Jag promenerar ut till farledens mitt. Jag går för att fånga dagens sista solstrålar.Svävar och scooterspåren gör det så lätt att gå, det känns som om jag nästan svävar själv. Då jag nås av det djupröda ljuset blir min skugga lång som ett oändligt rörligt band, jag kan nästan nå klipporna på holmen där långt borta.
Under mig fanns djupet och det enda som stör tystnaden är isens märkligt dova klagande. Helt plötsligt kommer ljudet som i min fantasi låter som Morran när han är riktigt besviken. Isen sjunger sade min far, min hund stack alltid iväg som ett skitit sträck när hon hörde ljudet, men jag står kvar och lyssnar.
Jag begrundar de krafter ett helt hav besitter som just nu försöker trycka upp istäcket men misslyckas iallafall just där jag står.
Jag har svårt att förstå hur denna farled om bara några månader sjuder av liv. Tjuvfiskare, båtar fåglar och vågor sol och värme, regn och stormar.
Just nu är allt så tyst, en kompakt oändlighet av vita vidder där man har svårt att se var allt börjar och allt slutar.
En stol står ensam mitt i farleden, den väntar på solen som lovat komma imorgon igen.
Jag traskar tillbaka i mina egna spår, och filosoferar över att jag faktiskt inte själv vet var jag börjar och ännu mindre var jag skall sluta.
