Lite bilder.

Smått o gott, minnen från stunder från året 2008.

Nya tag.

Så var det över, det e tomt under granen. Det är nästan tomt i kylskåpet och i huvudet dessvärre också. MEN någonting annat finns kvar. Det är en varm god innerlig känsla av en lugn rolig och minnesrik JUL.
Det var på något vis mycket längesedan.
Vuxna ungar, (ja man måste ju erkänna att de är vuxna trots att de aldrig blir det) är ju faktiskt ett resultat av vad jag så att säga producerat,
(eller vi då *L* ) och jäklar i gatan va jag tycker det är kul att umgås med dem.
När barnen var små brukade jag som en hemsk mor ständigt påminna dem om att vare sig deras mor eller far kommer att finnas i evighet, MEN de kommer alltid att ha varandra. Alltså, syftet med det var att de måste se värdet i att de har varandra. Ingen på denna jord kommer någonsin att kunna veta det eller kunna dela de minnena just dessa syskon har.
Ett av julens teveprogram som handlade om de finska krigsbarnen som skickades bort från kriget men också bort från sina familjer syskon och mödrar till Sverige, blev kvar i mitt huvud.
Det var gripande och samtidigt hemskt. Fruktansvärt, hur man resonerade, man, och tog bort barnen från mammorna i tron att man gjorde nåt bra. I dag vet vi gudskelov bättre. Alltså hur utflippade föräldrar, ungarna än har, så har de åtminstone varandra, och det är mera värt än all välfärd som finns.
Idag åker ungarna österut för att fira nyåret på samma adress där min farfarsfar en gång bodde. Jag skall höja en speciell champagneskål imorgon afton för dem och för allt annat bra som varit under det här året. Undrar bara vilka överraskningar nästa år har med sig ...

Ett, två, fem, sex och den nästa högen ett två sex, sju! Attans.
Så har jag hållit på igen de senaste dagarna, jag räknar om och om igen högarna. Hur jag än räknar finns det alltid mera i en hög och jag flyttar, lägger till som det vore ett spel med pjäser, de små paketen.
Visst har det slagit slint här, men det har jag ju skrivit om tidigare.
Något av barnen får mera paket det andra mindre, detta eviga rättvisetänkande som tydligen är inneboende i ens huvud från och med att man fått mer än ett barn. De skall ha lika, som om paketen skulle vara ett bevis för min kärlek. Trams och fullkomligt irrelevant i det sammanhanget.
Knäcken blev god, bättre än någonsin tidigare, chokladen, tryffeln också. Citronsillarna och leverspastejen ligger klara för intag, och korvar och köttbullor är på plats i kylskåpet.
Vågen , den har jag gömt under badkaret i en liten förhoppning att den skall få svåra fuktskador över julen.
Jag lägger undan alla tidningar som rapporterar om trafik olyckor och Härmed beodrar jag vår egen skyddsängel att jobba speciellt nu över jul . Må hon hålla alla sina vingar över alla barn som finns där ute i trafiken, och deras föräldrar.
Julgranen, jäklar, nu skall jag smyga ut i morgon mörkret och försöka hitta den.

Varför, varför blir det på detta viset

4 dagar kvar till jul, en födelsedag innan dess. Ekonomin skall gås igenom, kontakter måste uppdateras, julhälsningar. Huset skall städas gården putsas. Julpynten skall fram, granris, blommor, dofter frammanas. Justämningen skall lockas fram, baken frodas, alltså degar och inläggningar.
Dagarna är korta åtminstone ljuset, det hinner ju inte bli ljust innan det blir mörkt igen och helst skall skavanker ju saneras i dagsljus.
Fan och fan, mitt i allt det här kom det som jag väntat på så länge. Inspirationen, energin, lusten och viljan att skriva igen. Den bara fanns där utan att jag vet hur den kom. Det e som ammen i kyrkan att den anfaller när det som minst passar, dessvärre är lusten så angenäm att jag helst skulle strunta i att göra någonting annat just nu och ett halv år frammåt.
Just nu när jag verkligen vill göra fint, vill göra mej till för barn och julgubbe. Just nu när jag har bestämt mej för att göra Jul på riktigt, vilket sannerligen inte varit så vanligt de sista 20 åren, då smäller det till i huvudet. Just nu när det som kommer, är så efterlängtat av mej.
Jag sitter ju till och med på tuppen och har meningarna, uppläggen klara i huvudet, och där på köksbänken ligger en trött sill retsamt och väntar på att bäddas in bland löken och kryddorna.
Jag misstänker att jag inte har någon vidare bra kontakt med mitt huvud just nu, jag behöver säga upp kontraktet över jul med aktiviteterna i övre våningen, en vecka åtminstone....Suck
Bilden: Paris tunnelbana, en avstängningsknapp för galningar, eller?

Muminmamman

- Voi Voi Snart kommer de, och int ha ja hunni göra allt klart, å voi ändå di ska ju köra den långa resan hit och hur ska de gå, månne de kommer att köra försiktigt.
- Det får int hända dem någå, å voi sen måst di ju åka tillbaka, hela långa resan.

Alla som läst om Muminfamiljen vet vad jag talar om, man har människor omkring sig med alla de egenskaperna av trollen som Tove Jansson skrev om.
Muminpappans ibland helt irrelevanta och oeftertänksamma ider som han försöker realisera, även om det så är enbart i hans fantasier.
Muminmammans försök till att hålla lite styrsel omkring henne, men också hon faller i drömmar och lustar som inte allas har förankring i verkligheten.
Råddjurets samlade yrsel, hans disträa försök till att få världen lite roligare, lilla My och alla hennes rädslor men också hennes plötsliga styrka av iska som kan få omvärlden att häpna.
Det bor nog lite av de flesta egenskaperna av mumintrollen i oss, och det tycker jag e tecken på sundhet.
Just nu far jag runt som en riktig filifjonka, försöker städa, gömma, pyssla göra huset fint för julen. I samma takt jag lik en muminmamma vaggar runt och är över lycklig över att få ha ungarna hos mej, växer en allt starkare ångest fram som har med tanken att göra hur mina barn som alltså inte ännu har kommit, snart ändå måste åka igen. Ångesten över att de i samma bil skall åka hela vägen och utsättas för galna julhysteriska vansinniga bilister som skyndsamt skall till sina mål.
Jaja hysteriska andra...jag misstänker att jag själv snart platsar i den kategorin även om jag inte har ratten som verktyg utan dammsugaren.
Just nu undrar jag var jag skall gömma div godis, för att åtminstone en bråkdel skall finnas kvar för julen, jag misstänker att det finns krafter i huset som gör att de på ett märkligt vis försvinner. Kanske en typiskt mumin´sk företeelse?

Spotifyar

Nu är jag en spotifajare, haha och ni som e så mossiga och dammiga att ni inte vet vad det betyder så kan jag upplysa er om att jag egentligen inte heller har en aning om vad det EGENTLIGEN är, men man kan liksom lyssna på vilken musik man vill utan att ha uselt samvete för alla skivbolag och stackars fattiga artister.
Det är bara att söka på en favoritartist eller låt och lyssna. Man laddar inte hem nåt man bara lyssnar liksom som radio och dem man lyssnar på skall enligt hörsägen belönas, men hur vet jag inte, inte heller belastas mitt minuskonto, så vete katten hur det går till.
Nå jag e ialla fall me i leken och spotifajjar både gärna o länge, tack Robert för att du e så envis och hjälper mig i så mycket.
Nu har Lillajulsfesten avlöpt med ett varmt famntag om hela mej och min lilla familj. Det som förr i tiderna var en mardröm har nu blivit någonting jag så varmt uppskattar och är glad för. ( Absolut kära läsare, ett ålderdomstecken om något!)
Att kunna ha alla barnen med sig är verkligen för mej den dyrbaraste gåva jag fått och har. Jag har dock en liten önskan kvar åt Julgubben i Lappland, och jag tror han hörde min önskan, vi får väl se om det blir som jag vill *L*
En pappa skall nog också få bli glad en dag och jag tror han däruppe kan lägga damm och mossa på tider och ord som flytt.

BILDEN: Per Hasselbergs Vårklockan.

