Brisingamen

Van Halen dånar i högtalarna, ljudet stannar runt huset, effektivt tystat av ljuddämpande snödrivor av två meters höjder. Jag insuper energin av musiken, rytmen, och orden säger mig att de ännu skall få flyta ut över flytande vatten en dag.
Idag har jag misströstat, idag har jag för ovanlighetens skull bestämt mig för att inte tycka någonting alls är roligt, (igen) trevligt, vackert eller kul på något enda vis.
Idag undrar jag bara hur min Brisingamen skall utformas, jag behöver dens kraft, dens energi. Efter att ha läst om Freja och hennes tankar, hennes krafter och framför allt hennes svagheter undrar jag om inte vi egentligen var systrar. ( Undrar förstås vem den där Tor i hennes liv, är i mitt...=) Hon levde, hon älskade, hon misslyckades, men hon trodde hela tiden. Nåjo just på den punkten tappade jag i dag en del av en tro, jag tror nämligen inte att det någonsin mera blir något annat än snö och kyla, förstår helt enkelt inte vart all denna snö och is skall kunna ta vägen och ännu mindre att någonting skall kunna få liv efter detta elände. Var är Brisingamen! Med den skulle jag kanske göra lite bara en aning underverk! Åtminstone kunde jag få vattnet i min brunn att rinna in, eller kanske kunna få mina steg genom det vita att inte se ut som en berusad lindansös...varje snedsteg ( å de blir många) gör att det benet sjunker ner i djupet upp till midjan. Åtminstone har denna istid gjort att man blivit vig i de nedre extremiteterna, oundvikligt, annors hade man hittat en stelfrusen spagat - tant i bland blåbären till en ev
sommar..
HAR DU STOLLIGA LÄSARE VILAT DINA ÖGON PÅ DESSA GNISSLANDE BOKSTÄVER, SÅ HÄR LÅNGT KAN DU SLUTA OCH BLÄDDRA VIDARE FÖR ÄVEN RESTEN BESTÅR AV GNÄLL AV HÖGLJUTT SLAG!

Så här såg min autostrada ut ikväll...tom ledljusen e veck!
Undrar för övrigt vilka andra saker som kommer att komma fram under snön, bilen vet jag än så länge var den finns men handskarna, mössan, div skor, småprylar som försvunnit är säkert någonstans på stigen, som nu befinner sig ca en meter högre upp än vad som var meningen.
Veckan iland blev alltså inte vad jag önskat, men det kanske någon därute förstår.
Just nu försöker jag intala mig att det blir, det skall bli, vår?

Till råga på allt elände råkade jag ofrivilligt lyssna på ett ovanligt dumt och korkat program igår.
Faktiskt första gången jag intog info om denna "folksnuva"
Det handlade om bröstcancer, varannan kvinnas åkomma och intet konstigt i det, men jag kunde krasst konstatera att jag nog knappast borde behöva bekymra mej över snön nästa år!
Å andra sidan har jag inte tänkt sälla mig till statistiken, inte just nu iallafall, inte imorgon heller. Jag fortsätter och tar en dag i taget, lite surare idag än vanligt, men jag brukar ju sällan ha vett att deppa längre än några timmar i taget så jag har nog imorgon glömt bort varför jag skrynklade till rynkorna lite extra igår...
Nu skall jag ut och slå ihjäl skatan som tydligen ligger på min skorsten för det ryyker in från brasan, där jag eldar med stulen ved!
ADJÖ!

Jag vann

Kort uppdatering, envisheten viljan och tron är en kraft som är obeskrivbar.
Jag vann, efter tre dagars fight med elementen fick jag ner den tryga 50 cm höga iskappan som hotade hela residenset att kantra.
Efter att ljublande stått på högarna med en fin gammal whisky och såg mig som drottningen "on the rocks" föll mina ögon på andra taknocken. Där såg jag att det under snömassorna bildats en likadan. äsch halv seger hälften vunnet, resten tar jag tag i en annan gång.
Solen kan nog vara snäll och hjälpa till också tycker jag.

