Märkligaste...

...är nog känslan av normalisering. Hur konstigt det än låter tar det inte speciellt lång tid att hubba om i huvudet. Det är som om någon plockar bort något men lär en att använda en annan del blixtsnabbt. Nå så jäkla fort går ju inte allting in i huvudet i dag men jag anser att sker det överhuvudtaget...är det redan en seger. Att stå och njuta över en nyfångad gädda hör till de sakerna jag alltid kunnat, men just den här var extra läcker, den har ju simmat i mina hemma vikar. Att jag sen förstörde delikatessen, rommen är en annan historia. Receptet jag hittade på nätet var en riktig flopp, den hade ingenting med mina fina notholmnsgäddor att göra. Min rom såg ut som om den varit blötlagd i cyanid 2 år.
Tar tacksamt emot tips om det.
I skrivande stund pärklar jag över att en hel ocean finns mellan mej och några av barnen, avståndet är så kort men känns ibland som ljusår. Det är lite synd om det enda barnet som befinner sig i närheten, han har visst tröttnat på mammas pussar...
Han försökte förrästen lära sin mamma hur man hänger tvätt härom veckan. Han tyckte inte att mammans läckra små trosor skulle hänga på hans stolarpå tork ....i synnerhet eftersom han fick någon form av kamrat på besök....Voi voi det är inte lätt att få så duktiga barn, mamman fick lite skyndsamt lära sig ..igen.
Nu skall jag va sjöman ett tag igen.

Min säng

Tänk vad vi tillbringar mycket av vår tid på rygg sovande. Det lär ju faktiskt enligt statistiken vara den största delen av vårt liv vi tillbringar i sängen. Jag undar ju över den saken men trots det håller jag med om att jag nog befinner mej sovande en stor del av mitt vakna liv.
Jag har nog hört att man kan göra en massa annat i sängen men det har jag glömt vad det var...
Att ha en bra plats för sin vila lär vara viktigt, säger de som vet. Nu har jag i min pågående sanering av huvudkontoret också bestämt mej för att bereda en egen plats som bara är min, då jag lägger mej för vila.
Ja gott folk platsen för min aska är redan klar, den plats jag berättar om nu, skall dock enbart vara så länge jag lever.
Vilken tillfredställelse att kunna göra den som man vill, äntligen! Efter alla dessa 52 jäkla åren har jag kunnat skapa den plats jag vill ha. Risken är haha stor att jag ju aldrig mer stiger upp utan blir som den bordellmadam Fifi i Venedig som helt enkelt stannade i sin säng hela dagarna, tog emot sina vänner i sin säng.
Mina sängar har hittils varit förvaringsplatser, o ibland missbrukade sådana. Nu har också mina egna dynvar " mamma är bäst" fått sin plats.
Nå nu har jag gjort en säng där jag ser solen stiga upp och jag ser den gå ner. Jag kan se de vidunder till farkoster som väljer den inre farleden, jag kan se stormarna och fåglarna , jag kan se allt, jaja bästa läsare de som vill kan ju också se mej , hela delikata mej i min lekamen om de vill, men det ger jag högaktningsfullt fan i.
Titta den som så vill har varit och förblir mitt motto.

När propparna går.

Plötsligt blir det tyst, så där overkligt stilla. Det tar en stund innan man egentligen förstår vad som hände, ibland går det så länge att man tom hinner gå o sätta på nåt, då först märker man att nåt e galet. Efter att man studerat konstruktionen av det som inte fungerar en stund inser man kanske i bästa fall att det är någon propp som gått. När man väl kommit på det då gäller dett att hitta skåpet. Trots att det nog suttit på samma stället de senaste 40 åren är det varje gång som en överraskning att öppna det hemliga skåpet. Nu börjar det verkligt intressanta, där inne ser det ut som en karneval i rio tycker jag. Just i det här tillfället önskar jag att det låg en ganska snygg lite trevlig elektriker i min soffa som hurtigt skuttade till min hjälp. Hah det händer ju inte, alltså e det bara att med risk för sitt liv börja experimentera. Följdaktligen är just den proppen av just den styrkan jag behöver helt osynlig i mitt elskåp, den finns nog kanske i affären 20 km bort som dessutom har stängt sedan i höstas. Söta snälla Fortum, kom en sväng hit till min stuga och byt ut mitt skåpelände bums. Jag vill ha den lådan där man bara drar upp en vipp, den som just då är i nerläget.
( Tack till en son som gjorde jobbet sist *L*)
Nå undertiden beundrar jag en vacker träbit som INTE blev till värme. Undrar om det är en han...