Nu kommer den

Nu kommer den närmare igen, som ett stort svart moln vältrar den sig närmare för att snart vara så nära så den kommer att äta upp mej. HJÄLP, jag talar om Julen.
Min största support i livet förutom ungarna var ju mamma. Min knäppa stolliga men så innerligt snälla mamma, ja med vissa undantag då...men HON skulle nu ha hållit med mej.
Paniken inför jul, paniken att inte ha tillräkligt med presenter och att plötsligt upptäcka att en unge fått för många paket i jämförelse med barn no 2 och 3. Mamma berättade målande så många gånger till och med mitt i sommaren hur hon vaknat alldeles kallsvettig av att hon upptäckt att hon inte hade köpt tillräkligt med julklappar.
Undrar nu stillsamt om detta också är ärftligt, liksom så många andra av min kära mors egenskaper som jag så hårt arbetat emot...
Hjälp nu är den ialla fall snart här o jag har som vanligt inte ens tittat åt en butik för att köpa nåt skräp, nåt vettigt har jag helt enkelt inte råd till i år.
Jag såg att Tvilfit säljer 5 par strumpor för priset av två, och det e nog en sak jag skall fundera på, man kan ju alltid slå in strumpa för strumpa i olika paket.
Det där med kalsonger är likadant 6 par för priset av ett.
En underbar unge önskade sig ett skohorn, jag har nyligen hittat en bra pinne som e lite bredare på ena sidan o skall börja fila på det strax. Hur jag skall klippa ihop ett par regnbrallor till dottern som hon önskade, har jag nästan löst. Det ligger en gammal vaxduk i ladan, det kan jag säkert snickra till till ett par balla brax om jag vill och jag tror hon kommer att älska dem... ;/
Ett stackars barn fick sig som present för en vecka sedan en FOUTÅÅÅ eller va det nu kallas en joga madrass typ.
Morfar Moritz slutade som textilingeniör och designer för ca 40 år sedan och vår käre mor hade råkat spara diverse tyger, alltså rotade jag i förråden fram ett mycket speciellt sådant med Egyptiska filurer och sydde raskt ett omtag / överdrag till en madrass jag hittade i ladan, förmodligen av gammalt hästtagel men den blev till synes helt bra tyckte jag... Sonen smålog överseende och sade sig artigt vara glad och tackade.
Ja jag lär ju inte bli ihågkommen för mina vackert inslagna paket vilket jag ventilerat tidigare här och inte lär jag bli ihågkommen för innehållen av dessa heller.
Herregud nu blir det Jul vare sig jag vill det eller inte...
BILDEN: TÄNKAREN av August Rodin ( 1840 - 1970)

Näckrosen

Som en kulinarisk efterrätt kan ligga och vänta på att inmundigas, ter sig det långa arbetet med historien om Näckrosen snart ganska klart.

Från att från början bara ha varit en suddig skugga av en kvinnokropp börjar hela Näckrosen få sin lekamen hel, tom tårna kan börja skönjas. Hm det här låter antagligen lurvigt för den oinvigde, men bekannt för alla vi utsatt för detta projekt under de två sista åren.
Berättelsen om den unga flickan som blev förälskad i den äldre berömde mannen skulptören Per Hasselberg, och hennes öden sorger och glädjeämnen är fashinerande och gripande.
Bilden f.ö. konstnärens grav.
Högtidligen kunde jag i söndags till och med vandra på de golvtiljor hon trampade på för 111 år sedan.
Sällan har jag dock upplevt att ett arbete krävt så mycket svett tårar och gråa hår, men det är kanske för att jag aldrig tidigare gett mej in i någonting så energiskt. Sanningen är att både tårar och misströstan funnits oräkneliga gånger under årens lopp, men någon har uppmuntrat...och sett till att man inte ger upp.
Idag känns det lite roligt att läsa och höra om information kring dessa personer och om fakta som är helgalen o osann, och då känns det bra att känna att man kanske inte jobbat förgäves.
Festen hos C o T blev som jag trott en upplevelse ...igen. Jag hade ont i både huvudet och benen dagen efter, vilket nuförtiden inte händer så ofta, och jag kunde faktiskt känna att det som gjorde ont hade gjort gott...typ.
Tack sänder jag till värdparet denna väg också.
Överraskningsvisiten i Malmköping hos Maria blev som kronan på dagarnas verksamhet. Tack

Äntligen

Såja var det dags att jag också fräser till om idiotprogram. Nu talar jag om idol, även om jag måste erkänna att bonde söker fru, ensam mamma osv också blivit nånting jag mot min vilja fastnat för.
Bra att den lilla sminkade babysen Äntligen åkte ut. Hans små skrikande fans hade antagligen inga slantar kvar i sina mobiler vilket gjorde att han äntligen försvann ur leken. Ungen borde sitta på sitt rum o spela tv spel med finnar i facet och vara uppkäftig mot sin omgivning, inte stå uppsminkad som en "det" och åma sig på en scen...Nå det var mammans inlägg i den tunga debatten.
Nu har jag återigen kommit på mej själv med en allvarlig "vuxenvarning".
Festen i Vendesö som i starten för 25 år sedan inte alls lockade mej utan snarare var ett någonting man måste gå på, har nu blivit någonting jag absolut måste gå på och absolut INTE vill missa. Traditionen av festen blivit som år efter år ordnas, har verkligen förvandlats till en riktigt högtid. Mängden ev personer är forfarande konstant men innehållet har ändrats en del under åren.
Ingen av personerna är några jag egentligen träffar och pratar med under året men då man ses blir det lika jäkla kul som om bara någon vecka passerat mellan möten. Jag har ju faktiskt insett att just de här tillfällena ger den extra kryddan på ena kanten av livet, den andra må vara hur aptitdödande som helst.
C o T som ordnar festligheterna brukar alltid se till att gästerna har roligt, det på ett storartat och generöst sätt och jag kommer aldrig att glömma festen med temat Ostron.
Det vattnas fortfarande i munnen av den kvällen då de flesta av gästerna med avsmak betraktade kvällens matintag, och jag och min väninna jublade. Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått äta så många och så fina ostron. Nu skall jag kolla isläget på vägarna först....festen är långt ifrån mej ännu.

Men Sj halloo!

Man blir ju smått upprörd för att inte säga helsned, man spårar helt enkelt lätt ur när bara de två bokstäverna kommer på tal. Sj Sj Sj värre kan det just nu inte bli....
Vet ni vad detta förbaskade förtag nu har hittat på, föutom att de köper in några bilar som skall ersätta ev stopp runt om i Sverige när det pustar en lätt sommar bris...
Jo de har anställt en hel drös unga stackars människor som skall ringa runt till oss som någongång i misstag anlitat deras tjänster.
Dessa unga människor ringer upp oss och berättar att de nu har ett kort som de erbjuder gratis!!! ( under ett år!!!) det skall ge rabatter!!! ( har haft ett sånt helt värdelöst där rabatterna gällde mellan 3,14 en onsdag kväll i juni till och med 3,16 densamma)
...och dessutom skulle jag nu kunna få en försäkring! Hullabaloo så bra tänkte jag omedelbart, en försäkring då mot eventuella förseningar, stopp, m.m. En försäkring därjag kunde få tillbbaka slantar för ogenomförd resa eller ersättningsfordon...Men NEJ NEJ det var det ju inte fråga om, utan en helt vanlig hemförsäkring!
Men halloooo SJ de flesta och jag tror faktiskt det är de flesta, har redan en hemfärsäkring PLUS att många som betalar sina resor har en försäkring genom sitt kredit/ betalkort. Då jag undrade vad det lilla stycket bakom den andra luren egentligen menade eller avsåg att skulle vara bra med detta kort kunde hon inte svara.
Ungarna som skall resa till sin mor över julen kommer INTE att anlita det svindyra SJ, det visade sig att barnen kan hyra TRE bilar under motsvarande tid för samma pengar SJ vill debitera sina kunder över jul. Svinaktigt!

Kiss me and smile for me

Igår hörde jag igen en låt som gjorde att det kändes underligt långt därinne.
Jag nynnade med ett tag och insåg igen, att äsch det var ju Stina som kunde den. Varje gång vi skulle sjunga, tralla, hoila med i olika sammanhang "lutade" jag mej helt mot henne och hennes otroliga minne för orden i låtarna. Utan henne kunde jag varken ord eller melodi och skämde bara ut mig om jag skulle ta ton.
Nu har det om två veckor gått ETT år sedan Stina lämnade oss.
Det känns konstigt, tomt och ledsamt. Ett dravel om saknad ter sig enbart patetiskt i ord, men det är en lucka ett hål som inte kan fyllas med någonting alls.
Hon var den vackraste av mina väninnor, och jag solade mej friskt i hennes skugga under våra ungdomsår.
Hennes skönhet fanns inte bara utanpå, den bodde i hela Stinas personlighetoch hon var nog kanske den personen jag så ofta önskade jag kunde vara, snäll, ödmjuk, rolig vacker och en riktig vän.
Jag är ändå glad att hon lämnade de största gåvorna kvar på jorden, minnet av henne och två av de finaste killarna, hennes söner.
John och Riku kommer alltid att ha en alldeles speciell plats hos mej, Stinas gåva till oss som blev kvar!
Fy vad jag saknar!