Höjden av alla höjder

Till livets höjder hör ju att ta utmaningar, helst dem man inte borde eller inte vågar. Jag har antagligen min kvot fylld av utmaningar men ändå blir det till att ta dem då och då. Alternativen ter sig fjuttiga och ofta dyra för plånboken.
Taket denna Istid har haft dumheten att samla på sin snö, i mängder.
Stock skall ju klara det mesta men jag insåg alltför långsamt att högarna som samlats denna vinter var extrema. Dessutom hade snön fräckheten att smälta vilket innebar att en ansenlig del behagade förvandla sig till is på plåttaket. När jag såg att spikarna till plåten skuttade ut som små sputnickar längs sidorna var det bara att svälja och bekliva stegen till den yttre rymden.
På spagettiben och darrande gom påbörjade jag skottning av elementen (nära stjärnorna tyckte jag)
För några år sedan "ramlade" jag ju ner från ett tak som inte var högre än detta men eftersmaken av det skuttet sitter ju kvar i vänstra hälens nya konstruktion som dagligen gör sig påmind. Morr och frääs men varken skatan eller fiskljusen jag såg, ansåg jag vara kandidater att hjälpa mej alltså bet jag i den sura vanten och skred till verket.
JAG TYCKER JU INTE NUFÖRTIDEN OM ATT GÖRA SAKER JAG INTE TYCKER OM!
Nåja jag ramlade inte ner och taket har säkerligen blivit en aning lättare befriad från några ton snö, men...
Vad göra med hänget, jaja nog vet jag att era goda råd om att bara "hacka" bort det eller skuffa Tjohej jag kan berätta att hänget av is är ca 20 cm tjockt och sitter som sten! Jag har nog funderat på att ta till motorsågen eller isbillen men jag vet hur det slutar! Nämligen i en massaker av ...inte isen utan mej själv! Så jag låter det hänga och min kropp sympatiserar med det hänget. Allt det som hänger har jag ju jobbat på, ögonen, brösten, låren och knän huuua vad jordens dragningskraft kan ställa till med.
Nu önskar jag jordens dito kan jobba så hela ishänget ramlar ner och fort!
Den här bilden hör däremot till denna vinterns absoluta glädjeämnen. En frusen fartkamera, en av mina stora hatobjekt! Men i detta tillstånd kan jag stå ut med åsynen *L* Igensnöat elände och jag jublar och frääser förbi i mina 120 så snön yr! Senast de Finska polismyndigheterna påkallade min uppmärksamhet med otaliga brev ...på finska...till slut på svenska, menade de att jag inte hade något körkort Haha. Nej absolut ett Svenskt i mitt förra namn Lindblom och då fanns jag inte! Jag firade lite extra eftersom jag gillar tanken ...Inte finnas, det skulle passa min melodi.

Avslutar med en bedårande bild av en underbar liten herre som nyligen kommit till världen, och som jag haft förmånen av att snusa och njuta av.

Kiriku ett av två nya underverk naturen skapat av kärlek, glömmer dock inte Samuel som kom ungefär samtidigt men honom har jag ännu inte sett eller fått njuta av.


En annan herre vill jag också ge några rader till.


En liten Patrik föddes på torsdagen för 20 år sedan. Han har utvecklats till en sensibel varm god och intelligent man. För många år sedan när jag lärde känna denna unga man hade han för vana att kasta pilar när han var missnöjd, mycket fiffigt. Varje gång jag besökte platser han hade besökt kunde jag se olika pilar i snön...i mossan, då visste jag att Aha nu var det visst någe fel någonstans.
Hans uttryckssätt var magnifikt!

Gatulerar dessa tre herrar och hoppas deras liv kommer att bli allt det de önskar!
Själv har jag överlevt tidernas vinter och istid mao finns det stora chanser att jag får se sommaren också, och jag tror jag skall kliva upp på taket en dag då solen skiner och fåglarna kvittar, för därifrån har man en fin utsikt över sitt liv!

Momentalt lågtryck

Kom hit så blir du garanterat INTE varm. Någon fullfjädrad verklighetsfrånvarande idiot skrev visst i min blogg för några dagar sedan.
I detta kylskåp råder en fullkomlig krigsvinter.
Anfallet österifrån är furiöst. Fighten står för tillfället mot de nordöstra styrkorna som invaderar med ca 20m/s. De sliter och drar och försöker intaga fortet som tillsvidare står med försvarstyrkorna redo.
På insidan murarna förbereder man sig så gott det går, när de marockanska metoderna inte mera räcker, har man tagit till Gaffatejp.

