Den lilla blå är ett minne blott, men nu är hela alltet blått. Dagarna överöser mig med sol och kvällarna med sin skymning är blåa och så klara ...och iskalla!
Men med kylan kom de fina isarna och skaren. Nu håller det att gå överallt.
Solstolen grävdes fram och står nu majestätiskt på isen i solen. Det är rätt häftigt att krypa ner bland ärvda pälsar läsa en bok och bara finnas i det stora tysta.
Några yrvakna kråkor stör tystnaden med sitt tjatter, de låter inte ens som kråkor skall utan mera som några nykära fåntrattar.
En obeställd oönskad ledighet gör att jag försöker ta tillvara timmarna och planera.
Mina planer brukar ju tyvärr bara sträcka sig till några dagar framåt men nu skall jag verkligen försöka planera åtminstone min trädgård. Borde man frö så nu, känns så knasigt eftersom snön ännu ligger metertjock.
För snart en vecka sedan råkade jag se olika fantastiska typer framföra sina bidrag i melodifestivalen.
Blev MYCKET förvånad över mig själv när jag kom på mig hur jag kunde känna mest sympati för Torsten Flinck. Kan faktiskt inte förstå vad som tilltalade mig i den låten, kanske budskapet, kanske intensiteten hos en människa som verkligen passerat sitt bäst före datum, och ändå kör sitt race. Förvånas över hur jag just jag kan se nåt bra med en person som brukat allt och lite till, jag är alltså mycket ambivalent till den låten, ändå gillar jag den.
Däremot konstaterar jag att det mest patetiska och självupptagna, och nästan mest på något vis drogrelaterade artist är Björn Ranelid. Diddelidaddel om kärlek. Suck underbart hur en tävling som denna kan engagera, tom mig blah....
Längtar redan efter nästa deltävling.
Jaha nä jag åker till Stockholm själv o kollar hur saker o ting sköts tror jag.