Här e två länkar till " vår musik" då för längesen.
http://www.youtube.com/watch?v=4LvtDb0ZPwQ
http://www.youtube.com/watch?v=0LoBwkVLVKU&feature=related

Skönheten o jag

Just det ja jag skulle fortsätta med mina elaka planer appråpå den förestående resan.
Jag har ju sedan några år begripit att det var en hel del som sas löpte smidigare förr...Det var liksom enklare om det uppkom en krånglig situation. Inte alltid, men ofta, men det var ju på den tiden tx poliser var män...bilbesiktare inte var tjugo o så där. Nuförtiden om jag hamnar i besvärligare situationer försöker jag inte ens..jag har gett upp. Det är ingen ide att morra med en yngling som har kammat sig med fläskotletter och förklara att jag är vid mina sinnens fulla bruk och jag brukar inte...alt jag vet att...han bryter bara av mej med något jaja lilla gumman..GUMMAN! Nja det blir ju inte bättre att jag inte kan låta bli att fräsa genom mungipan "dra åt helvete" har jag märkt, men någonstans måste frustrationen få pysa ut. Jag VET att jag inte är 25 och jag vet att min skönhet sedan länge är flydd men jag är fortfarande en människa. Nåja nuförtiden uppkommer inte de fär situationerna så ofta , men jag förmodar nu i min elaka tankegång att skall vi ut och resa fia o jag så lär allting gå lite enklare om jag skickar ut fia först, eller in.
Kanske kan vi få ett bord någonstans där vi ev tom kan se showen, eller få ett fönsterbord eller nåt annat. Hur som helst blir den här skrynkliga morssan mera attraktiv om hon har en vacker dotter med, i regel brukar ju de flesta försöka göra sig till för modern åtminstone i sydeuropa...
Var är alla mina sommarklänningar?

Provence

Jag skall få åka till Bandoll ...igen!
Jag är ett lyckans OSTRON som har möjlighet att kunna förflytta min lekamen dit. Nu är det Fia som tycker det vore lämpligt att ha sin mor med som ekonomiskt stöd för att få träffa sin söta pojkvän... ( ev. blivande man) HJÄLP JAG SVÄRMOR!! Nå modern som tycker det är alldeles okey med en tids avbrott och dessutom tänker förena nytta med nöje följer ju med. Ryanair , gudske lov att det finns ett sådant flygbolag underättar förflyttningarna för oss och min plånbok. Fia hittade en tripp för 0 kronor japp just det noll kronor till Marseille, lite skatter på och slutsumman landar på ca 250 spänn. Hmm det kan man ju betala, vad jag däremot inte tog med i beräkningen var att jag sannolikt blir tvungen att uppföra mej åtminstone en kväll av veckans 7. Den kära pojkvänenns föräldrar finns på samma berg där vi bor. Undrar stillsamt hur Champinjongens ( supermarketen i byn) vinutbud ser ut, jag behöver säkerligen en billig...2 euros stärkande tår innan huuuaaa.
JAG SOM ALDRIG HAR HAFT VETT ATT KUNNA FÖRA MEJ... inte ens när jag verkligen ha behövt göra det, hur skall jag kunna det nu?
Nåja det blir förmodligen ett mindre problem, och en annan kunde säga -"har hon inget annat att bekymra sig om då e det synd om fan" Japp jag håller med.
Hur som helst i de små vråna vilar de största tankarna.
Jag ser nog också framm emot en rejält skråvmål av såna där som däruppe....vete fankken varifrån den ekonomin skall trollas men jag skickar väl Fia in först på krogen så fixar det sig....tänkte göra likadant när vi väl hamnar i Paris...för det lär vi göra....Tar de planerna i morgon.
Idag har hängmattan tagits in, här i Norden blir det vinter har dom sagt!

Sminkade Idol pojkar!

Nä jag förstår inte . Varför är alla killar i Idol sminkade! Jag undrar vem tv 4 har anställt som stylist till tv programmet Idol.
Jaja jag skall nu för en gångs skull också kommentera detta fåniga spektakel, jag kan bara inte låta bli.
Jag såg en del av uttagningarna och framför allt pojkarna var så naturliga, lite slarviga men pojkar.
Nu efter ett antal program har man stylat till dem så att de i mina ögon har förvandlats till små sjungande transor. Den yngsta var nästan värst, hans läppar glänste i nått läppglans av sällan skådat slag. Ögonen på pojkarna ser ut som om de hade gått på heroin i flera veckor eller var på väg till en gay parad... Fy och stackars deras mammor sen...
Flickorna har också förvandlats. Från att ha varit små personligheter naturliga lite blyga, sprätter de omkring på scenen som "stakaflickor" från Thailand. Deras håruppsättningar är dessutom samtliga helt likadana. Små blivande Porrskådisar ser de ut som. Den enda som är någotlunda "intakt" är den tjocka glada flickan. Antagligen beror det på att stylist-hopporna inte ids ödsla så mycket energi på henne, pga hennes fetma.
Såja nu har mamman bloggat om trams...igen...

utsikt

En kort notering om ingenting. När hösten är som vackrast tänkte jag förbättra på mina fysiska kapaciteter, de mentala är redan på topp är jag övertygad om. Hur som helst efter för mycket stilla bilsittande blev det av en strålande klar höst dag.
Jag gick över 10 km i rask takt, lunkade då och då, det gick alldeles utmärkt utan svimningsanfall eller blodstörtningar, däremot var det stora protester från trampdynetrakterna. Jaha fel skor, alltså åkte jag och inhandlade vad expediten sade var de absolut bästa finaste fotriktiga som skräddarsydda just för mej...johopp och till halva priset. Nå det var ju det sista jag gick på, det andra är jag redan immun mot. "Special offer just for you madame" går inte mer hem hos mej mer...tror jag.
Så väl, på med de nya fiiina dyyyra silverglittriga som nästan fick min gång att te sig svajande, Jag kände mej som en känguru de första metrarna.....de följande 8 kilometrarna som en flodhäst som strax skall bli nedlagd som byte för vargar. Jag haltade staplade, snubblade svor och pärklade, jag försökte hitta märkliga gångstilar för att underlätta för mina hälar som jag knappt mer ens visste att jag hade. Smärtcentrat för fötterna hade till slut gett upp och det var först när jag försiktigt lirkade av de dyra satans skorna jag såg resultatet av min energiska promenad. Blåsorna var gigantiska och äckliga....
Nu har jag traskat ut o in i världens absolut fulaste skodon Foppa Tofflor, tom handlat hos Putte i dem, men så sköna har de varit för mina hälars tillfrisknande.
Skam den som ger sig nu har jag tagit fram hammare och annat tillhygge, jag skall snickra skorna så de passar just mej. Men utsikten är vacker idag också.

Rätt!

Såja, det var som jag misstänkt. Rådjur och hjortar älskar svamp, speciellt kantareller som deras ögon ser utmärkt bra.
Det jag inte visste var att de ställen i skogen där man kan se liksom rafsade spår, gropar, är också deras lämningar i sökande efter svamp. Det hjortarna och rådjuren har som sin delikatess är något som kallas hjort - tryffel. Tryffeln växer liksom sina franska kusiner ca 10-15 cm under marken och hjortarnas och rådjurens magnifika luktsinne gör att de vet var de kan hitta dem. Nu vet vi det.
Jag har trots allt hittat kantareller i mängder och faktiskt just på de ställen där marken tydligt är upprafsad. Kanske hjortarna är som vi andra, tar det bästa först om det finns.
Snart skall jag också göra en avhandling på kräftor. Jag begriper mej inte riktigt på de djuren, och det verkar som om inte andra heller har gjort det. Jag hittar bara ynklig fattig information om hur de lever och tänker. Farbror Markkanen är dock den enda hittils som kunnat ge mej vettig info. Herr Markkanen är en äldre man som alltid berättat otroliga historier ur sitt liv. Han kommer från de djupaste skogarna i Finland och har lärt sig ur livets hårda skola. Det han inte vet om djur och natur är inte värt att veta. Bla om hur man fångar myror om man vill flytta på deras stackar eller ta sig ett skråvmål i brist på annan föda. Men det tar vi en annan gång.

