Snurrigt värre.

Nu snurrar det mer än lovligt i övre våningen. Jag som brukar åberopa konstruktivitet! Jag som med hurtiga tillrop brukar kunna se lösningarna i stället för återvändsgränderna. Jag som brukar försöka skriva ner funderingar för att avlasta min stackars hjärna. Jag vankar runt, sitter och stirrar, kan inte ens påstå att jag funderar. Vem fan släppte ner allt skit över mej, jag är sne, jag e riktigt förbannad egentligen. Hur fan har den där någon tänkt sig det hela, tänk om den fan skulle kunna svara nu! Tycker jag synd om mej själv?- näe inte speciellt, jag bara undrar vilka jävla verktyg jag skall använda, och just nu hittar jag inte ens handboken! Kan man såga med en hammare typ. Just så bakfram fungerar min skalle nu.

jag förstår...

Tanten, i de ca 60, lunkade sakta fram och tillbaka i korridoren. Hennes hår var urblekt rött tunt och bar spår av någon permanenet gjord 50 år tidigare. Hennes hyfärg var grådaskig och tofflorna hon hasade omkring i var säkert fotriktiga på 70 talet.
Hela hennes gestalt andades ANTI- Tant.
Innan jag oturligt nog hamnade i en stol framför henne hade jag redan konstaterat att hon garanterat tillhörde den stora massan av personer som sas. omplacerats pga olika omständigheter. Jag vågade inte gissa om vilken just hennes anledning var men bara hennes uppsyn gav stoff åt fantasin. Hon hade som uppgift att sköta om den sk. logistiken där jag befann mej och det hela var ju bäddat för ett misslyckande. Efter att ha ropats in och hon inom 3 sekunder kastat en hög med information i famnen på mej kom frågan, -har du några frågor? Du arma satans Tant om du bara visste, och jag upplyste henne om att det här blir lite knepigt ang, hennes tidsförslag. Då svarar kärringen"- jag förstår, men så här jobbar vi här." Då svarade jag lugnt, - jag e ledsen men du förstår inte ett dugg, hur ni än jobbar här!
Detta satte igång denna lilla Hagga och från att ha varit en rätt grå tant blev hon ett monster av kaliber ätticksgurka. Ännu då jag var på väg ner i hissen hörde jag henne muttra och mena någonting om att bla bla..även hon var en människa.....
Mina över 30 år inom vården har tyvärr gett mig alltför stora erfarenheter och tanter ala Ättickan finns det överallt, på alla arbetsplatser i alla olika kategorier. De måste på något sätt finnas, så enkelt är det, tyvärr hamnar man ibland att vara tvungen att vistas i närheten av dem.
Klyshan -"Jag förstår" fick jag intryckt i ansiktet redan på sjuttiotalet då jag som elev sade någonting dylikt till en patient. Det visade sig att han nyss blivit opererad för prostata cancer och han lärde mig då att aldrig missbruka dessa två ord.
Dessutom är kontentan av allt detta: Hur i helvete skall hon kunna förstå när inte ens jag själv förstår vad som pågår!

50 årig kvinna...

Läste igår hur en 50 årig kvinna blev våldtagen i centrala Göteborg. Händelsen i sig är varken unik eller trevlig men det var lätt att dra på smilbanden vid den läsningen.
Enligt notisen skall en 50 årig kvinna ha hittats med byxorna nere i en gränd i stan. När hon hittades låg hon och ropade och visslade och enl henne hade hon blivit överfallen. Jag såg omedelbart synen framför mig av hur hon salig av situationen bara låg kvar och visslade stråfar ur "främling", och stilla påkallade av allmän uppmärksamhet.
Kommer osökt på hur man i för många år sedan i grannskapet där jag bodde varnade för en okänd man som överföll kvinnor som var ute om kvällarna. Min galna svägerska som hörde detta utbrast blixtsnabbt " -Aj fan då har jag varit och gått i fel område, när sade du att han brukar slå till" Tjohej så var det med det!

Storm

Jag älskar storm. Jag har alltid älskat när det blåser så alla anletsdrag slätas ut. Det är nåt mäktigt med hela fenomenet på något vis. Det är med en skräckblandad förtjusning jag njuter av hårda vindar. det är såna krafter som naturen ger, där man kan känna sig pytteliten.
Jag har viserligen varit med om stormar där jag inte njutit, särskilt en gång på Ålandshav med havererad motor och tre små barn och en valp.
Då hade jag bekymmer, hur skulle jag kunna simma med alla tre och den fjärde fick jag helt enkelt räkna bort i huvudet. Den gången minns jag särskilt för min skräck då var så stor att jag hade svårt att hålla tätt, efteråt förstod jag att det var tecken på verklig rädsla. Ändå minns jag hur den natten var fashinerande, och jag vet inte vem jag litade på då, det var iallafall inte på mej själv den gången.
Däremot har alla andra stormande äventyr efter det , verkat som pustar i vattenglas.
Fick en gång köra ett fartvidunder alldeles själv en stund. De båda kaptenerna var mer eller mindre utslagna och jag hade hela skutan i min styrning. Jag drog på vad alla hästkrafter tålde och vilken känsla. Hela kind och hakpartiet placerade sig någonstans i nacken och hade jag av misstag öppnat munnen i vinddaget hade den förmodligen blivit en meter i omkrets och aldrig mer kunnat användas på något vettigt sätt.( Här vet jag att några invänder...) Förmodligen är min faschination av vind också en anledning varför jag njuter mest i min lilla cab. Att ge järnet på vägar, nercabbat ger mej kickar som inget annat. Nuförtiden aktar jag mej däremot för att lojt köra med armen snyggt i vinkel på dörrsidan. Hade ett otäckt moment förra sommaren när jag råkade slänga en blick i backspegeln och där fick jag syn på något groteskt. Jag såg skinnslamsor fladdrande, och slängande som det mest överflödiga kroppsdelar. Löst gummfläsk, var det helt enkelt, som ogenerat släppte sig loss i vindraget i farten. Usch! Nuförtiden håller jag alltså armarna snällt inne i bilen.Lekte med tanken på om man skulle släppa ut ett lår...haha.
Nu skall jag ut o njuta av en vårstorm.

