Jag förstår att du förstår!

Jag förstår nu att du vet, du förstår helt och hållet vad som håller på att hända. För någon tid sedan trodde jag i min enfald att det bara var jag som fattade! Att jag med min utbildning och erfarenhet visste. Jag trodde du hoppades så mycket att du vägrade inse allvaret.
Jag var rädd att du inte skulle kunna ta tag i stunden och leva i den. Men jag hade fel så fel en människa kan ha. Du har så modigt skapat guldstunder av varje minut ni har, du har så tappert struntat i svårigheterna. och uppförsbackarna. Du står där som en fura, en finsk soldat som lojalt och tappert står vid din älskades sida. Du slåss mot tiden och den vidriga cancern som förstör och förgör. Du vet att ni förlorar.
Det finns inga hjälptrupper att tillgå, inga reservplaner som kan anfalla bakifrån. Du vet att du står ensam kvar och att du en dag kan sänka ditt gevär och ta av dej hjälmen. Då kommer hjälpstyrkan, dina vänner att finnas.
Man känner sig så oändligt liten och orden tar slut när man skall försöka finnas till hands eller skriva om det som händer. Man känner sig fattig! Jag känner mej dessutom så skyldig för min sorg, mina tårar är så fjuttiga när jag tänker på hur er sorg och era tårar ser ut!
"-Jag önskar det fanns någonting jag kunde göra", är ord som blivit en klyscha, men det är just så de flesta tänker, runt er och det är äkta tankar!
Jag betraktar sterinljusets varma vackra låga på bordet bredvid mej och tänker på er...