Svampar å sånt

I tidernas gryning, tog min mormor med mej ut i skogarna, hemmaskogarna på holmen.
Momi visade förklarade o berättade om tider då svamparna blev livsviktiga för henne o familjen. Svampen o bär försedde folk med näring o energi, då inget annat gick att få. Krigstiderna talade hon om. Det var tider strax innan jag gjordes. Momi visade sina special ställen där det alltid fanns svamp. Jag lyssnade o lade det på minnet. Senare då jag traskade runt med min mamma kunde jag stolt innan hon visade ..berätta var svampen fanns, mamma var klok nog att inte säga att det egentligen var "hennes plats".
Hur som helst har svamparna en förmåga att dyka upp år efter år på samma platser o jag har stolt som en major uppsökt "mina " platser. Vinterkriget var avslutat sedan många år men återuppstod en höst för några årsedan. Detta krig var dock rätt lokalt! det såkallade SVAMPKRIGET bröt ut någongång i slutet av 1990 talet, då jag upptäkte spår av en rövare på MINA svampställen!
Jag letade raskt upp en planka, målade dit ett ilsket ansikte o skrev, NANS SVAMP LÅT BLI.
Puh kriget avstannade trots att flera misstänkta släktingar blev anklagade i all tysthet.
För ett år sedan upptäckte jag återigen att någon varit o tafsat på mina speciella ställen. Nu fick jag ta mej en funderare, de som tidigare av mej ansågs skyldiga satt i himlen och de andra borde rimligtvis inte våga...jag var konfunderad, ända tills, ja ända tills en liten guddotter stolt berättade hur deras ställe, som hennes far visat henne givit massor av kantareller. Den undrande Fazun...som jag kallas av henne, undrade följdaktligen var då? Joho menade den lilla blonda fröken gudunge, det e där uppe vid ängen, Momi Nitu o pappa hade det stället som sitt hemliga egna. Det var då jag insåg, det var inte bara mitt....
Nu startar det riktiga svampkriget!
Jag har planer...
Jag tycker dock det är rätt skönt att bevista de riksvenska skogarna i djupaste Småland, här kan man åtminstone alltid skylla på Tyskarna om man inte har nåt bättre för sig när man inte ens hittar en fjuttig rest av en svamp. Eller är det så att de riksvenska rådjuren lärt sig nyttja denna naturliga delikatess....
Vilka stora problem jag har.....

Doft av höst

Att fylla på ett konto, innebär inte att det handlar om slantar. Det handlar om att snusa in en kristallklar höstmorgon i lungorna. Det kan handla om att fylla på skrattkontot, eller bara den där delen av hjärnan som slumrat. Det kan handla om att fylla på den del av skallen som njutit av alla korkade resonemang den har för sig själv, herregud väcka någonting som sovit.
Efter en jättekul kväll med absolut unika o tokiga vänner har jag fyllt på en stor skopa av stjärnor i huvudet. Nu gäller det bara att använda det till nåt bra innan ideerna slumrar in igen.
Nu är det höst äntligen. Jag har alltid längtat efter den, lugnet, tystnaden och förberedelsen för en mjuk vinter. När ungarna var små, var det e befrielse att hösten kom, allting började rulla i normala banor igen. Man behövde inte planera sammankomster med piffig picknick, se till att man var lagon brun och sommarfräsch. Hysterin i att göra saker, träffas, umgås, blir på hösten mer sansad.
Nu skall jag coola ner tända lite ljus och försöka förstå olika saker.

På tuppen har jag i hela mitt liv kunna läsa denna "Abedissans bön" På tuppen finns det tid att sitta och begrunda olika saker, en stund av eftertänksamhet helt enkelt mellan verserna.
Kommentarer är egentligen överflödiga, för jag personligen tycker att felfria personer är odrägliga, men fundera kan man ju alltid...

Abedissans bön.

Gud du vet bättre än jag själv att

Jag åldras och att jag en dag

kommer att bli gammal.

Hindra mej från att bli pratsjuk

Och rädda mej framför allt från

vanföreställningen att jag måste yttra mej om

allting och vid alla tillfällen.

Befria mej från lusten att blanda

mej i andra människors angelägenheter.

Bevara mej från mångordighetens

Synd och giv mig vingar att snabbt nå

Fram till det väsentliga.

Skänk mej nåden att med

takt och tålamod kunna lyssna till

andras bekymmer.

Men försegla mina läppar om mina

Egna krämpor, - de blir ju bara fler

och fler, och min lust att tala om

dem blir starkare allt eftersom

åren går.

Skänk mej den underbara insikten

Att det någongång kan vara

möjligt att jag har fel.

Gud gör mej hjälpsam, men icke

Beskäftig, omtänksam, men icke

despotisk.

När man har en sådan enorm

Livsvisdom som jag, tycker man

Att det är skada, att den inte kommer

alla tillgodo.

Men du vet Herre, att jag gärna vill ha

Några vänner kvar till slutet!

Män, män...men!

Min lilla mammas högsta önskan var att jag skulle gifta mej. Helst en gång till och då med en som åtminstone hade ett bra namn.
Med bra menade hon von Sidentjofs, Af Murfeltjut mfl.
Det skulle alltså låta bra.
Jag inser att vi var av olika generationer och jag skall inte kommentera det destu mer.
Igår sökte jag en stjärnskruvmejsel! En sån trivial pryl som man alltid behöver och förmodligen har ett 100 tal av i olika modeller. problemet är att de olika modellerna gärna gömmer sig på ett hundratas olika ställen och aldrig finns då man behöver dem. ALDRIG!
Man står i stället med en fin silverkniv alt. tar något annat verktyg som man råkar hitta. ( Hammare e inge bra alternativ har jag märkt)
I det huset jag bor vet jag också att det inte är någon ide att fråga.
Då slog det mej när jag letade och svor, tänk om man hade ett sällskap som hade ordning på sig!!! haha i samma ögonblick kom jag på, herregud nej! Inte katten skulle jag överleva om jag hade en pedant som höll ordning på allt. Det skulle ju innebära att han även ansåg att jag skulle göra det. Jag kastade tanken direkt mao. Då slog det mej, det har det förvisso gjort redan tidigare.
Jag skulle behöva en man för varje sak! Alltså flera män!
Drömde mej bort.
En man skulle vara ekonom, han skulle alltid veta råd, och hålla ordning på ekonomin. En Bankman mao
En man skulle vara pedant: Han skulle finnas och hålla reda på mina grejer, veta var saker låg om jag frågade, naturligtvis utan att gräla på mej!
En mekaniker: han som alltid reparerade bilar båtar och sånt smått och gott!
En läkare: han som hade resurser o kontakter så man aldrig behövde ens närma sig baciller o ohälsa... humm
En festman: han som tog mej på överraskningar, middagar med bubbel i silverbägare.
En älskare: den heta uppfinningrika sensuella som bara fanns runt mej och samtalade med små lätta ord om hur uuunderbar jag var, helst hela tiden, med vissa avbrott. ( Toalettbesök o sånt)
Suck så var det förnuftet igen...inte katten skulle jag klara av det heller, Att ha män med dessa egenskaper i olika skepnader, herrejösses, vilken tids stress att få dem att gå ihop.
Hur skall man bestämma vem man skall ha, och när. Det skulle förmodligen resultera i en rejäl kollision på något plan.
Det finns fortfarande kvinnor som letar alla dessa egenskaper i en o samma kropp.
Lycka till säger jag bara.
Denna lyckönskan innebär dock inte att jag är illusionslös på något vis däremot är jag realist!
Tjofaderej, mor sitter däruppe o kikar lite surt men samtidigt tror jag hon förstår varför jag aldrig ens sökte hennes adelsdrömmar.
Livet är ännu ganska spännande!
Blåbären är mogna!

Mutor och bestickningar

Jag är förnuftig nog att förstå och ändå förstår jag inte alls.
Om man uppskattar någonting utöver det vanliga, någonting som verkligen är betydelsefullt, kan man få visa det?
När barnen var små var det ju naturligt att man som förälder berömde dem och visade att de gjort något bra.
En slant kanske eller nåt annat som var påtagligt. Kramar och pussar fick de ju iallafall.
Mutor javisst, det kallas så, men bestickning, är det inte alldeles samma sak?
Bestickning är ett anamatopoetiskt ord! Det menar att ordet betyder det det låter som!
Ex Plask = vått och stänk. Sus = lågt ljud ssuus. Fan= kort ilskt.
Bestickning, stick= en handling som gör ont och be= medveten önskan eller avsikt. Det låter fult hela ordet och egentligen är det detsamma som muta.
Bästa läsare jag vet precis att man i officiella sammanhang inte kan driva en verksamhet eller system med att vare sig ta eller ge mutor, MEN skilnaderna kan ju som bekant vara hårfina.
Jag skulle vilja hänge mej åt att med hela min själ visa min tacksamhet idag, och jag skulle vilja strunta i om det läggs under rubriken besticka eller muta!
Men eftersom jag är laglydig ibland får tanken får vara dett fjuttiga sätt jag använder mej av idag, Och ordet Tack!
Det dedikeras till ett litet ställe 15 min från Ramkvilla, till en för mej, mycket betydelsefull person.
Tack.

Det lilla barnet.

