Jag behöver dej.

Vaknade halv fem, tittade på uret bredvid mej på bordet som av nostalgiska skäl fortfarande går "mammas tid" (finsk tid) dvs halv sex visade den. Ute var mörkret kompakt, jag skruvade in mej i en någotlunda bekväm ställning snusade på lite frisk luft som blåser rakt genom väggen presis där bredvid mej och konstaterade idiotin i att kliva upp. Vaknade på nytt en stund senare nu strax innan sju. Alla sinnen vaknade inte bara kroppen, det var ljust ute. Inget konstigt med det kan man tycka, men det var underligt. Solen har varit sparsam med sin närvaro nästintill obefintlig, trots att man vet att den finns har man inte sett den på länge. Jag satt en stund och funderade på Gud, är han en sorts meteorolog? Är det hans verk att bestämma när vi skall få ha solen hos oss. För över 100 år sedan, i de gamla brev jag läser, förklarades allting som hände som "ett Guds verk" Under 1880 talets missväxt och sjukdomar. Man filosoferade även då varför "han" styrde som han gjorde. De som dog skulle anses lyckliga, eftersom de togs "hem" av Gud.
det finns säkert de som anser detta även idag men flerfalden av oss jobbar nog på ett annat sätt tror jag.
Mina tankar skickar jag idag rakt ut i etern, den vilda oförutsägbara.

Jag behöver dej .
Lämna mej inte nu, stanna kvar och värm mej.
Jag har varit utan dej så länge även om du funnits där har jag inte kunnat se dej.
Bli kvar och ge mej det jag behöver, din energi, din kraft.
Vila gärna en stund men kom fort tillbaka.
Jag vill gärna somna om jag vet att du finns där igen så jag kan få vakna med dej.
Aldrig har jag saknat dej som jag gjort den senaste tiden.
Du har blivit ett dyrbart livselexir för min existens.
Ta gärna semester senare men just nu behöver jag dej.
Jag, just jag behöver dej, just nu.