2009 Löften

Såja då var det här, det nya friska 2009. Det hela började snörpligt i natt eftersom grannen som alltid tidigare dragit av de mest vansinniga och de största raketerna på nyårsnatten av någon anledning inte var hemma. Där stod man o glodde ut i mörkret ensam, och när kyrkklockorna till slut började slå, visserligen vackert, då var jag tvungen att inse att de raketer jag skulle få se inte fanns framför mina ögon utan någonstans bakom skogen.
Av dem hörde man mest, såg inte mycket. Jag undrar stillsamt om grannen tröttnat på gratis tittarna, hm. (Så där som tv avgiften...straff!)
Jag har nu lovat mej själv en hel del, bla som vanligt att sluta röka och det gjorde jag som vanligt strax efter tolv inatt. Och som vanligt skulle jag bara kolla, på vad som hände om man tände på en cigarett år 2009, och som vanligt smakade den som vanligt, mao helt bra. äsch jag kan ju sluta igen ikväll....som vanligt.
Jag har också lovat mej själv att inte vara vemodig, inte uttrycka mej så himlars ojigt och försöka att inte se tillbaka så mycket. Det gick också åt skogen direkt, för kolla på bilden. Jag har passerat ladan snart i tre års tid men aldrig sett skuggan av tidigare boare på den här väggen. Man kan ju dessutom tydligt se att det inte är spår av spadar från igår. Spår av spadar ja, spår av gårdagen har helt klart mina barn på olika sätt idag. Den korta rapport jag fick var att alla tre + irländaren hava haft en minnerik natt bland raketer stöpta nyårslyckor champagne magnifik mat och vänner och släktingar mitt i Helsingfors på förfäders plats. En del av småttingarna kommer mao att somna gott ikväll någonstans på östersjön.
Det samtalet jag fick av en glad vän inatt, vilket jag inte svarade på, har jag återgäldat idag, med ett hurtigt hojt tidigt, bara för att upplysa denna om att JAG MÅR SÄLLSYNT BRA IDAG, det är tydligen varken vanligt generellt idag men i synnerhet i kombination med åldern där jag befinner mej.
Såja nu e allt som vanligt, jag ojjar mej och ett litet stänk av vemod smög sig nog in där också. Förrästen, Maria, hela världen är full av kandidater, men vem vill ha dem!?

Lite bilder.

Smått o gott, minnen från stunder från året 2008.

Nya tag.

Så var det över, det e tomt under granen. Det är nästan tomt i kylskåpet och i huvudet dessvärre också. MEN någonting annat finns kvar. Det är en varm god innerlig känsla av en lugn rolig och minnesrik JUL.
Det var på något vis mycket längesedan.
Vuxna ungar, (ja man måste ju erkänna att de är vuxna trots att de aldrig blir det) är ju faktiskt ett resultat av vad jag så att säga producerat,
(eller vi då *L* ) och jäklar i gatan va jag tycker det är kul att umgås med dem.
När barnen var små brukade jag som en hemsk mor ständigt påminna dem om att vare sig deras mor eller far kommer att finnas i evighet, MEN de kommer alltid att ha varandra. Alltså, syftet med det var att de måste se värdet i att de har varandra. Ingen på denna jord kommer någonsin att kunna veta det eller kunna dela de minnena just dessa syskon har.
Ett av julens teveprogram som handlade om de finska krigsbarnen som skickades bort från kriget men också bort från sina familjer syskon och mödrar till Sverige, blev kvar i mitt huvud.
Det var gripande och samtidigt hemskt. Fruktansvärt, hur man resonerade, man, och tog bort barnen från mammorna i tron att man gjorde nåt bra. I dag vet vi gudskelov bättre. Alltså hur utflippade föräldrar, ungarna än har, så har de åtminstone varandra, och det är mera värt än all välfärd som finns.
Idag åker ungarna österut för att fira nyåret på samma adress där min farfarsfar en gång bodde. Jag skall höja en speciell champagneskål imorgon afton för dem och för allt annat bra som varit under det här året. Undrar bara vilka överraskningar nästa år har med sig ...

Ett, två, fem, sex och den nästa högen ett två sex, sju! Attans.
Så har jag hållit på igen de senaste dagarna, jag räknar om och om igen högarna. Hur jag än räknar finns det alltid mera i en hög och jag flyttar, lägger till som det vore ett spel med pjäser, de små paketen.
Visst har det slagit slint här, men det har jag ju skrivit om tidigare.
Något av barnen får mera paket det andra mindre, detta eviga rättvisetänkande som tydligen är inneboende i ens huvud från och med att man fått mer än ett barn. De skall ha lika, som om paketen skulle vara ett bevis för min kärlek. Trams och fullkomligt irrelevant i det sammanhanget.
Knäcken blev god, bättre än någonsin tidigare, chokladen, tryffeln också. Citronsillarna och leverspastejen ligger klara för intag, och korvar och köttbullor är på plats i kylskåpet.
Vågen , den har jag gömt under badkaret i en liten förhoppning att den skall få svåra fuktskador över julen.
Jag lägger undan alla tidningar som rapporterar om trafik olyckor och Härmed beodrar jag vår egen skyddsängel att jobba speciellt nu över jul . Må hon hålla alla sina vingar över alla barn som finns där ute i trafiken, och deras föräldrar.
Julgranen, jäklar, nu skall jag smyga ut i morgon mörkret och försöka hitta den.