Killarna sprang omkring, när de var försvunna, visste jag var jag skulle leta.
Inne hos Farmor o Farfar i mässingsrummet, där fanns mina unga herrar. Farfar o Farmor hade alltid tid för sina barnbarn. I mässingsrummet fanns det alltid godis, historier och samvaro.
Barnen var inpyrda av rök men lyckliga, och farmor gjorde varma bullar.
Sent på kvällen för några år sedan lämnade vi killarna sovande i sina "uppisängar." Vi tog båten över till fastalandet och bilen in till stan.
Barnen blev på holmen, alla fanns runt dem, bara några meter bort och det kändes tryggt.
Strax efter midnatt gick farfar ut på backen, han hissade den svenska flaggan. Han hade blivit farfar till den första (och enda) flickan.
Han hissade magestätiskt upp den stora svenska flaggan och riggade med strålkastare som kastade sitt sken på fanan så alla över Havet skulle kunna se den.
I Ekenäs skärgård hade man den natten meddelat båtfolket följande:
Om det står fem flaskor öl på bryggan är det en pojke,
står det en flaska champange på bryggan är det en flicka!
Sjöfararna kunde betrakta en flaska tom Gula Änkan bredvid tre stearinljus den natten.
Anrika Dalarö Hotell hade dukat upp ett bord med champange tidigt nästa morgon, och jag kan inte minnas att drycken någonsin har smakat så gott som då.
Yrvakna storebröder 3 år och 4 år stod i sina pyamasar och tog emot en ny röd fet sovande lillasyster, som var 5 timmar gammal. Redan då insåg dessa två unga herrar att man inte skulle kommentera systerns utseende, det har de f.ö. kunnat sedan dess.
Det lilla barnet vägde mer än de allra flesta, hon var inte speciellt vacker just då ( det tog hon igen mycket snart) men hon var vår egen lillasyster och dotter.
Eftersom en tredje son var väntad som skulle heta Vilhelm, blev det bara "han" "hon" till en början.
Konstigt för en mor att hubba om i huvudet efter två killar.
Släkt och vänner såg dock direkt till att pryda det nya barnet med attiraljer som samtliga bar någonform av rosa nyans. Ingen kunde ta miste på av vilket kön det lilla barnet var, inte ens hennes mor.
Det var en magisk natt, lika magisk som de två gångerna innan, men den här gången fanns redan två små färdiga pärlor som den 16 juli 1988 utökades med en tredje.

Det är 20 år sedan!

Alvaret.

Öland, då har jag äntligen varit där!
jag börjar mer och mer förstå att det man läser om och hör om inte alls behöver va så fel och att folk i allmänhet kanske kan ha rätt vettiga åsikter...åtminstone då det gäller vackra platser.
Öland är verkligen annortlunda mot vad jag sett tidigare. Naturen påminner ruskigt mycket om öarna Jurmo Utö och Vänö. Det är ju kanske inte så konstigt med tanke på hur isarna drog fram för ett tag sedan.
Men på Öland var allting mera och större. Alvaret visste jag egentligen inte mycket om annat än att det tillhör världsnaturarvet. Det var som att komma till en stepp, där kände man alvaret bakom varje liten buske. Jag fick en känsla av att fort åka genom området annors kunde nåt ta tag i en, alvaret tx. En annan känsla var att jag shela tiden kikade efter, var girafferna och elefanterna stod någonstans. Jag hade alltså inte blivit förvånad om jag såg några. Samtidigt jag åkte längs de raka vägarna tänkte jag på hur långt borta alla huggormar var. På vägskyltarna kunde jag varken se pilar mot Borås eller Stockholm, vilket yttermera gav hela Öland en guldkant i mitt världsarv.
En liten koja på den östersta stranden vore inte helt fel att kunna dra sig undan till, lagom nära Alvaret, och lagom långt borta från detsamma.
Tror jag skall ta upp några potäter idag.

Stå i ändan av bron o vippa!

Jag är för gammal för att tugga allt på nytt.
Jag är för ung för att spotta ut det jag med käftarnas hjälp har lyckats svälja redan en gång.
Jag står där i ändan av bron o vippar, fram o tillbaka hit o dit.
Tappar balansen och återfår den ibland.
Ramlar i o blir sur o grinig men torkar upp så småningom igen.
Jag är en vettex som suger upp det som blir över, eller en silkesvante man polerar det sista med.
Jag är nog förrästen en vindruva som sakta mognat till ett russin, men i en välkomponerad rätt blir ett russin en delikatess.
Jag far fram o tillbaka mellan liv och död, mellan vilja o ovilja, mellan lust o olust.
Tacka vet jag rondellerna, där kan man vila sig ibland, men det enda som händer då är att det snurrar lite mer än vanligt i hela systemet.
Det klarnar i öster!

Lättare att leva

Ibland är livet lättare att leva, det är lättare att andas och lättare att använda tittorna till att se allt det fina, höronen hör också bara det vackra.
Idag var en sån dag.
Livet var varmt och fint.
Min tilltro till läkarvetenskapen har avtagit med tiden men trots det, är jag tacksam över den teknik som om inte annat, får mej att kunna fira då och då.
Nu kavlar vi upp ärmarna väl medveten om att imorgon kan se helt annorlunda ut. Just nu bryr jag mej inte om skattemasar, syskon, pengar, kärlek eller annat trivialt som uppfyller människors liv, jag bara skiter i det och andas frisk luft.
Symboliken i paddan på bilden nedan, som försöker klamra sig fast är given.
Livet är en fight och bara den som har klor långa nog kan hålla sig fast fixar det.
Nu lyser solen, nu kvittrar göken, och alla blommor spritter av nytt liv, och jag somnar gott!

en Kompanjon

Jag har en kompanjon just nu.
Han det är en han, och e trogen varje dag.
Han omsluter mej och far runt mej som en geting.
Hans surrande är nästan hemtrevligt.
Han är dessutom vigulant, han är otroligt rörlig och har bara strejkat en enda gång.
När jag gör slut med honom, kommer jag inte att sakna besöken hos honom, han tar av min tid nämligen.
Å andra sidan säger det vetande folket att han är bra! Hm vi lär väl få se det en vacker dag.
Hur som helst tycker jag inte illa om honom, men jag kan inte påstå att hör till mina största favoriter.
Tack och adjö för idag.

Göken e vaken.

Idag är Kurres begravning och jag skickar mina tankar till Nika och Johan. Begravningar är både tunga och sorgliga, men de har sin funktion.
Det paradoxala är att det enbart är på begravningar vi "barn" träffar våra förädrars bekanta och vänner.
Det var ju de som alltid förekom runt omkring oss när vi var små, och yngre. Alla fester våra föräldrar ställde till med, resor och bus. Alla somrar, vi ungar var ju alltid med. På det viset har de blivit en del av vår uppväxt och säkerligen också på olika sätt påverkat oss.
Jag leker med en lite absurd tanke, men den är hoppfull.
Tänk om jag kunde se hur hela kotteriet med vänner nu ses där uppe i himlen, vilken samling, vilket liv. Jag nästan kan höra hur de uppdaterar varandra om allt som hänt medan en del varit kvar på jorden. Det är skratten jag hör skämten, stämningarna från förr, jag vill tro att det låter likadant nu, men på ett ställe där vi inte kan höra dem.
De får väl passa på så länge det är "barnfritt" i himlen!

Jag ser med sorg också hur ytterligare en generation håller på att lämna Notholmen.
Oberoende allt skrivet, alla fotografier och alla efterlämnade dokument, är det endast det uttalade ordet och berättelser från mun till mun som har det största värdet.
Jag har en hel del kvar att ta reda på, och det skall jag göra så fort som möjligt.
Jag hörde göken kucka idag för första gången, på Notholmen har den hållit på redan ett bra tag, men Notholmsborna är ju tidiga av sig. Gökens rop är det riktiga försommartecknet för mej.
Kurre, hälsa mamma och pappa och alla de andra, och snälla skräm inte Gud med era tokerier!

