Varför, varför blir det på detta viset

4 dagar kvar till jul, en födelsedag innan dess. Ekonomin skall gås igenom, kontakter måste uppdateras, julhälsningar. Huset skall städas gården putsas. Julpynten skall fram, granris, blommor, dofter frammanas. Justämningen skall lockas fram, baken frodas, alltså degar och inläggningar.
Dagarna är korta åtminstone ljuset, det hinner ju inte bli ljust innan det blir mörkt igen och helst skall skavanker ju saneras i dagsljus.
Fan och fan, mitt i allt det här kom det som jag väntat på så länge. Inspirationen, energin, lusten och viljan att skriva igen. Den bara fanns där utan att jag vet hur den kom. Det e som ammen i kyrkan att den anfaller när det som minst passar, dessvärre är lusten så angenäm att jag helst skulle strunta i att göra någonting annat just nu och ett halv år frammåt.
Just nu när jag verkligen vill göra fint, vill göra mej till för barn och julgubbe. Just nu när jag har bestämt mej för att göra Jul på riktigt, vilket sannerligen inte varit så vanligt de sista 20 åren, då smäller det till i huvudet. Just nu när det som kommer, är så efterlängtat av mej.
Jag sitter ju till och med på tuppen och har meningarna, uppläggen klara i huvudet, och där på köksbänken ligger en trött sill retsamt och väntar på att bäddas in bland löken och kryddorna.
Jag misstänker att jag inte har någon vidare bra kontakt med mitt huvud just nu, jag behöver säga upp kontraktet över jul med aktiviteterna i övre våningen, en vecka åtminstone....Suck
Bilden: Paris tunnelbana, en avstängningsknapp för galningar, eller?

Muminmamman

- Voi Voi Snart kommer de, och int ha ja hunni göra allt klart, å voi ändå di ska ju köra den långa resan hit och hur ska de gå, månne de kommer att köra försiktigt.
- Det får int hända dem någå, å voi sen måst di ju åka tillbaka, hela långa resan.

Alla som läst om Muminfamiljen vet vad jag talar om, man har människor omkring sig med alla de egenskaperna av trollen som Tove Jansson skrev om.
Muminpappans ibland helt irrelevanta och oeftertänksamma ider som han försöker realisera, även om det så är enbart i hans fantasier.
Muminmammans försök till att hålla lite styrsel omkring henne, men också hon faller i drömmar och lustar som inte allas har förankring i verkligheten.
Råddjurets samlade yrsel, hans disträa försök till att få världen lite roligare, lilla My och alla hennes rädslor men också hennes plötsliga styrka av iska som kan få omvärlden att häpna.
Det bor nog lite av de flesta egenskaperna av mumintrollen i oss, och det tycker jag e tecken på sundhet.
Just nu far jag runt som en riktig filifjonka, försöker städa, gömma, pyssla göra huset fint för julen. I samma takt jag lik en muminmamma vaggar runt och är över lycklig över att få ha ungarna hos mej, växer en allt starkare ångest fram som har med tanken att göra hur mina barn som alltså inte ännu har kommit, snart ändå måste åka igen. Ångesten över att de i samma bil skall åka hela vägen och utsättas för galna julhysteriska vansinniga bilister som skyndsamt skall till sina mål.
Jaja hysteriska andra...jag misstänker att jag själv snart platsar i den kategorin även om jag inte har ratten som verktyg utan dammsugaren.
Just nu undrar jag var jag skall gömma div godis, för att åtminstone en bråkdel skall finnas kvar för julen, jag misstänker att det finns krafter i huset som gör att de på ett märkligt vis försvinner. Kanske en typiskt mumin´sk företeelse?

Spotifyar

Nu är jag en spotifajare, haha och ni som e så mossiga och dammiga att ni inte vet vad det betyder så kan jag upplysa er om att jag egentligen inte heller har en aning om vad det EGENTLIGEN är, men man kan liksom lyssna på vilken musik man vill utan att ha uselt samvete för alla skivbolag och stackars fattiga artister.
Det är bara att söka på en favoritartist eller låt och lyssna. Man laddar inte hem nåt man bara lyssnar liksom som radio och dem man lyssnar på skall enligt hörsägen belönas, men hur vet jag inte, inte heller belastas mitt minuskonto, så vete katten hur det går till.
Nå jag e ialla fall me i leken och spotifajjar både gärna o länge, tack Robert för att du e så envis och hjälper mig i så mycket.
Nu har Lillajulsfesten avlöpt med ett varmt famntag om hela mej och min lilla familj. Det som förr i tiderna var en mardröm har nu blivit någonting jag så varmt uppskattar och är glad för. ( Absolut kära läsare, ett ålderdomstecken om något!)
Att kunna ha alla barnen med sig är verkligen för mej den dyrbaraste gåva jag fått och har. Jag har dock en liten önskan kvar åt Julgubben i Lappland, och jag tror han hörde min önskan, vi får väl se om det blir som jag vill *L*
En pappa skall nog också få bli glad en dag och jag tror han däruppe kan lägga damm och mossa på tider och ord som flytt.

BILDEN: Per Hasselbergs Vårklockan.