Jesustejpen ack vad skulle ett försvar vara utan den silverfärgade riddaren.
I ett tillfälligt stillestånd av anfallet drog försvars styrkor söderut för att skaffa uppvärmnings förstärkning, med risk för livet från anfall uppifrån där bombardemanget för tillfället är massivt. ( Snö och is från tall och granar fullkomligen driver ner)
Obs Jesustejpen förhindrar snöanfall underifrån också!




Skulle någon form av "strittskitu" infinna sig kan man förbereda sig på att skita någon annanstans, rutten till avträdes galeriet är effektivt avbruten, och förberedelse styrkorna kan inte hålla den flyktvägen öppen, under nuvarande anfall.
Charmen med ett palats i den yttre? finländska skärgården har falnat betydligt. För tillfället är annonsen "Bytes mot vad som helst aktuell"
(En dammig tråkig ful fyrkantig etta med dass o dusch på gården i Sörnäs ter sig som ett paradis under nuvarande omständigheter.) Det går bra med en brödrost också eller en gammal ficklampa...
Kunde notera att även "min" skuta Nordlandia drog sig till "nöd" rutten längs Porkkala kusten för att lägga sin stäv mot Tallin den vägen. Samtliga avgångar är också iställda fram till måndag meddelar man i radion. Läs gärna bloggen om den gamla fina damen.
Storm, snö is och kyla har nu blivit substantiv jag ogillar, vill ha värme sol, sommar stilla vatten i viken.
Flugan jag noterade i fönstret för några dagar sedan har också försvunnit. Jag gladde mej åt att småkrypen kanske vågade berätta att det blir någotslags vår någongång under min livstid....
Kanske skulle någon expert på skalförsedda kryp våga sig till udden....återstår att se. Just nu sover allt.
I någotslags mental frysbox tvingar jag mej betrakta bilden av denna varma vår kväll på udden.
Den blir min morot, mitt fokus medan jag fortsätter striden mot isfrontens ostnordliga anfall.

För dem som inte känner mig : Läs detta med humor.
MediHeli eller sjöbevakningens glada herrar behöver INTE alarmeras.
Värmer mina frusna händer i brasan och fortsätter skriva, (historien om Signe kan snart levereras till förläggaren.)

Lämna inget, spara INTE!

" -Jag e ute, så behöver du värma dej så kom!"
Gapskratt hörde jag då i den andra ändan av luren, och jag upptäckte bums hur mina ord blev fel...eller kanske helt rätt!
Allting beror på hur man ser det hela eller hur man väljer att uppfatta saker och ting. Jag ler igen!
Att istiden vägrar ge med sig och att man konstaterar att denna vinter är lika bister som vinterkrigets eller senast för 23 år sedan förvånar mig inte alls!
Tvärtom det passar väl in i min ekvation av levnad, nu skall vi prövas, nu skall vi förberedas, men av forskares babbel om växthusvärme bryr jag mej nada om.
Den som läst lite historiska skrifter vet att lika har våra vintrar och somrar sett ut redan i sekel...lika har vi förundrats och lika har vi väntat och förvånats, mao inget nytt trots ozonlager, nedsmutsningar och avgaser av bilar och kossor!

Likafullt väntar just jag i år på värmen och ljuset.
Att jag har problem med spriten är sant, jag vet inte vart jag skall sätta mina flaskor...har inte plats, hinner inte kan inte vet inte hur man gör, kanske kan de som behöver värme, besöka spritskåpet....


Spara INTE väcker hos mej en omedelbar tanke om hur historien om en speciell flaska blev.
För några år sedan, så där 29 år sedan fick jag och min dåvarande pojkvän en flaska Hennesy Paradise, idag ca 599 dollares, av mina bästa vänner Janne och Stina.