Cab, convertible, susa runt utan tak och insupa dofter, ljud och natur. Skitbra och ger en känsla av lyxiöst leverne, oberoende att den lilla cabrioletten ser ganska löjlig ut i jämförelse med en mercedes, eller corvette alt, mustang.... nåja i detta fallet talar jag naturligtvis om Peugeottan, den lilla blå som fört mej runt i länderna och på sträckor vida omkring. För all del den har förts fram även av andra och till platser jag inte tänkt mej, men det är redan glömt åtminstone av bilen. Den har varit mej trofast tills för något år sedan, då fick den för sig att jävlas, som en envis grinig gammal kärring som inte har lust att fungera när JAG ville det. Först började fönsterhissarna krångla, ja ja det hade ju regnat in i den lite då o då, genom någon antenn eller så men lite skall den väl tåla tyckte jag....det ansåg inte styrmekanismen a`8000 kronor.
Nåja när det väl var avhjälpt bar den sig underligt åt, åtminstone på de finska landsvägarna. Någon nitisk unge till finsk polis påstod på det inhemska hemska språket att hastigheterna inte hållits trots mina envisa protester. Jädra bilskrälle, det var ju en hon...hade dragit iväg långt över de godkända hastigheterna, märkligt. Jag hade dock ett körkort kvar, de snodde bara ett av dem.
Så långt allt väl, i år var det dax igen för henne att bråka, det inträffar ju enbart då solen gassar och man verkligen vill utnyttja hennes egenskaper. Taket brummar snällt av....tills det står RAKT UPP, då stannar eländet. Går varken ner eller upp utan står som om den försökte nå himlarna, det ser inte bara idiotiskt ut utan det framkallar känslor som närmast kallas raseri hos ägarinnan, dvs mej. Jag e så arg så jag skulle kunna sälja henne på stående fot för ...äsch jag skulle tom betala för att bli av med den dessa stunder. Ok på med presenning och en gång tog jag en vattenslang för att hålla presenningen på plats, sparkade på däcken och lämnade eländet. Synen ett dygn senare...var betalbar. Då hade hydrauliken släppt ner taket och bakluckan vilket ledde till att presenning vattenslangar och allt var nerpressat under cabben...det såg ut som ett plockepinn....nä inte så kul....
Min nästa bil blir ingen peugeotta och ingen cab! ...tror jag! Tänkte på cykel faktiskt!

Ljuvligt och skrämmande.

Den "lilla blå" för mej varje dag till och från en strålande existens. I varmt soligt väder är det ett nöje som tar mej ca 1 1/2 timme tur och retur. Den här tiden är en gåva.
I bilen tänker jag bäst. När håret flyger i vinden och arm dallret skakar kan jag utestänga allt annat.
Jag funderar på döden på livet sorgen och på kärleken. Triviala rubriker men det är ju det vi lever för.
Kurre har lämnat oss. Kurre var för mej den spralliga ovuxna, och absolut den som vi ungar älskade mest av alla släktingar när vi var små. Han var mammas kusin och den som alltid vågade trotsa systemen på ett sätt jag alltid beundrade.
Till och med i "vuxen" ålder var han "Tjalle Tvärvigg", han skapade en integritet kring sig som person, vilket idag är sällsynt.
Men Kurre kommer, så länge jag lever att förbli den person jag alltid har i tanken med tacksamhet. Han älskade dessutom att reta församlingar, speciellt damer och deras insnöade funderingar kring hur man skulle bete sig. En gång var han rasande på min mor, (det var i o för sig inte särskilt svårt), de var kusiner och levde som syskon tidvis.
Mamma och Kurre grälade, då utbrast Kurre i dörren på väg ut: " -jag hoppas jag nästa gång träffar dej på din begravning" Kurre använde uttryck och ord som en en mycket duktig konstnär.
Kurres glittrande ögon kommer inte mera att lägga sig på skönheter som dansar kring midsommarstången på Notholmen, och hans humor kommer inte mera att lysa upp släkt och vänners träffar. Men vi minns!
Jag lägger en bukett liljekonvaljer vid Eken i skogsbrynet.
I dag kommer Patrick, och jag vill gärna höra den ljuvaste musik och fanfarer över hans närvaro i landet.
Idag skulle jag till och med kunna möta en huggorm, den skulle förmodligen få leva.
Solen värmer!

Huggormen

Idag kom den i stilla mak, den närmade sig mig nästan magestätiskt. Den såg ut som om den ägde platsen. Bland vitsippor, citronfjärilar och underbaraste vårgrönska lyfte den sitt smäckra huvud och försökte visa vem den var.
Jag stelnade och riktade blicken mot spaden från 1890. Jag smög sakta fram till spaden medan hon låg där stilla avvaktande, hon smålog åt mej.
Hon skulle inte få förstöra min dag, mitt liv, min existens, hon skulle bort. Med en frenesi som antagligen var illavarslande och inte var sund, föreställde jag mej att denna slingrande inkräktare var en kvinna från Borås takten, och den människan som här nu var en reptil hade inget värde, det enda den gjorde, var att förstöra mitt liv just nu. Hon hade gärna fått finnas men här hade hon kommit in på fel territorium.
Jag smällde till hela bladet om baken på det fula stycket, laddade om och andades lugnt och jag lade blixtsnabbt om spadtaget, nu till att förstöra huvudet på det slingriga otäcka.
Hunden som stod stilla bredvid o betraktade min energi sa ingenting men jag förstod att han begrep att inte störa mej. Med min fantasi dissikerade jag hela denna kvinnliga elaka vidriga gestalt i småbitar, till en gröt av hemsk, cynisk, beräknande gele! Det nöjet jag kände just då, kan ingen ta ifrån mej.
Hon var död jag såg det själv. Jag bar henne, resterna, sakta o lugnt till myrstacken Hagbard lite längre upp i skogen. De kunde gärna göra ett skrovmål av henne tyckte jag. Nöjd av min bedrift och absolut utan dåligt samvete skall jag se att dagen blir strålande och dagsverket avslutat!

Hård mage!

Jag tycker att den här våren beter sig som en hård mage. Den verkar så förstoppad att snart måste det ske någonting förskräckligt. Den borde vilja, den har alla tecken, det verkar som om den försöker, men ändå ser det inte ut som om någonting kommer ut. Kanske slutar det med en rejäl "strittskitu" och då kommer våren sommaren och hösten, alltihop på en gång, äpplena står mogna inom 2 veckor och potatisen blir pommes frittes bara man tittar på den.
Äsch inte vet jag men, med de här raderna kan man ju utläsa att den här skribenten verkar helt klart inte har vettigare för sig än att filosofera kring en förstoppning...

Nu vet jag!

Nu har jag kommit på det.
Jag har kommit på varför folk i 50 års åldern är så fruktansvärt knäppa. Det finns helt enkelt tre kategorier av dem.
De som gör det. De som inte gör det, och de som bara e skitkraja.
Detta fenomen inträffar för de flesta i 50 års åldern beroende på att då börjar deras ungar bli stora, de som har kids dvs.
De som inte har barn undrar plötsligt varför de inte gjort nåt åt deras egen fortplantning om det har gått. Somliga kommer plötsligt i den här åldern på, att det är kortare frammåt än bakåt och plötsligt finner de sig omedvetet stå jazzande till Vikingarnas tunggung, trots att metallica stod på deras favolista.
50 åringen vaknar plösligt upp med sin gamla sängkamrat och finner att hon, han, den, det inte alls motsvarade det saftiga exemplaret han en gång bjöd in att dela täcket med.
Arbetet, vad hände med det, inte mera guldläge att gå ut och marknadsföra sig som den mest innovativa resurs någon bara måste anställa. I synnerhet inte om man dessutom bär på lasten att man är kvinna. Hur som helst, det är den förskräckliga åldern då det alltså skakar till i övre våningen av deras sovande hjärnor. Aktiviteten blir ganska omedelbar hos dem det ännu finns aktivitet. Ingen tid att förlora, all tid är begränsad, vilket den sanna 50 åringen nu vet.
Det är nu omgivningen får ta del av deras nojor och det leder oftast bara till En sak.
De blir sedda som fullkomligt vansinniga, knäppa, oberäkneliga och totalt obegripliga. De blir också livsfarliga för sin omgivning pga av att deras respekt för döden är lika stor som hos en 18 åring som nyss fått körkort. En 50 åring , de som vaknat, dör hellre i en skateboardbstörtning med en solstol än i nåt så trivialt som någon cancer bak eller fram. 50 åringen anser sig också vara så gammal att den respekten han hon den det hade till olika saker helt börjar avtrubbas. Detta leder i sin tur till att ingen mera går säker i en 50 årings omgivning.
De gamla trogna kamraterna, förblir just vad det är, gamla.
50 åringen undrar om det inte går att skaffa nya helst otrogna vänner. All förnyelse vad det än må vara blir en utmaning han, hon måste anta.
Salta elände, jag ägnar dessa rader till de barn som olyckligtvis skall behöva ta del av såna föräldrar, dvs de som ännu är vakna och inte beställt en skön gungstol.
Lyckliga är de ungar som hava en sansad förälder de som sova eller ännu inte vågat vakna.
Citerar Mark Levengood: Saliga äro de korkade, ty de skola flyta då syndafloden kommer!

Hej hopp ang hypoteser

Jag träffade mamman igen, hon som var ledsen.
Nu var hon glad och hur stolt som helst över sina ungar.
Så kan det vara, ena dagen ner och den andra upp. Det är nog inte lätt för dagens ungar heller. Vi som haft förmånen att vara med våra ungar utan dagisar och höghussyndrom, vi har ju skapat format dem. Det är tungt att bli stor, det är tungt att försöka leva överhuvudtaget ibland. Allt skall dessa stackars ungar lära sig, göra sin egna misstag, och kanske snubbla just när de når målsnöret.
Värst är det egentligen för barnen när de observerar hur vuxna människor inte kan uppföra sig. Hur förklarar man det för ungarna.
När Mistralen blåser rent i en mammas huvud och stämpeln kossa sitter fastetsad i pannan, är det inte lätt av vara klok.

