Huggormen

Idag kom den i stilla mak, den närmade sig mig nästan magestätiskt. Den såg ut som om den ägde platsen. Bland vitsippor, citronfjärilar och underbaraste vårgrönska lyfte den sitt smäckra huvud och försökte visa vem den var.
Jag stelnade och riktade blicken mot spaden från 1890. Jag smög sakta fram till spaden medan hon låg där stilla avvaktande, hon smålog åt mej.
Hon skulle inte få förstöra min dag, mitt liv, min existens, hon skulle bort. Med en frenesi som antagligen var illavarslande och inte var sund, föreställde jag mej att denna slingrande inkräktare var en kvinna från Borås takten, och den människan som här nu var en reptil hade inget värde, det enda den gjorde, var att förstöra mitt liv just nu. Hon hade gärna fått finnas men här hade hon kommit in på fel territorium.
Jag smällde till hela bladet om baken på det fula stycket, laddade om och andades lugnt och jag lade blixtsnabbt om spadtaget, nu till att förstöra huvudet på det slingriga otäcka.
Hunden som stod stilla bredvid o betraktade min energi sa ingenting men jag förstod att han begrep att inte störa mej. Med min fantasi dissikerade jag hela denna kvinnliga elaka vidriga gestalt i småbitar, till en gröt av hemsk, cynisk, beräknande gele! Det nöjet jag kände just då, kan ingen ta ifrån mej.
Hon var död jag såg det själv. Jag bar henne, resterna, sakta o lugnt till myrstacken Hagbard lite längre upp i skogen. De kunde gärna göra ett skrovmål av henne tyckte jag. Nöjd av min bedrift och absolut utan dåligt samvete skall jag se att dagen blir strålande och dagsverket avslutat!