Sturm

"Kom o ta mej med sturrrm.." Nej inte alls, utan nu har jag för avsikt att avtala något slags överrenskommelse med stormen. För min del kan den lägga sig i de sydligare av Sveriges nejder.
Jag vill gärna se Finska viken stilla och solig under den närmaste veckan. Jag har förvisso aldrig lidit av sjösjuka men som ammen i kyrkan dyker väl en sådan åkomma också upp på äldre dar.
Som sjöman är det ju klart en fördel om man lyckas parera vindpustar utan att ansiktsfärgen blir ljusgrön. Nu skall jag till havs!
Jag skall överge min vita boning för en som flyter, och jag kommer att göra allt för att låta fantasin skena. Tänk om jag vid ett hamninlopp kunde skönja vita varma sandstränder, vajande palmer, och förföriska paraplydrinkar. Tyvärr vet också jag att allt annat än detta är verklighet, möjlightvis kan någon liten gumma komma lunkande i snöslasket och erbjuda sina stickade varma vantar med rosenmönster. Det där med sturrm blir alltså inte min grej den kommande tiden...men kanske mycket annat!
Utsikten från mitt fönster: en isig fjärd.

Vitt ute o vitt inne

" Skapa dej ett vitt rum" sa hon. Hon som e så förbaskat klok jämt... Ja och så traskade jag alltså iväg o bad den glada hurtiga mannen om vitt som om han nu visste att även mitt sinne skulle bli ljusare med färgen.
Han plockade fram just den nyansen, just den sammansättningen jag behövde. Snabbtorkande, täckande, och väldoftande. Som balsam i en haltande själ.
Jag målar och använder penseln till mer än vad man med ögat kan se. Jag täcker över, skapar och njuter av ett hantverk så simpelt men samtidigt så genialt och genuint.
Isen bär, jag gick efter Elviras spår. Om isen håller älgen Elvira så håller den nog mej också. Det är ju alldeles otroligt att promenera där alla kommer rusande sommartid med sina svindyra törstiga åkdon av de mest otroliga slag.
Just nu är farleden bara min, (ja o Elviras då) och jag funderade på om inte ändå just den här tiden är den allra bästa.
Men ett stort mysterium har jag upptäckt. Det lyser i en stuga på motsatta sidan fjärden. Vem sitter där i kojan var ingen bott på många många år och månne han tänker samma tanke just nu.

Is kjolar

Det här våren kommer mina texter antagligen att bli en enda lång beskrivning av naturens framfart och magiska väsen. Det är oundvikligt eftersom jag alltid tidigare också njutit av underverk, men nu i synnerhet. Jag kommer att vara dels beroende av vad som händer utanför fönstret och dessutom synnerligen påverkad av en ny vår som enlig tidigare vetenskaper kommer att komma.
Idag minus 10 grader, kristallklart. Bilden är från Drumsöstranden.

Om -start

Det är en rätt fashinerande känsla att ha möjlighet att starta allt på nytt.
Att få gå tillbaka till ruta ett och starta allt från schratch. Nja det är ju inte så många som frivilligt väljer den lösningen. Oftast behövs det någon händelse som gör att det deffinitva beslutet blir en realitet. Det kan handla om en destruktiv tillvaro som enbart generar olycka, och då kan den slutliga punkten läggas av en plötslig insikt kanske som resultat av något som gör ont rent fysiskt. Det kan handla om en ständig mörker tillvaro och en acocial existens. En dag vet du att trots att du gjort allt i din makt, trots att du försökt genomföra omöjligheter och trots att du med dina sinnesfulla bruk anser att det du gjort drivits av genuin kärlek, och en i grunden uppriktig omsorg och tillit, inte räcker för att fortsätta leva så.
Visst gör det ont när knoppar brister, Fru Boje, men de knopparna brister ju så småningom ut i doftande blomster. Visst gör de ju ont när blommorna ramlar av och dör trots att du vattnat och vårdat dem och så gärna vill se dem leva lite till. Det gör ont att se sin egen litenhet och sin oförmåga att kunna påverka det man absolut inte kan. Visst gör det ont att starta om, men det är också en möjlighet att plantera nya blomster som förhoppningsvis blommar både längre och vackrare.