Jordbruk

"Kolla de krattar i skogen, i naturen, den skall ju vara som den är. Hur kan man va så tånttig och börja putsa och dona med en natur som är vacker just så orörd."
Jag citerar mej själv, då jag med smått ironiska hojt undrat hur det står till i övre våningen hos folk vårtid.
Hmmm jag kommer på mej själv med att göra just likadant, vad som i andras ögon skulle se helt crazyt ut. Mitt försvarstal till mej själv lyder som förljande: Jag bygger ut mitt rum, jag drar ut gränserna för mitt eget rum, både inne och ute. Jag krattar för att ge plats åt ny växtlighet, vegetation som ev legat i mörker under sekel skall nu fram i ljuset. Jag vill inte göra gräsmattor och exotiska trädgårdar däremot skall jorden bli varm och vänlig för både fjärilar och vilda blomster. Nu drar jag alltså fram över jorden som en mullvad. Förvisso önskar jag mej en jordfräs och helst ett lastbilslass frisk jord just nu, men tillsvidare får den gamla duga.
Långt borta från mina ägor just nu tänker jag på rosorna och mitt gamla kryddland. I Ramkvilla lär de ännu stå och kanske blomma ännu i år, men som med allt annat i livet, överlever inget utan omvårdnad. Nu är jag nybyggare och snart blommar min egen skog!
Träffade förrästen en ödla igår, på två fötter, jag föredrar ödlor med fyra de är inte så högljudda *L*

Stunder i lugn

Där står hon, den stora klumpiga, komliga helt omöjliga stora fåtöljen.
Hon har färdats från Georgsgatan till det inre av Småland.
Där stod hon bortglömd och inpyrd av rök, dock skyddad av diverse lakan.
Nu har hon transporterats av Nusse tillbaka till Stockholm för att nu äntligen stå på sin plats. Här skall hon stå som ett altare över ett lugn. Hon det e nog en hon, har saktmodigt placerat sig så att, om man sjunker ner i hennes famn ser man havet, båtarna, brasan båda ingångarna och mao har hon den mest centrala plats man kan tänka sig.
Efter en valborg med goda vänner och gamla minnen, nu nya. Effektiva barn på holmen, och energi som får en mumie att vakna har livet återgått till vardag igen. Nu tänker jag bädda ner mej i famnen av min stol och njuta. Just nu låter jag Märta Tikkanens bok TVÅ föra mej in i nyttiga tankebanor.
Hon skriver om sin kärlek till Henrik, men också om konkurrensen mellan två skapande personer och bruket, missbruket, hennes med beroende ställning.
Har ni inte läst "Århundrades kärlekssaga" av Märta så gör det!
Skymningen är vacker.

Några vackra ord:

Bind en krans runt mitt dunkande huvud.
Fäst en blomma och ett hopp vid mitt bröst.
Fyll en snäcka med pärlor ur mörkret.
Ge mej sånger att sjunga till tröst.
Res ett segel för att bära min längtan.
Fyll ett hav för att släcka min törst.
Bind en krans som välsignar min rädsla.
Ge mej modet att våga gå först,
för i vindarna bor mina drömmar på ett hav fyllt av tårar och skratt.
Och ur ändlösa rymders mörker tänds en stjärna som lyser min natt!