Barn glömmer i regel, eller väljer att glömma. Ni vet det där, "-sen, -lugn morssan, jag vet, - jag skall bara," och som frustrerad morssa undrar man hur kort deras minne är. Deras minne fungerar däremot alldeles utmärkt då det handlar om skeenden som för länge sedan passerat och man själv helt sanerat bort i minnes kontoret.Då är deras minne briljant, alla prekära, pinsamma och i en förälders tycke helt onödiga händelser. Dessa barn kan kristallklart citera en och påpeka de mest onödiga detaljer från flydda tider.
I dessa dagar önskar jag att åtminstone ett barn ( inte mitt men ändock kärt) minns hur lätt livet kan förändras åt fel håll av tanklöshet.
Barn kan alltså glömma lätt och det gör jag också, som tur är, det kan ju också kallas överlevnads strategi. Att vi vuxna glömmer kan alltså inte alltid skyllas på en sorts demensförstadium snarare om att man sanerar friskt och ibland utan kontroll i minnescentrat. Nästan dagligen ränner jag runt och undrar var jag lagt saker och ting. Oftast kommer de ju fram så småningom och inte sällan på de mest konstiga platser. Jag önskar nog att jag kunde ha någon att skylla på på ibland men hittils har ingen av mina sambos kunnat få skulden för bla hammarens ständiga förflyttningar, eller glasögonens...
Min lilla Fransyska den" lilla blå" rullar igen. Hennes bakdel gav upp och följdaktligen blev hon inlagd och fick en hel ny bakaxel och stag. Det var alltså inte vara på mej och plånboken alla resor mellan Stockholm och Ramkvilla tärde, haha men min bakdel är än sålänge intakt,( något halt i ena springdelen men dock hel *L*)
För ett år sedan skrev jag om Älgvira vars kalv blivit överkörd av en båt och dog i skogen invid ängen. Älgvira var förtvivlad råmade och fräste så det rykte runt hennes mule så fort någon vågade närma sig henne och hennes döda kalv. Hon skulle skjutas menade en del släktingar medan andra tyckte hon skulle få sörja i fred. Älgvira lämnade inte kalven innan det bara fanns ben kvar av ungen. Naturen skötte sitt men med en fruktansvärd kadaver stank i skogen under ca 3 veckors tid. Nu är Älgvira tillbaka med en ny liten rostfärjad unge som mest liknar vår hädangångna Setter, nåja lite längre ben då o lite vigare o kanske lite mindre lurvig. Då jag inatt traskade i skogen efter en glad session på de östra klipporna sjöng jag för modern o barnet i skogen. De två Älgvira och ungen stod lugnt och tittade på mej och jag antar att de somnade lugnt bredvid björkarna.
Jag hoppas dock att de inte förväntar sig samma procedur varje kväll, jag har fullt upp med att parera, hjortarna, hararna, ekorrarna, minken, trastarna och nu också myrorna som vill ta del av mitt liv.Puh va det nån som sa nåt om att det kan va skönt att bo ensam....Just de....
