4 dagar kvar till jul, en födelsedag innan dess. Ekonomin skall gås igenom, kontakter måste uppdateras, julhälsningar. Huset skall städas gården putsas. Julpynten skall fram, granris, blommor, dofter frammanas. Justämningen skall lockas fram, baken frodas, alltså degar och inläggningar.
Dagarna är korta åtminstone ljuset, det hinner ju inte bli ljust innan det blir mörkt igen och helst skall skavanker ju saneras i dagsljus.
Fan och fan, mitt i allt det här kom det som jag väntat på så länge. Inspirationen, energin, lusten och viljan att skriva igen. Den bara fanns där utan att jag vet hur den kom. Det e som ammen i kyrkan att den anfaller när det som minst passar, dessvärre är lusten så angenäm att jag helst skulle strunta i att göra någonting annat just nu och ett halv år frammåt.
Just nu när jag verkligen vill göra fint, vill göra mej till för barn och julgubbe. Just nu när jag har bestämt mej för att göra Jul på riktigt, vilket sannerligen inte varit så vanligt de sista 20 åren, då smäller det till i huvudet. Just nu när det som kommer, är så efterlängtat av mej.
Jag sitter ju till och med på tuppen och har meningarna, uppläggen klara i huvudet, och där på köksbänken ligger en trött sill retsamt och väntar på att bäddas in bland löken och kryddorna.
Jag misstänker att jag inte har någon vidare bra kontakt med mitt huvud just nu, jag behöver säga upp kontraktet över jul med aktiviteterna i övre våningen, en vecka åtminstone....Suck
Bilden: Paris tunnelbana, en avstängningsknapp för galningar, eller?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar