Den "lilla blå" för mej varje dag till och från en strålande existens. I varmt soligt väder är det ett nöje som tar mej ca 1 1/2 timme tur och retur. Den här tiden är en gåva.
I bilen tänker jag bäst. När håret flyger i vinden och arm dallret skakar kan jag utestänga allt annat.
Jag funderar på döden på livet sorgen och på kärleken. Triviala rubriker men det är ju det vi lever för.
Kurre har lämnat oss. Kurre var för mej den spralliga ovuxna, och absolut den som vi ungar älskade mest av alla släktingar när vi var små. Han var mammas kusin och den som alltid vågade trotsa systemen på ett sätt jag alltid beundrade.
Till och med i "vuxen" ålder var han "Tjalle Tvärvigg", han skapade en integritet kring sig som person, vilket idag är sällsynt.
Men Kurre kommer, så länge jag lever att förbli den person jag alltid har i tanken med tacksamhet. Han älskade dessutom att reta församlingar, speciellt damer och deras insnöade funderingar kring hur man skulle bete sig. En gång var han rasande på min mor, (det var i o för sig inte särskilt svårt), de var kusiner och levde som syskon tidvis.
Mamma och Kurre grälade, då utbrast Kurre i dörren på väg ut: " -jag hoppas jag nästa gång träffar dej på din begravning" Kurre använde uttryck och ord som en en mycket duktig konstnär.
Kurres glittrande ögon kommer inte mera att lägga sig på skönheter som dansar kring midsommarstången på Notholmen, och hans humor kommer inte mera att lysa upp släkt och vänners träffar. Men vi minns!
Jag lägger en bukett liljekonvaljer vid Eken i skogsbrynet.
I dag kommer Patrick, och jag vill gärna höra den ljuvaste musik och fanfarer över hans närvaro i landet.
Idag skulle jag till och med kunna möta en huggorm, den skulle förmodligen få leva.
Solen värmer!