"Detta blir min död"

Nej, nej lugn det är bara fortfarande Peter Le Mark som förföljer mej i sina texter. Alltså inget allvarligare än så, å andra sidan är det alvarliga texter det handlar om. Om ni nu inte förstod det så rekommenderar jag dem allihopa och särskilt Albumet "Det som håller oss vid liv."
Nja nu skall vi inte hålla på så här och dravla elände men måste ändå få klippa in ett citat ur en artikel idag
"-Att man ifrågasätter offret istället för förövaren är vanligt enligt sociologen Carin Holmberg, författare till boken ”Varför går hon?”, med intervjuer av misshandlade kvinnor"
I Aftonbladet tar hon upp ett mycket viktigt ämne tycker jag.
"-...alt detta gjorde han och ändå gick jag inte" är ju berömda ord av Märta Tikkanen i Århundrades kärleksaga. Jag tror nästan det var Märta som på sin tid öppnade ögonen för fenomenet, de där kvinnorna som stannar!
Nå nu så rafsar vi ihop oss och kliver vidare på den skrangliga bryggan.
Som avslutning "-Vi överlevde vintern"

Väntan

Där står han så stolt, så fast och vacker. Han är ståtlig och står rak och sin väntan på att vattnet skall låta honom flyta fritt igen.
Herr Bojen och jag hade ett kort samtal i dag i solskenet, han beklagade sig över att lite snö ännu satt fast på hans östra sida, jag svarade med att även jag hade en del skit som satt fast både här å där han var förstående och menade att det lossnar snart.
Herr Boj kunde dessutom upplysa mej om att det brukar vara så här innan det som e roligt börjar.
Jag lämnade honom och rejsade runt med Bullbilen och det var en mycket fin dag någon bjöd på. Det verkar som om någon ser till att det blir lättare att andas mellan verserna, suck e det bara för att förbereda en på nästa omgång?
Jag längtar efter fritt vatten nu, vågor, vågskvalp och till och med svall.
Idag värmde solen mej!

Ja Peter jag gifter mej gärna med dej

Peter Le Mark jag vet att du skrivit just till mej. Kommer du förbi så säger jag ja absolut JA direkt. Jag vet ju vad du skriver om.
" Jag sörjer inget jag saknar, jag e bara glad åt att jag lever. Det e så gott att må gott igen, det känns som så länge sen. Den ändlösa ängslan går nån annastans...
Jag e bara lycklig att jag lever o att jag finns kvar!"
Ja nog vet också jag att Peter inte snubblar förbi min udde, men det berör mej inte så mycket, det viktigaste e att han skrivit ner o gjort musik av mina ord..." jag tänker sällan på dej ifall du undrar, bara när jag blundar " Fina ord av en fin musiker.

Kan du se spöket mitt i min bild...han finns där... men ja det e just det, vill man se honom*L*
Nu e det blått ute.....

Om bloggar o lurviga kontakter

Jag följer några bloggar då och då, somliga får mej att skratta några att sucka, men de flesta tycker jag ger mej något. Oftast speglar bloggarens ord, tankar som på olika sätt förmedlar nya funderingar. Jag älskar ju Magnus Uggla, hans korts rappa meddelanden vittnar om en stor portion självironi och humor. Några bloggar förmedlar kopierade artiklar eller kopierat material som i sin tur kan förmedla just den skribentens tankar, andras rader får mej att känna igen mej själv.
En blogg är ju en rätt ny företeelse och här i fosterlandet har man bara börjat, en del vet inte ens vad ordet blogg betyder...
När jag söker efter info har det hänt att jag snubblat på information jag inte ville ha, som häromdagen. Jag hittade mina egna tagna bilder på sidor som var allt annat än dem jag skulle ha tänkt mej lägga ut dem på, ännu mindre i det syfte de befann sig där. De var helt enkelt utlagda utan min tillåtelse.
Det där med upphov och upphovsrätt är nog ett kapittel jag skall läsa på lite noggrannare har jag tänkt, det verkar som om det kommer att kunna bli aktuellt så småningom för mej.
Den stelnade bilden får förmedla en skugga av ett orginal jag en gång kände, samt en omarbetning av en bild som inte borde ligga på nätet.
Jag längtar efter att ha fast mark under fötterna förrästen.