Varför, varför blir det på detta viset

4 dagar kvar till jul, en födelsedag innan dess. Ekonomin skall gås igenom, kontakter måste uppdateras, julhälsningar. Huset skall städas gården putsas. Julpynten skall fram, granris, blommor, dofter frammanas. Justämningen skall lockas fram, baken frodas, alltså degar och inläggningar.
Dagarna är korta åtminstone ljuset, det hinner ju inte bli ljust innan det blir mörkt igen och helst skall skavanker ju saneras i dagsljus.
Fan och fan, mitt i allt det här kom det som jag väntat på så länge. Inspirationen, energin, lusten och viljan att skriva igen. Den bara fanns där utan att jag vet hur den kom. Det e som ammen i kyrkan att den anfaller när det som minst passar, dessvärre är lusten så angenäm att jag helst skulle strunta i att göra någonting annat just nu och ett halv år frammåt.
Just nu när jag verkligen vill göra fint, vill göra mej till för barn och julgubbe. Just nu när jag har bestämt mej för att göra Jul på riktigt, vilket sannerligen inte varit så vanligt de sista 20 åren, då smäller det till i huvudet. Just nu när det som kommer, är så efterlängtat av mej.
Jag sitter ju till och med på tuppen och har meningarna, uppläggen klara i huvudet, och där på köksbänken ligger en trött sill retsamt och väntar på att bäddas in bland löken och kryddorna.
Jag misstänker att jag inte har någon vidare bra kontakt med mitt huvud just nu, jag behöver säga upp kontraktet över jul med aktiviteterna i övre våningen, en vecka åtminstone....Suck
Bilden: Paris tunnelbana, en avstängningsknapp för galningar, eller?

Muminmamman

- Voi Voi Snart kommer de, och int ha ja hunni göra allt klart, å voi ändå di ska ju köra den långa resan hit och hur ska de gå, månne de kommer att köra försiktigt.
- Det får int hända dem någå, å voi sen måst di ju åka tillbaka, hela långa resan.

Alla som läst om Muminfamiljen vet vad jag talar om, man har människor omkring sig med alla de egenskaperna av trollen som Tove Jansson skrev om.
Muminpappans ibland helt irrelevanta och oeftertänksamma ider som han försöker realisera, även om det så är enbart i hans fantasier.
Muminmammans försök till att hålla lite styrsel omkring henne, men också hon faller i drömmar och lustar som inte allas har förankring i verkligheten.
Råddjurets samlade yrsel, hans disträa försök till att få världen lite roligare, lilla My och alla hennes rädslor men också hennes plötsliga styrka av iska som kan få omvärlden att häpna.
Det bor nog lite av de flesta egenskaperna av mumintrollen i oss, och det tycker jag e tecken på sundhet.
Just nu far jag runt som en riktig filifjonka, försöker städa, gömma, pyssla göra huset fint för julen. I samma takt jag lik en muminmamma vaggar runt och är över lycklig över att få ha ungarna hos mej, växer en allt starkare ångest fram som har med tanken att göra hur mina barn som alltså inte ännu har kommit, snart ändå måste åka igen. Ångesten över att de i samma bil skall åka hela vägen och utsättas för galna julhysteriska vansinniga bilister som skyndsamt skall till sina mål.
Jaja hysteriska andra...jag misstänker att jag själv snart platsar i den kategorin även om jag inte har ratten som verktyg utan dammsugaren.
Just nu undrar jag var jag skall gömma div godis, för att åtminstone en bråkdel skall finnas kvar för julen, jag misstänker att det finns krafter i huset som gör att de på ett märkligt vis försvinner. Kanske en typiskt mumin´sk företeelse?

Spotifyar

Nu är jag en spotifajare, haha och ni som e så mossiga och dammiga att ni inte vet vad det betyder så kan jag upplysa er om att jag egentligen inte heller har en aning om vad det EGENTLIGEN är, men man kan liksom lyssna på vilken musik man vill utan att ha uselt samvete för alla skivbolag och stackars fattiga artister.
Det är bara att söka på en favoritartist eller låt och lyssna. Man laddar inte hem nåt man bara lyssnar liksom som radio och dem man lyssnar på skall enligt hörsägen belönas, men hur vet jag inte, inte heller belastas mitt minuskonto, så vete katten hur det går till.
Nå jag e ialla fall me i leken och spotifajjar både gärna o länge, tack Robert för att du e så envis och hjälper mig i så mycket.
Nu har Lillajulsfesten avlöpt med ett varmt famntag om hela mej och min lilla familj. Det som förr i tiderna var en mardröm har nu blivit någonting jag så varmt uppskattar och är glad för. ( Absolut kära läsare, ett ålderdomstecken om något!)
Att kunna ha alla barnen med sig är verkligen för mej den dyrbaraste gåva jag fått och har. Jag har dock en liten önskan kvar åt Julgubben i Lappland, och jag tror han hörde min önskan, vi får väl se om det blir som jag vill *L*
En pappa skall nog också få bli glad en dag och jag tror han däruppe kan lägga damm och mossa på tider och ord som flytt.

BILDEN: Per Hasselbergs Vårklockan.