Igår hörde jag igen en låt som gjorde att det kändes underligt långt därinne.
Jag nynnade med ett tag och insåg igen, att äsch det var ju Stina som kunde den. Varje gång vi skulle sjunga, tralla, hoila med i olika sammanhang "lutade" jag mej helt mot henne och hennes otroliga minne för orden i låtarna. Utan henne kunde jag varken ord eller melodi och skämde bara ut mig om jag skulle ta ton.
Nu har det om två veckor gått ETT år sedan Stina lämnade oss.
Det känns konstigt, tomt och ledsamt. Ett dravel om saknad ter sig enbart patetiskt i ord, men det är en lucka ett hål som inte kan fyllas med någonting alls.
Hon var den vackraste av mina väninnor, och jag solade mej friskt i hennes skugga under våra ungdomsår.
Hennes skönhet fanns inte bara utanpå, den bodde i hela Stinas personlighetoch hon var nog kanske den personen jag så ofta önskade jag kunde vara, snäll, ödmjuk, rolig vacker och en riktig vän.
Jag är ändå glad att hon lämnade de största gåvorna kvar på jorden, minnet av henne och två av de finaste killarna, hennes söner.
John och Riku kommer alltid att ha en alldeles speciell plats hos mej, Stinas gåva till oss som blev kvar!
Fy vad jag saknar!
Här e två länkar till " vår musik" då för längesen.
http://www.youtube.com/watch?v=4LvtDb0ZPwQ
http://www.youtube.com/watch?v=0LoBwkVLVKU&feature=related
