Min resa med SJ!

Enkelt, boka på internet, klicka i för hur man vill ha biljetten...jag valde biljettlöst med id handling, bekräftelse per sms. Skitbra, tyckte jag mitt enfaldiga spån!
Väl på Stockholms central promenerade jag nöjd förbi kön där folk försökte printa ut sina biljetter, jag hade ju en biljettlös genial modern variant. Tjohoo stå där, ni stollar jag går direkt på tåget! Jag och mitt resesällskap valde nogrant en ren och snygg vagn satte oss bekvämt, kollade nöjda runt på alla som vällde in. Just här märkte jag faktiskt att smsset inte hade information om plats men jag utgick från att det skulle vara så. Haha hastigt blev det propptjockt i alla korridorer. Folk vällde in, barn, hundar, huckleprydda tanter, ungar, snoboards och gud vete allt. En man i skägg i 40 års ålder ställde sig plötsligt höggljutt o deklamerade att han minsann hade 12 platsbiljetter just där var vi satt så vi kunde lämpligen flytta oss fortast möjligast. Humn samtliga de omkring oss och vi plockade snopet ihop våra saker och föstes av massorna ut ur vagnen. Va, där stod vi snopna 3 min till avgång. Vi rusade bakåt för att ev försöka skönja någon ledig plats. Till slut kunde vi konstatera att tåget går och folk stod ÖVERALLT! Vi tryckte oss inanför dårarna som stängdes....Där blev vi!
Då konduktör den otrevliga, men vänligare av dem två, kom, undrade vi stillsamt vad i helvete detta betydde! Mannen meddelade helt kort så här är det SJ hade sålt 300 biljetter mer än vad som fanns plats på tåget. Såå kul! Detta var inte läge att förklara att jag några timmar innan genomgått bröstcancer operation och kanske inte var upplagd för en ståtur på över 4 timmar! I det läget där man hade lust att stilla bryta ut i gråt blev det alternativ 2, gapskratt, gilla läget helt enkelt.
Alltså satte vi oss tillrätta i en dragig dörrutgång trax bredvid toaletten. Haha det var spännande. Mitt hurtiga ressesällskap meddelade då o då om tiden vi hade kvar. 4 tim 15 min....nu e det bara 3 tim 14 min....när han sade detta då meddelade SJ i högtalarna vi är för tillfället 40 minuter försenade...bla bla. Vi bara skrattade och försökte hitta en överlevnadsställning för skinkorna och skallen. Trots att man inte trodde på det, fungerade uret frammåt. Någonstans i närheten av Linköping stod ett monster i sj uniform bredvid oss...han stod framåtlutad och skrek genom tågdånet -"biljetterna...är ni nypåstigna"....Jag skrek tillbaka...ser det ut som det, vi har ju för faan suttit här i över 4 timmar eftersom sj inte har sittplatser på sina tåg! Då vill jag inte återge vad han sade men det var nära att jag laddade på allt vad min högra arm hade att ge men jag bad honom försvinna med andra ord!
Så småningom skuttandes hoppandes rejält försenade anlände vi Nässjö station,(dit skulle vi INTE) men där meddelades att tåget inte kunde fortsätta pga vissa problem, men man väntade på besked från Stholm.
Johopp det där kan man... Vi rafsade ihop våra prylar rätade ut extremiteter och annat och gick raka vägen till hotellet som jag visste låg 50 m. från stationen och ringde på hjälpstyrka. Jag var nu helt klar med proletärverket! Hur cirkusen efter det såg ut kan ni läsa i alla svenska tidningar... Vi anlände dit vi skulle ca 6 timmar senare men INTE med SJ s försorg! Tydligen står tåget kvar ännu idag alltså ett dygn senare... Undrar så vad anställnings kvalifikationerna är för att arbeta på SJ. Jag misstänker starkt att grisens intelligens vida överstiger hela ledningens! Visst borde en del ha förbättrats med årens lopp, man startade visst järnvägstrafiken genom Sverige runt 1880 talet. Överraskningar i väderomslaget torde inte vara ett nytt påfund men man blir benägen att tro det då man anlitar SJ. Framför allt ifrågasätter jag hela policyn, biljettpriser, biljettsystem, personal, informationsideologin, nonchalant hantering av ett av Sveriges viktigaste kommunikationsföretag. Jag har ju personligen redan i 30 års tid efterlyst de geniala bil-tågen. Man kör upp sin bil på tåget och kör av den på destinationsorten. Dessa finns i hela välden men inte i Sverige. Vår resa startade i Stockholm 15.45 och slutade 00.15 i Ramkvilla. Om det är någon som undrar om det är jobbigt att köra denna sträcka i egen bil ca 4 timmar, -NEJ det är ett nöje, man vet ju vilka alternativ man har!

Studenter

I mitt runda råddiga liv vet jag att jag har luckor, pinsamma kunskapsluckor som jag borde veta, borde ha fyllt i för årtionden sedan. Det konstiga att jag nuförtiden inte blir bedrövad av att upptäcka dem, utan jag blir bara glad när jag fyller dem. Min barn har fyller så gärna på de mest pinsamma av dem, jag vågar ju fråga dem sånt jag inte vet och annors skäms över...
Att vara abiturient känner jag till, att bli äldst i skolan när abina börjar plugga till sina studentexamen vet jag också. Men att det firas och har firats med sådan gammal tradition hade jag nog inte en aning om. Karnevalsyran i februari i Helsingfors när alla abiturienter samlas i sina lastbilar och kör i konvoj genom Helsingfors är otrolig. Som barn har jag stått vid vägkanterna och betraktat alla studenter och försökt fånga karameller de kastat. Detta sker alltså enligt gammal tradition den dagen man slutar i skolan och börjar läsa till studentproven. Dagen efter då årskull -nästa års abiturient alltså är äldst i skolan firas med en bal som liknar slottsfesterna. man dansar för sina skolkamrater, man dansar för sina lärare och elever och föräldrar. Flickorna bär nuförtiden kreationer som liknar mer en Oscarsgalautstyrsel och pojkarna, de unga taniga bär frack. Många sin allra första, lånade kanske. Jag fick äran att sitta med på läktaren och beskåda denna dans i en skola. Jag grät och skrattade, det var stort, med stora bokstäver. Rörande fashinerande och mycket vackert. Ungdomarna hade under lång tid övat in alla gamla danser man kan tänka sig, polonese, vals och andra sällskapsdanser man dansade för länge sedan.
Jag blev rikare, på alla plan, det var en upplevelse. Jag vet också varför jag aldrig varit med om det tidigare. Jag själv ansågs inte tillräkligt fiffig för att få gå i skolan så länge utan skickades helt resolut utomlands, då mina föräldrar ansåg det mer lärorikt och förmodligen behövde de vila från en flipprig 17 åring vid den tiden. Följdaktligen fick jag ingen vit mössa heller och missade just den här biten av upplevelser...haha men jag lärde mej nog annat, som mina föräldrar kanske inte räknat med...Studentskrivningarna är en annan historia jag inte tänker skriva om, men i Finland finns de kvar, de rejäla, internationellt gångbara, hederliga studentskrivningarna.
Grisen har förrästen tappat bort sin midja medan jag tittade på dansande ungdomar bla, det har f.ö. jag också gjort. Skall försöka hitta den någonstans. Jag börjar med min!