När jag kliver in i mitt ispalats ser jag att någon hängt isgiljotiner ovanför min dörr. De är så vackra så jag stannar upp och bara beundrar detta konstverk inte gjort av människohand och jag böjer mej vörnadsfullt för att inte förstöra dem.Väl inne i palatset kan jag konstatera att dessa vacka istoder vittnar om att någon = jag glömt att isolera någonstans...dvs det läcker ut värme utan att jag ville det.
I nästa stund ler jag haha MIN värme räcker tydligen och blir över, för jag har det varmt och gott både inom bords och inne i palatset, mao är detta en ren ventil av det som inte behövs och det förvandlas till konstverk. Vad kan vara bättre!
Alexandra Edelfeldt var Alberts syster, hon var en vacker kvinna. Hon gav min morfars far en vacker liten tavla av sin bror till hans födelsedag. Nu hänger Alexandras brors tavla här hos mej och jag tycker den är en av mina vackraste teckningar på den vita stockväggen. Ibland för historien med sig otroliga ving och pennslag. (Jessicas tavla av Alexandra)
Här står hon min stol på bryggan, solens stol, vit och rimfrost klädd och bara väntar. Jag leker med historiens berättelser, leker med orden och jag känner mej lika iklädd vinterns skrud som hon, den vita obegagnade jungfrun. ( kanske då ändå inte helt *L*)Hon ser ut som om ingen någonsin rört vid henne, så vit och täckt av den vitaste sky av frost
Jag råkar veta att oändliga bakar, feta, fula, vackra mjuka har suttit och låtit sig behaga av hennes bekvämlighet. Hon har låtit dem alla åtnjuta av det hon kunna ge i bekvämlighet utsikter och skönhet.
Stolt måste hon få stå o blicka ut över fjärden, hon får bli mitt öga, det som håller koll, medan jag inte är här.
Om hon tappar lite av sin färg förlåter jag, det kan repareras, hon duger just som hon är trots havets omilda blick.
Nu ut på de 7 vilda haven och sen över nästa, längtar efter mina barn alldeles ryysligt!