En hypotes

En hypotes är ett antagande (eller premiss) om hur två eller flera begrepp är relaterade till varandra.
Alltså ett sorts antagande om verkligheten. ...
En hypotetisk historia:
Om vi nu leker med tanken antar att följande skulle ske.
En kvinna ställs inför ett faktum. Ett av hennes barn, en dotter runt 20 år anser att mamman skall vara med och betala ett skönhetsingrepp. Detta barn har ingen inkomst vilket inte heller mamman har. Barnets skönhetsfel syns inte någon annastans än i barnets eget huvud, mao omärkt för all omgivning. Mamman undrar över situationen. Vad säger jag till mamman?
Jo följande: Söta rara idiot, nu räcker det väl, vill det lilla barnet göra detta skall hon självklart genomföra det, eftersom hon anser det skapar ett sk. lidande, MEN en självklarhet är ju att hon själv betalar för det. Barnet är inte sjukt, detta är inte ett handikapp, detta är enbart ett icke för andra skönjbart "fel". Mao en fix ide som dottern anser skall åtgärdas. Jag anser att det inte ligger under en mammas förpliktelser, i synnerhet i detta fallet eftersom mamman inte själv har pengar.
Lek med tanken no 2:
En kvinna vars studerande son ber sin mor om en borgensförpliktelse till inköp av en motorcykel. Kvinnan hade i många år arbetat med att rehabilitera ungdomar som skadats allvarligt vid bla motorcyckelolyckor och hon ansåg även vid detta tillfälle bortsett olyckrisken att barnets ekonomi antagligen inte klarat av ett inköp av ett fordon av det här slaget.
Kvinnan satt mitt emot mej och var bedrövad. Hon var ledsen och nerslagen.
Jag kallade henne idiot en gång till och ansåg att hon skulle skärpa sig!
Hon tittade bort.
Plötsligt förstod jag vad det hela handlade om, det handlade inte om pengar, det handlade inte om att neka sin barn någonting utan det handlade om något mycket värre.
Hon satt plötsligt med en visshet om att det var hon själv som hade uppfostrat dessa barn, och hon skämdes! Hon hade ju alltid varit så stolt över dem!
Nu kallade jag inte henne idiot, jag gav henne en näsduk! Det regnade ute.

Laku!

Det var det fånigaste, absolut generalstolligaste idiotiska! Hur kan man, hur vågar man?
den hederliga gamla lakubilden har blivit en anonym en helt opersonlig logga. Jag känner mej bedrövad över mitt fosterland, vars styrande ledare inte brukar låta sig påverkas av yttre åsikter. Någon, några har blivit frustrerade över den glada negerflickan som i alla tider har prytt lakulådorna. Nehepp neger får man visst inte heller säga.
Rasistiskt, påstås det, jag undrar vem som har tappat allt förnuft.
Va i helsike har herr Claude Moraes med vår lakufigur att göra, jag anser att han skall tugga i sin en fet pudding från sina egna hemtrakter. Sen har han mage att göra en eu fråga av en liten söt lakuflicka i Finland. Suck!
Jag misstänker att Cloettas klåttiga fingrar i Fazer firman har med det att göra...Min personliga åsikt är att Sveriges filosofi om att "-alltid vara till lags kosta vad det kosta vill" är den bidragande orsaken till den här tokförändringen.
Eu i all ära men Claude klåddan tänker jag inte äta middag med, även om han bjuder!
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/2/29/d10777.php

Skvaller.

Vad är skvaller egentligen. Det är ett fult ord som för det mesta sjunger falskt i ens öron. Jag har alltid hävdat att skvaller är att bry sig om någon, skvaller behöver inte vara illa menat.
Skvaller är att ventilera uppgifter, hörslor, vetskap med andra som är intresserade.
Förvisso hanteras uppgifter i ett skvaller forum också fel och missbrukas men i stort sett kan skvallerstunder vara nästan en nödvändighet.
När män skvallrar byter de bara åsikter, och framför dem på ett lite annat sätt än kvinnor. Haha För några år sedan läste jag en intressant utredning om hur viktigt skvallret är på en arbetsplats tx.
Igår talade jag med en äldre släkting som plötsligt efter ca 70 år inte hade någon information om vad som hände de andra vännerna och släktingarna på vår urgamla släktholme.
Min mamma, den stora informationskällan avled förra året och följdaktligen försvann en viktig cental för små och stora händelser.
Holmens historia är lång och förökningen av släktingar har varit stor, 6 generationer och dess historia trampar runt på samma mark.
Holmen är stor och innevånarna spridda för vinden under vinterhalvåret men på somrarna sjuder ön av liv, då ventileras årets händelser och det kommande .
Kafferepen kan nuförtiden bli gigantiska men också vansinnigt roliga. Min mor var av den tredje generationen och eftersom hon kände alla var det till henne man ringde om man ville veta om när någonting hände holmboarna.
Skvallerkärring, absolut, och hon hade väldigt svårt att hålla "tätt", men jag har ofta slagits emot den negativa klangen av det påståendet.
Idag med facit i handen, mamma brydde sig om alla, hon ville veta och hon ville vara delaktig åtminstone i tanken, att hon "läkte", innebar ju att man visste vad som hände på holmen.
Vem skall axla rollen som skvallerguru nu? Mina elaka bröder menar att jag är född till det, och vid de tillfällen detta har kommit på tal har jag försökt kasta dem i sjön alt hotat dem med socker i bensinen o annat elände. Jag har funderat på den uppgiften nu, och börjar mjukna i tanken på att kanske iallafall försöka.
Jag har upptäckt att det kan vara viktigt, och jag har ju dessutom åldern inne, den gyllene åldern som så småningom innebär att man egentligen skiter i vad andra tycker. Min kära småkusin Nika kommer att protestera våldsamt, men jag tror jag klarar av henne också.
kanske vore en blogg för Notholmare något?

Akta dej karl!

Nej jag avser inte uttrycka hot mot ett äldre X, nej rubriken är tagen från ett urgammalt vykort jag hittade bland de gamla brev en ung student Claes Håkansson fick. "Akta dej karl för flickorna" skottdagen innebar ju att flickorna fick fria till pojkarna. Det startade enl historieböckerna som en skämt och lever kvar, kanske inte idag mer på samma sätt. Nuförtiden finns det inget hinder för en flicka att meddela sin pojkvän över det lämpliga i att gifta sig.
Ett av mina barn reagerade med stark irritation häromdagen när jag satt och tänkte högt ang. mitt eget bröllop.
Jag konstaterade torrt att jag liksom aldrig riktigt var med på det...menar såklart att jag stod där och gjorde vad jag skulle och jag var nog mycket lycklig men. Vad jag menade var att, -konstigt att jag inte gifte mej på det viset jag alltid innan drömt om.
Jag hade som flicka alltid drömt om ett bröllop ute i havsbandet, sommar och Notholmen, enkelt romantiskt på hemma mark liksom.
Nu blev det ett mycket vackert bröllop men någon annan bestämde då. Jag bar tx en fånig hög prinsess krona i guld, för att göra någon gudfar till min man glad. Jag hade ju drömt om den där myrtenkransen, från egenhändigt odlad kruka. Jag var ju dessutom gravid och då var det fånigt att bära krona, oskuldens tecken...Små detaljer som kallas kompromisser antar jag.
Idag vet jag varför mina funderingar kring bröllopet ser ut som de gör. När jag gifte mej väntade jag mitt första barn, denna känsla av lycka vida övesteg lyckan i att stå brud. Allt annat blev ovidkommande och ointressant just vid den tiden. Detsamma skedde då jag väntade de andra barnen. jag levde i min egen bubbla. Jag försökte förklara för min dotter som ilsket påpekade det olämpliga i att filosofera kring hennes fars och mitt bröllop, att det inte var en ånger utan ett konstaterande. Min mormor skulle ha kallat det att vara ödmjuk inför vad som då hände, foga sig.
Det var dessutom inte skottår då och jag minns inte ens om han någonsin friade, paradoxalt blev det nog staten och myndigheterna som såg till att det blev ett bröllop. I och med att jag väntade barn var den blivande fadern tvungen att skriva på ett dokument om att han tog faderskapet på sig, det var förödmjukande och löjligt ansåg vi och följdaktligen skulle ingen kunna ha med det att göra om man gifte sig.
Jag var en lycklig blivande mamma som gifte sig.
-Hur jag skulle göra idag?
Ja jag skulle iallafall inte vara gravid, och den som friade skulle då vara August, min kära. Han nöffar och snuffar, tydligen håller han med.

Jag behöver dej.

