Ja den är inte speciellt givande. Ibland är den dock nyttig. Jag har en hel del att ta igen, år som jag bara låtit passera, för att leva i nuet, göra det jag just då trodde på och ansåg var bäst.
Nu går jag och skrotar runt bland saker och träffar människor jag lagt åt sidan, alldeles för länge.
Det ringer i min lur, det är tyst på andra sidan, en snyftning och sen tystnad igen.
Det finns så många kvinnor därute som lever vid sidan av en människa, som inte älskar dem, inte vill ha dem, men ändå tar dem för givna, de har blivit praktiska verktyg för att mannen kunna fortsätta leva sina liv med drogerna.
De här kvinnorna är "medberoende" och de drivs av en enda kraft, tron!
Tron på förändring, och den bygger oftast på en ärlig kärlek.
Deras tro är så stark för de älskar till den gräns vad andra kallar fula ord, galenskap, de älskar gränslöst men framför allt har de svårt att ge upp.
Nej de här kvinnorna är sällan beroende av dessa män, och väldigt sällan ointelligenta. Tvärtom. Varför går de då inte?
"- Om det händer, då går jag åtminstone. Det hände och ändå gick jag inte. "Cit Märta Tikkanen, Århundradets kälekssaga.
Ett litet fniss i luren, det behövs så litet för att hon skall orka gå vidare. Hon behöver bara veta att det finns någon där ute som vet, och lyssnar, hennes egna nära vänner har för länge sedan tröttnat på att lyssna på henne.
Hon lever med skammen över sitt eget val. Att leva med en människa där drogen är det elexiret som styr hela tillvaron, och är starkare än allt, det gör att de här kvinnorna aldrig egentligen får den respiten de skulle behöva för att skrapa ihop sig själva.
Läste Markus Birros inlägg i Expressen, " Män har flykten i blodet" - Vad kan vara mer viktigt för en man än hans son eller dotter" han slår huvudet på spiken.
Var finns den hjälpen dessa kvinnor skulle behöva, det stödet, den uppbackningen?
I Sverige finns det inte, men det finns stora resurser om man missbrukar själv. Finland är lika uselt på den fronten. Det behövs ju så litet!
Jag går längs stranden och kollar mina röda tånaglar, jag låter sanden sitta fast och torka mellan tårna en stund, det kratchar skönt, renande, helande.
Jag har varit där, förklarat, hittat på, svarat, skrivit, ordnat, bäddat efter katastrofer, skylt över o lyssnat. Jag har gått, kommit tillbaka, packat och återvändt. och jag har trott.
Min lur skall alltid kunna vara öppen för andra som tror, men som kanske snubblar på vägen!
Nu är jag enbart medberoende av hela naturens vidunderliga skapelse, vilket innebär att jag den här strålande morgonen bara skall njuta!
( kanske smyga efter kantarellerna jag gömde under några grankvistar, undan hugade släktingars svampgalopp i skogen)
