Efter att ha vistats några dagar i Halmstad hos en gammal farbror, behöver jag skriva ner några ord. Att livet flyr oss är säkert som ammen i kyrkan, men det är så fruktansvärt plågsamt att uppleva hur svårt det kan vara. Hur jäkligt kan livet te sig när det har bestämt sig för att försvinna. Jag MÅSTE skriva om detta eftersom alla tankar kring livet och döden är så närvarande i allt vi gör.
Vår mammas sista månader var enbart en plåga för henne, hon kunde aldrig förstå varför ingen kunde avsluta hennes liv eftersom hon själv ville det. När kroppen ger upp, och inte vill vara med i rumban mera varför skall då resten vara tvungen att sakta ovärdigt braka ihop.
Gamla Farbor i Halmstad kämpar med det sista han har och varje andetag är en kamp för att kunna upprätthålla sin självkänsla, sin heder, sitt JAG. Hans kropp tynar sakta bort, bortom hans vilja vägrar den vara med. Att på sidan om se på och inte kunna påverka är vidrigt.
VI VET ATT vi skall dö, men vem i helsike bestämmer att det skall gå till på ett så jävligt sätt. Jag tycker djuren, våra husdjur behandlas värdigare, vi är tillåtna att avsluta deras liv när vi ser att de mår dåligt av att leva.
NEJ jag vill inte ta livet av någon men jag undrar vilka makter har tillåtelse att behandla livet på detta sätt. Och nu skall jag ta tag i LIVET, jag lägger död och förintelse och illamående bakom mej. Jag skall vara glad tills jag dör, och parasiter skall inte matas!