Vaknade halv fem, tittade på uret bredvid mej på bordet som av nostalgiska skäl fortfarande går "mammas tid" (finsk tid) dvs halv sex visade den. Ute var mörkret kompakt, jag skruvade in mej i en någotlunda bekväm ställning snusade på lite frisk luft som blåser rakt genom väggen presis där bredvid mej och konstaterade idiotin i att kliva upp. Vaknade på nytt en stund senare nu strax innan sju. Alla sinnen vaknade inte bara kroppen, det var ljust ute. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var underligt. Solen har varit sparsam med sin närvaro nästintill obefintlig, trots att man vet att den finns har man inte sett den på länge. Jag satt en stund och funderade på Gud, är han en sorts meteorolog? Är det hans verk att bestämma när vi skall få ha solen hos oss. För över 100 år sedan, i de gamla brev jag läser, förklarades allting som hände som "ett Guds verk" Under 1880 talets missväxt och sjukdomar. Man filosoferade även då varför "han" styrde som han gjorde. De som dog skulle anses lyckliga, eftersom de togs "hem" av Gud.
det finns säkert de som anser detta även idag men flerfalden av oss jobbar nog på ett annat sätt tror jag.
Mina tankar skickar jag idag rakt ut i etern, den vilda oförutsägbara.

Jag behöver dej .
Lämna mej inte nu, stanna kvar och värm mej.
Jag har varit utan dej så länge även om du funnits där har jag inte kunnat se dej.
Bli kvar och ge mej det jag behöver, din energi, din kraft.
Vila gärna en stund men kom fort tillbaka.
Jag vill gärna somna om jag vet att du finns där igen så jag kan få vakna med dej.
Aldrig har jag saknat dej som jag gjort den senaste tiden.
Du har blivit ett dyrbart livselexir för min existens.
Ta gärna semester senare men just nu behöver jag dej.
Jag, just jag behöver dej, just nu.

Vådan av att vara mamma.

Att vara mamma är nog det svåraste som finns, men absolut det finaste också. En paradoxal tes egentligen. Jag har i alla tider kunna ta del av andra mammor som ideligen, gammal som ung, konstaterar att en mamma egentligen alltid lever med ett dåligt samvete. Det har skrivits miljontals skrifter över ämnet och innehållet har i stort sett i alla tider varit detsamma.
En evig oro, en alltid inneboende ångest över att ens barn skall må bra, vara friska och lyckliga. Allting som händer ens ungar påverkar och ger en mamma funderingar på HUR kunde jag hjälpa alt, hur borde jag ha gjort för att underlätta, skydda ungen.
När jag var liten under 50 och 60 talet var föräldrarollen en helt annan än vad den är idag och ändå var en mammas känslor helt lika. Jag fick många fina år med min mamma när hon blev äldre men då blev rollerna bytta, jag blev mamma till min mamma, vilket också innebar ett konstant uselt samvete. Vad kunde jag ha gjort för att göra henne lycklig. Just i min egen mammas fall vet jag det eftersom hon så tydligt uttalade det de sista åren, vilket kanske inte gjorde saken lättare...
Jag har många gånger skojat om att jag borde ha konverterat till muslim, jag tycker det hade varit utmärkt om jag hade kunnat utse de personerna mina barn borde valt att leva och umgås med, i min dotters fall hade det dessutom medfört att hon stundvis kunde ha iklätts burka vilket jag hade sett som en utmärkt utstyrsel då hon skulle visas utomhus...Jag har dock resignerat på den fronten. Alla ungar skall ha och ges möjlighet att göra sina egna misstag, köra sina egna huvuden i väggen, uppleva, gråta och gå vidare.
Usch vad många gånger jag har haft lust att leta fram några knogjärn, ett rejält hagelgevär och ge mej på div pojk och flickvänner som behandlar mina barn hänsynslöst och elakt. Stackars ungar, de skall göra sina misstag själva och jag kan ingenting göra, det usla samvetet finns där iallafall.
Lilla barn, du som går där nu med sorg över en flicka som är dum, en pojke som inte bryr sig om dej, det går över. Tentan du missade, någon som dissade dej totalt, det går över, man får vara ledsen ett tag, man får vara arg, och jag lovar dej det går över!

Min resa med SJ!

Enkelt, boka på internet, klicka i för hur man vill ha biljetten...jag valde biljettlöst med id handling, bekräftelse per sms. Skitbra, tyckte jag mitt enfaldiga spån!
Väl på Stockholms central promenerade jag nöjd förbi kön där folk försökte printa ut sina biljetter, jag hade ju en biljettlös genial modern variant. Tjohoo stå där, ni stollar jag går direkt på tåget! Jag och mitt resesällskap valde nogrant en ren och snygg vagn satte oss bekvämt, kollade nöjda runt på alla som vällde in. Just här märkte jag faktiskt att smsset inte hade information om plats men jag utgick från att det skulle vara så. Haha hastigt blev det propptjockt i alla korridorer. Folk vällde in, barn, hundar, huckleprydda tanter, ungar, snoboards och gud vete allt. En man i skägg i 40 års ålder ställde sig plötsligt höggljutt o deklamerade att han minsann hade 12 platsbiljetter just där var vi satt så vi kunde lämpligen flytta oss fortast möjligast. Humn samtliga de omkring oss och vi plockade snopet ihop våra saker och föstes av massorna ut ur vagnen. Va, där stod vi snopna 3 min till avgång. Vi rusade bakåt för att ev försöka skönja någon ledig plats. Till slut kunde vi konstatera att tåget går och folk stod ÖVERALLT! Vi tryckte oss inanför dårarna som stängdes....Där blev vi!
Då konduktör den otrevliga, men vänligare av dem två, kom, undrade vi stillsamt vad i helvete detta betydde! Mannen meddelade helt kort så här är det SJ hade sålt 300 biljetter mer än vad som fanns plats på tåget. Såå kul! Detta var inte läge att förklara att jag några timmar innan genomgått bröstcancer operation och kanske inte var upplagd för en ståtur på över 4 timmar! I det läget där man hade lust att stilla bryta ut i gråt blev det alternativ 2, gapskratt, gilla läget helt enkelt.
Alltså satte vi oss tillrätta i en dragig dörrutgång trax bredvid toaletten. Haha det var spännande. Mitt hurtiga ressesällskap meddelade då o då om tiden vi hade kvar. 4 tim 15 min....nu e det bara 3 tim 14 min....när han sade detta då meddelade SJ i högtalarna vi är för tillfället 40 minuter försenade...bla bla. Vi bara skrattade och försökte hitta en överlevnadsställning för skinkorna och skallen. Trots att man inte trodde på det, fungerade uret frammåt. Någonstans i närheten av Linköping stod ett monster i sj uniform bredvid oss...han stod framåtlutad och skrek genom tågdånet -"biljetterna...är ni nypåstigna"....Jag skrek tillbaka...ser det ut som det, vi har ju för faan suttit här i över 4 timmar eftersom sj inte har sittplatser på sina tåg! Då vill jag inte återge vad han sade men det var nära att jag laddade på allt vad min högra arm hade att ge men jag bad honom försvinna med andra ord!
Så småningom skuttandes hoppandes rejält försenade anlände vi Nässjö station,(dit skulle vi INTE) men där meddelades att tåget inte kunde fortsätta pga vissa problem, men man väntade på besked från Stholm.
Johopp det där kan man... Vi rafsade ihop våra prylar rätade ut extremiteter och annat och gick raka vägen till hotellet som jag visste låg 50 m. från stationen och ringde på hjälpstyrka. Jag var nu helt klar med proletärverket! Hur cirkusen efter det såg ut kan ni läsa i alla svenska tidningar... Vi anlände dit vi skulle ca 6 timmar senare men INTE med SJ s försorg! Tydligen står tåget kvar ännu idag alltså ett dygn senare... Undrar så vad anställnings kvalifikationerna är för att arbeta på SJ. Jag misstänker starkt att grisens intelligens vida överstiger hela ledningens! Visst borde en del ha förbättrats med årens lopp, man startade visst järnvägstrafiken genom Sverige runt 1880 talet. Överraskningar i väderomslaget torde inte vara ett nytt påfund men man blir benägen att tro det då man anlitar SJ. Framför allt ifrågasätter jag hela policyn, biljettpriser, biljettsystem, personal, informationsideologin, nonchalant hantering av ett av Sveriges viktigaste kommunikationsföretag. Jag har ju personligen redan i 30 års tid efterlyst de geniala bil-tågen. Man kör upp sin bil på tåget och kör av den på destinationsorten. Dessa finns i hela välden men inte i Sverige. Vår resa startade i Stockholm 15.45 och slutade 00.15 i Ramkvilla. Om det är någon som undrar om det är jobbigt att köra denna sträcka i egen bil ca 4 timmar, -NEJ det är ett nöje, man vet ju vilka alternativ man har!