Storm

Jag älskar storm. Jag har alltid älskat när det blåser så alla anletsdrag slätas ut. Det är nåt mäktigt med hela fenomenet på något vis. Det är med en skräckblandad förtjusning jag njuter av hårda vindar. det är såna krafter som naturen ger, där man kan känna sig pytteliten.
Jag har viserligen varit med om stormar där jag inte njutit, särskilt en gång på Ålandshav med havererad motor och tre små barn och en valp.
Då hade jag bekymmer, hur skulle jag kunna simma med alla tre och den fjärde fick jag helt enkelt räkna bort i huvudet. Den gången minns jag särskilt för min skräck då var så stor att jag hade svårt att hålla tätt, efteråt förstod jag att det var tecken på verklig rädsla. Ändå minns jag hur den natten var fashinerande, och jag vet inte vem jag litade på då, det var iallafall inte på mej själv den gången.
Däremot har alla andra stormande äventyr efter det , verkat som pustar i vattenglas.
Fick en gång köra ett fartvidunder alldeles själv en stund. De båda kaptenerna var mer eller mindre utslagna och jag hade hela skutan i min styrning. Jag drog på vad alla hästkrafter tålde och vilken känsla. Hela kind och hakpartiet placerade sig någonstans i nacken och hade jag av misstag öppnat munnen i vinddaget hade den förmodligen blivit en meter i omkrets och aldrig mer kunnat användas på något vettigt sätt.( Här vet jag att några invänder...) Förmodligen är min faschination av vind också en anledning varför jag njuter mest i min lilla cab. Att ge järnet på vägar, nercabbat ger mej kickar som inget annat. Nuförtiden aktar jag mej däremot för att lojt köra med armen snyggt i vinkel på dörrsidan. Hade ett otäckt moment förra sommaren när jag råkade slänga en blick i backspegeln och där fick jag syn på något groteskt. Jag såg skinnslamsor fladdrande, och slängande som det mest överflödiga kroppsdelar. Löst gummfläsk, var det helt enkelt, som ogenerat släppte sig loss i vindraget i farten. Usch! Nuförtiden håller jag alltså armarna snällt inne i bilen.Lekte med tanken på om man skulle släppa ut ett lår...haha.
Nu skall jag ut o njuta av en vårstorm.

Klart för drabbning

Jag har lust att gömma mej som grisen i säcken...
Så gick en hel vecka igen, en lite annorlunda vecka. Plötsligt vändes allting upp och ner igen. Förutsättningarna ändrades kan man säga. En ny knöl, nu i andra brösten för omväxlingsskull har tagit plats. den är inte alls välkommen, inte inbjuden och det är deffinitivt en gäst jag önskar dit pepparn växer. Nu e det alltså dax att inta alla de olika stadierna av ilska misstänksamhet, deppighet, yster frammåtanda m.m.
Fy fan va det suger att inte kunna ha kontroll, och återigen vara i andras händer sas.
Nu måste jag ju lära mej lita på vad våra eminenta pålästa läkare och kirurger anser, men men men jag är absolut skadad efter alla år i sjukhusvärlden och jag VET hur de tänker alt. inte tänker. Det innebär ju att allt man kommer att säga åt mej och allt man kommer att föreslå, kommer jag i min tur att ta med en nypa salt. Det jäkliga just nu är att alternativen är så få, jag brukar ju alltid ha en bakdörr öppen som jag tycker att jag skall kunna ta om jag ruttnar, just nu vet jag bara inte hur den ser ut. Jo det finns en. Kuba!
Just nu är det så otroligt att den svenska skattemyndigheten egentligen håller hela mitt liv i sina händer. Tänk att en enda person kan ha makten att tom styra över cancern. Han kan med ett enda ord avgöra om och hur min existens och hur nästa avsnitt av mitt liv kan bli. Kusligt! Allting känns som ett dominospel. Man har byggt upp olika klossar längs vägen och det räcker med en vindpust så ramlar en bricka och den tar med sig nästa och sen kraschar de i en rasande fart o tar med varandra. Nehepp, det här duger inte en fredagsmorgon den första februari 2008. Nu måste vi mobilisera oss så alla brickor hålls stående lite till. Nu går jag ut med grisen istället.