Skvaller.

Vad är skvaller egentligen. Det är ett fult ord som för det mesta sjunger falskt i ens öron. Jag har alltid hävdat att skvaller är att bry sig om någon, skvaller behöver inte vara illa menat.
Skvaller är att ventilera uppgifter, hörslor, vetskap med andra som är intresserade.
Förvisso hanteras uppgifter i ett skvaller forum också fel och missbrukas men i stort sett kan skvallerstunder vara nästan en nödvändighet.
När män skvallrar byter de bara åsikter, och framför dem på ett lite annat sätt än kvinnor. Haha För några år sedan läste jag en intressant utredning om hur viktigt skvallret är på en arbetsplats tx.
Igår talade jag med en äldre släkting som plötsligt efter ca 70 år inte hade någon information om vad som hände de andra vännerna och släktingarna på vår urgamla släktholme.
Min mamma, den stora informationskällan avled förra året och följdaktligen försvann en viktig cental för små och stora händelser.
Holmens historia är lång och förökningen av släktingar har varit stor, 6 generationer och dess historia trampar runt på samma mark.
Holmen är stor och innevånarna spridda för vinden under vinterhalvåret men på somrarna sjuder ön av liv, då ventileras årets händelser och det kommande .
Kafferepen kan nuförtiden bli gigantiska men också vansinnigt roliga. Min mor var av den tredje generationen och eftersom hon kände alla var det till henne man ringde om man ville veta om när någonting hände holmboarna.
Skvallerkärring, absolut, och hon hade väldigt svårt att hålla "tätt", men jag har ofta slagits emot den negativa klangen av det påståendet.
Idag med facit i handen, mamma brydde sig om alla, hon ville veta och hon ville vara delaktig åtminstone i tanken, att hon "läkte", innebar ju att man visste vad som hände på holmen.
Vem skall axla rollen som skvallerguru nu? Mina elaka bröder menar att jag är född till det, och vid de tillfällen detta har kommit på tal har jag försökt kasta dem i sjön alt hotat dem med socker i bensinen o annat elände. Jag har funderat på den uppgiften nu, och börjar mjukna i tanken på att kanske iallafall försöka.
Jag har upptäckt att det kan vara viktigt, och jag har ju dessutom åldern inne, den gyllene åldern som så småningom innebär att man egentligen skiter i vad andra tycker. Min kära småkusin Nika kommer att protestera våldsamt, men jag tror jag klarar av henne också.
kanske vore en blogg för Notholmare något?

Akta dej karl!

Nej jag avser inte uttrycka hot mot ett äldre X, nej rubriken är tagen från ett urgammalt vykort jag hittade bland de gamla brev en ung student Claes Håkansson fick. "Akta dej karl för flickorna" skottdagen innebar ju att flickorna fick fria till pojkarna. Det startade enl historieböckerna som en skämt och lever kvar, kanske inte idag mer på samma sätt. Nuförtiden finns det inget hinder för en flicka att meddela sin pojkvän över det lämpliga i att gifta sig.
Ett av mina barn reagerade med stark irritation häromdagen när jag satt och tänkte högt ang. mitt eget bröllop.
Jag konstaterade torrt att jag liksom aldrig riktigt var med på det...menar såklart att jag stod där och gjorde vad jag skulle och jag var nog mycket lycklig men. Vad jag menade var att, -konstigt att jag inte gifte mej på det viset jag alltid innan drömt om.
Jag hade som flicka alltid drömt om ett bröllop ute i havsbandet, sommar och Notholmen, enkelt romantiskt på hemma mark liksom.
Nu blev det ett mycket vackert bröllop men någon annan bestämde då. Jag bar tx en fånig hög prinsess krona i guld, för att göra någon gudfar till min man glad. Jag hade ju drömt om den där myrtenkransen, från egenhändigt odlad kruka. Jag var ju dessutom gravid och då var det fånigt att bära krona, oskuldens tecken...Små detaljer som kallas kompromisser antar jag.
Idag vet jag varför mina funderingar kring bröllopet ser ut som de gör. När jag gifte mej väntade jag mitt första barn, denna känsla av lycka vida övesteg lyckan i att stå brud. Allt annat blev ovidkommande och ointressant just vid den tiden. Detsamma skedde då jag väntade de andra barnen. jag levde i min egen bubbla. Jag försökte förklara för min dotter som ilsket påpekade det olämpliga i att filosofera kring hennes fars och mitt bröllop, att det inte var en ånger utan ett konstaterande. Min mormor skulle ha kallat det att vara ödmjuk inför vad som då hände, foga sig.
Det var dessutom inte skottår då och jag minns inte ens om han någonsin friade, paradoxalt blev det nog staten och myndigheterna som såg till att det blev ett bröllop. I och med att jag väntade barn var den blivande fadern tvungen att skriva på ett dokument om att han tog faderskapet på sig, det var förödmjukande och löjligt ansåg vi och följdaktligen skulle ingen kunna ha med det att göra om man gifte sig.
Jag var en lycklig blivande mamma som gifte sig.
-Hur jag skulle göra idag?
Ja jag skulle iallafall inte vara gravid, och den som friade skulle då vara August, min kära. Han nöffar och snuffar, tydligen håller han med.

