måndag 7 december 2009

Godtrogen

Naiv godtrogen, lättlurad. Kan dessa ord vara synonyma med att vara korkad, blåst eller bara slapp i hela huvudet!
Ja jag tar mej en rejäl tankeställare. ( Har förrästen gjort det ofta under de senare åren) Hur som helst är detta ju egenskaper som egentligen visar på att den som tror andra om gott fortfarande innehar en tro.
En tro om att andra inte drar nytta av en och blir dumma elaka eller lurar en.


Marocco var ett underbart land i det hänseendet, där fanns det ingen misstro, man anförtrodde varandra och visade och berättade med en kraft som inte innefattade misstänksamhet. Borde man vara misstänksam, på sin vakt, gardera sig?
Hm så är jag inte skaffad och det har nog kostat många dyra tårar, slantar och ledsenhet ibland. Mest ledsen har jag nog varit över att märka hur saker o ting användts på ett fult sätt utan att jag förstått att så kunde vara.
Jag är stolt över att ännu kunna ha tron kvar låta anförtro folk saker jag inte tror de använder emot mej. Jag berättar med glädje var mina nycklar finns, kanske behöver just den dem någongång för att värma sig, inte skulle jag drömma om att den personen skulle ta något ifrån mej.
Alltså med stolthet som en anka tänker jag fortsätta min naiva tro på folk och vänner.





Min självständighet är guldbelagd av erfarenheter och just nu gnistrar de i mörkret. Den senaste av mina erfarenheter är att det inte enbart är män som tycker sig dra det längsta ståt av mej, nu även en madam, och hennes ord var inte mycket värda. Ibland känner jag mej som Jesus. Jag tycker bara synd om henne och tror inte hon sover gott om nätterna. Hon köpte en lägenhet av mej och sålde den vidare innan hon betalat mej.


Visst skäms jag ibland över mina oerhört korkade handlingar, jag skäms ofta förrästen och visst svär jag som en skogshuggare över allt galet jag gjort, satsat, och trott på. Men gott folk, jag ångrar inget tror jag, för i slutändan är det nog jag som avgår med segern på något vis, om inte så kanske jag kan byta till nya vinterdäck iallafall.

Martin föddes igår för 25 år sedan, det var andra dagen efter det Söderledstunneln hade öppnats för trafik. Ny asvalterad o fin fanns den där när jag åkte i den med en mage som en Zunami. Kalle premiärkörde tunneln försiktigt men i min, just då födande värld befann jag mej på en stenåker ala Smålands stenigaste åkrar.
Väl på Sös infann sig en leende skallig prins en unge soms krattade de första 10 åren. En gång grät han, å då inkallades både sjöbevakning och helikopterdivisionen. Senare har har surat många gånger och han rymde också en gång iklädd pyamas ryggsäck och gummistövlar. Han kom hem efter 10 minuter, han visste inte vart han skulle rymma, sa han! Anledningen var att hans lillasyster hade hittat hans godisförråd och hans mamma förstod honom inte.
Inte förstår sig hans mamma på honom alltid nuförtiden heller och helst skulle hon förvandla sig till muslim eftersom hon hittat hans fru redan. Men om det talar vi inte, mamman har ju inte konverterat ännu. Martin är en unge jag aldrig förstod att jag skulle kunna älska så mycket som jag gör!
När man som mamma har en unge och det är det käraste man har, kan man inte fatta att ens kärlek skall kunna räcka till två. Det var ofattbart då. Nu vet jag att den räcker till alla tre och tom fler om det vill sig!

Bastugnen är ett ståtligt verk av min far Moritz, han som borde blivit konstnär. Men han lever kvar!

Jag hoppas mina ungar förblir godtrogna, troende på det goda!
Posted by Picasa