Klart för drabbning

Jag har lust att gömma mej som grisen i säcken...
Så gick en hel vecka igen, en lite annorlunda vecka. Plötsligt vändes allting upp och ner igen. Förutsättningarna ändrades kan man säga. En ny knöl, nu i andra brösten för omväxlingsskull har tagit plats. den är inte alls välkommen, inte inbjuden och det är deffinitivt en gäst jag önskar dit pepparn växer. Nu e det alltså dax att inta alla de olika stadierna av ilska misstänksamhet, deppighet, yster frammåtanda m.m.
Fy fan va det suger att inte kunna ha kontroll, och återigen vara i andras händer sas.
Nu måste jag ju lära mej lita på vad våra eminenta pålästa läkare och kirurger anser, men men men jag är absolut skadad efter alla år i sjukhusvärlden och jag VET hur de tänker alt. inte tänker. Det innebär ju att allt man kommer att säga åt mej och allt man kommer att föreslå, kommer jag i min tur att ta med en nypa salt. Det jäkliga just nu är att alternativen är så få, jag brukar ju alltid ha en bakdörr öppen som jag tycker att jag skall kunna ta om jag ruttnar, just nu vet jag bara inte hur den ser ut. Jo det finns en. Kuba!
Just nu är det så otroligt att den svenska skattemyndigheten egentligen håller hela mitt liv i sina händer. Tänk att en enda person kan ha makten att tom styra över cancern. Han kan med ett enda ord avgöra om och hur min existens och hur nästa avsnitt av mitt liv kan bli. Kusligt! Allting känns som ett dominospel. Man har byggt upp olika klossar längs vägen och det räcker med en vindpust så ramlar en bricka och den tar med sig nästa och sen kraschar de i en rasande fart o tar med varandra. Nehepp, det här duger inte en fredagsmorgon den första februari 2008. Nu måste vi mobilisera oss så alla brickor hålls stående lite till. Nu går jag ut med grisen istället.

Man kan om man vill.

Så passerade fredagens storm, och Lets dance. Jag är faschinerad över hur ett tv program tycks uppta så många människors engegemang. I lanthandeln står man i kön o diskuterar hur man skall kunna dela sig mellan På spåret och Lets dance. Jag står förundrad och lyssnar, alltså var jag tvungen att titta på HELA lets dance, och nu är jag absolut fast. Det är både medryckande och underhållande. Eftersom Linda känns som om hon var min unge på något vis, känns ju hennes medverkan extra intressant. Jag tycker lite synd om henne just nu. Undrar om hon vet hur jagad hon som person kommer att vara, visserligen har hon tidigare befunnit sig mitt i stormens öga men nu verkar hon bli allas egendom både fysiskt och själsligt, det är kändisskapets baksida, men det vet hon förmodligen. Håll Finlands fana högt hade min far sagt!
Ang tv´n måste jag nu hålla med om Herr Uggla. Jag är så oändligt trött på alla reklamer idag, de framkallar obehag och spykänslor. Just nu handlar det om lukter, fotsvamp, flytningar, munodörer, mens och gud vet vad. Olika äckligt förnuftiga figurer talar om allt detta mitt i mitt upp i mitt face när jag sitter och skall ta till mej något av utbudet på burken, tur att kontrollen finns i närheten.
Usch va människan kan va äcklig! tacka vet jag grisen!

Baksmälla!

Hela januari är en bedrövlig månad. det borde ju vara starten på det nya året, starten på energier, beslut och gud vet vad. Men jag kan inte se någonting roligt med den här månaden. Den är liksom eftertankens tid.
Tiden efter julen efter hela förra året, den innehåller bara utropstecken för mej. Oftast är det nu i januari alla överraskningar kommer som efterdyningar av året som var, det kan vara i form av räkningar som bolagen plötsligt saftat till. Det innebär att det inte bara är jag som upptäcker hur en hel del legat och väntat och nu skall åtgärdas. Det kan vara i form av tankar, det där man borde ha tänkt på för länge sedan men man bara har skjutit upp. Usch vilken baksmällemånad.
En rejäl baksmälla brukar ju vara resultatet av en riktig praktfylla, och den i sin tur kan betyda att man har haft rikigt kul, (behöver inte alltid vara samma sak som att man är generalfull)
Nåja visserligen har det hänt mycket kul, men också en hel del saker man inte vill uppleva igen, och nu dras man alltså med den här månaden, som ter sig evig, den verkar ju aldrig ta slut! Undrar om det inte är årets absolut längsta månad. Alltså nu tror jag att jag gör som grisen. Hittade den en dag så här i sin säck o jag kan försäkra er, det var han själv som ordnat till att lägga sig under filtarna o bara sticka ut trynet, jag skall göra likadant!!