Jag behöver dej.

Vaknade halv fem, tittade på uret bredvid mej på bordet som av nostalgiska skäl fortfarande går "mammas tid" (finsk tid) dvs halv sex visade den. Ute var mörkret kompakt, jag skruvade in mej i en någotlunda bekväm ställning snusade på lite frisk luft som blåser rakt genom väggen presis där bredvid mej och konstaterade idiotin i att kliva upp. Vaknade på nytt en stund senare nu strax innan sju. Alla sinnen vaknade inte bara kroppen, det var ljust ute. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var underligt. Solen har varit sparsam med sin närvaro nästintill obefintlig, trots att man vet att den finns har man inte sett den på länge. Jag satt en stund och funderade på Gud, är han en sorts meteorolog? Är det hans verk att bestämma när vi skall få ha solen hos oss. För över 100 år sedan, i de gamla brev jag läser, förklarades allting som hände som "ett Guds verk" Under 1880 talets missväxt och sjukdomar. Man filosoferade även då varför "han" styrde som han gjorde. De som dog skulle anses lyckliga, eftersom de togs "hem" av Gud.
det finns säkert de som anser detta även idag men flerfalden av oss jobbar nog på ett annat sätt tror jag.
Mina tankar skickar jag idag rakt ut i etern, den vilda oförutsägbara.

Jag behöver dej .
Lämna mej inte nu, stanna kvar och värm mej.
Jag har varit utan dej så länge även om du funnits där har jag inte kunnat se dej.
Bli kvar och ge mej det jag behöver, din energi, din kraft.
Vila gärna en stund men kom fort tillbaka.
Jag vill gärna somna om jag vet att du finns där igen så jag kan få vakna med dej.
Aldrig har jag saknat dej som jag gjort den senaste tiden.
Du har blivit ett dyrbart livselexir för min existens.
Ta gärna semester senare men just nu behöver jag dej.
Jag, just jag behöver dej, just nu.

Vådan av att vara mamma.

Att vara mamma är nog det svåraste som finns, men absolut det finaste också. En paradoxal tes egentligen. Jag har i alla tider kunna ta del av andra mammor som ideligen, gammal som ung, konstaterar att en mamma egentligen alltid lever med ett dåligt samvete. Det har skrivits miljontals skrifter över ämnet och innehållet har i stort sett i alla tider varit detsamma.
En evig oro, en alltid inneboende ångest över att ens barn skall må bra, vara friska och lyckliga. Allting som händer ens ungar påverkar och ger en mamma funderingar på HUR kunde jag hjälpa alt, hur borde jag ha gjort för att underlätta, skydda ungen.
När jag var liten under 50 och 60 talet var föräldrarollen en helt annan än vad den är idag och ändå var en mammas känslor helt lika. Jag fick många fina år med min mamma när hon blev äldre men då blev rollerna bytta, jag blev mamma till min mamma, vilket också innebar ett konstant uselt samvete. Vad kunde jag ha gjort för att göra henne lycklig. Just i min egen mammas fall vet jag det eftersom hon så tydligt uttalade det de sista åren, vilket kanske inte gjorde saken lättare...
Jag har många gånger skojat om att jag borde ha konverterat till muslim, jag tycker det hade varit utmärkt om jag hade kunnat utse de personerna mina barn borde valt att leva och umgås med, i min dotters fall hade det dessutom medfört att hon stundvis kunde ha iklätts burka vilket jag hade sett som en utmärkt utstyrsel då hon skulle visas utomhus...Jag har dock resignerat på den fronten. Alla ungar skall ha och ges möjlighet att göra sina egna misstag, köra sina egna huvuden i väggen, uppleva, gråta och gå vidare.
Usch vad många gånger jag har haft lust att leta fram några knogjärn, ett rejält hagelgevär och ge mej på div pojk och flickvänner som behandlar mina barn hänsynslöst och elakt. Stackars ungar, de skall göra sina misstag själva och jag kan ingenting göra, det usla samvetet finns där iallafall.
Lilla barn, du som går där nu med sorg över en flicka som är dum, en pojke som inte bryr sig om dej, det går över. Tentan du missade, någon som dissade dej totalt, det går över, man får vara ledsen ett tag, man får vara arg, och jag lovar dej det går över!