Idag är Kurres begravning och jag skickar mina tankar till Nika och Johan. Begravningar är både tunga och sorgliga, men de har sin funktion.
Det paradoxala är att det enbart är på begravningar vi "barn" träffar våra förädrars bekanta och vänner.
Det var ju de som alltid förekom runt omkring oss när vi var små, och yngre. Alla fester våra föräldrar ställde till med, resor och bus. Alla somrar, vi ungar var ju alltid med. På det viset har de blivit en del av vår uppväxt och säkerligen också på olika sätt påverkat oss.
Jag leker med en lite absurd tanke, men den är hoppfull.
Tänk om jag kunde se hur hela kotteriet med vänner nu ses där uppe i himlen, vilken samling, vilket liv. Jag nästan kan höra hur de uppdaterar varandra om allt som hänt medan en del varit kvar på jorden. Det är skratten jag hör skämten, stämningarna från förr, jag vill tro att det låter likadant nu, men på ett ställe där vi inte kan höra dem.
De får väl passa på så länge det är "barnfritt" i himlen!
Jag ser med sorg också hur ytterligare en generation håller på att lämna Notholmen.
Oberoende allt skrivet, alla fotografier och alla efterlämnade dokument, är det endast det uttalade ordet och berättelser från mun till mun som har det största värdet.
Jag har en hel del kvar att ta reda på, och det skall jag göra så fort som möjligt.
Jag hörde göken kucka idag för första gången, på Notholmen har den hållit på redan ett bra tag, men Notholmsborna är ju tidiga av sig. Gökens rop är det riktiga försommartecknet för mej.
Kurre, hälsa mamma och pappa och alla de andra, och snälla skräm inte Gud med era tokerier!