Den levererades i en otrolikt vacker röd sammetsbeklädd ask.
Vi hade nyligen besökt staden Conjak och flaskan blev helig för oss. Den blev så helig att vi beslöt njuta den vid ett alldeles speciellt tillfälle! Just det, gott folk. Flaskan i dess vackra ask förvarades i ett vitrinskåp med egen belysning just på objektet. Tiden gick, jag dammade av den tappoert, vi förlovade oss, vi gifte oss, vi fick barn no 1 2 och 3 de döptes de konfirmerades, vi blev 30 40.
Vi hamnade där som många andra i en separation!
Bland det första som försvann från den gemensamma boningen var suprice, flaskan i den röda sammetsasken!
Alltså, vad sparades den för?
Mitt meddelande till mina barn någon tid efter detta var, " skulle ni se flaskan i sammetsasken, drick upp den, blanda den med coca cola eller tvätta tuppen, gör vad ni vill med den men använd den!!!"
Jag vet i denna dag inte om den ännu finns kvar, men den äldsta sonen sade i en diskussion för ett tag sedan, " - då skall jag se till att öppna Hennesyn"
Jag blev varm i hela mitt hjärta!
Stina är nu död, men hon följer med mig, det vet jag, hon ler. Till Janne skall jag berätta detta en dag, och jag hoppas jag och han som gudfader får vara med och njuta av denna magiska flaska ännu en dag.
Idag sparar jag inte! Idag använder jag mej av allt det jag har, kom gärna o se när jag struttar runt i högklackat och balklänning i snödrivorna, jag njuter av varje stund som om det var den sista, och vem vet när blir det den sista. Lämna intet till SEN!

Nåjo, vissa saker måste jag vänta med, de här gummistövlarna som jag fick i julklapp av fia, längtar jag efter att få använda, men jag måste vänta med det tills istiden lämnat mina marker, då blir det alldeles bestämt översvämning, då skall jag njuta av dem, sen!

Nordlandia en tapper skuta

Bilderna är från veckans isande turer över ishavens mysterier. Packis som hittar på överraskningar för gamla damer.
Äldre Ladys har ju som bekant ofta en lång erfarenhet av jävligheter bakom sig, de vet oftast också var deras gränser går och brukar inte utsätta sig för påfrestningar de inte riktigt klarar av med stoltheten i behåll.
Damen jag nu omtalar byggdes 1981 och hette då Olau Hollandia, hon hade en syster som hette Olau Brittannia.
Nordlandia byggdes då redan som sk. NATO kompatibelt fartyg, hon skulle kunna klara av det kalla och hårda Nordsjöklimatet mao isklass 1!
1989 köpte Nordström & Thulin damen och nu skulle hon gå på Gotland.
Hon marknadsfördes på Gotlandslinjen men var visst lite missnöjd. Nu kallade man henne Bosse Larsson!!! Det kan ju inte alls ha varit så roligt! (Nord Gotlandia.)
I 7 år stod hon ut och gick mellan Visby Nynäshamn och Oscarshamn, jaja och sen gick det som det brukar gå med tanter som tröttnar på sina ägare. Hon gick varm, inte av passionen tror jag utan av leda.
Juli 1997 då tog det fyr ordentligt, hon var sur och det tog eld i hela hennes innersta, i maskinrummet. Nu blev hon plötsligt ett problem, det brukar ju herrar tycka när damerna uttrycker sina åsikter alltför hetlevrat.
Herr Svensk tyckte det lät fint att överlåta den surmulna tanten efter viss renovering till snälla Ålänningar.
1 jan 1998 lämnade tha lady Sverige för att bli renoverad i Nådendal. Ett riktigt Spa var ju just vad hon behövde!
Februari 1998 var hon fin och färdig för att börja föra passagerare mellan Helsingfors och Tallin.
Hon har nu trafikerat rutten i alla dessa år förutom några glädjeskutt hon tog lite snett i april 2003, men det var bara propellern som blev lite skrynklig då.
Att hon också i en annan lite pinsam fadäs förälskade sig i en annan glad skuta och rände in i kajen okt 2006 har ju alla glömt. Han var ju inte ens värd det misstaget!
(det var nog när Kungen av Bahrain låg på den Estniska sidan...)

Isläget i finska Viken har i år varit ganska spektakulärt och med hårda sydliga vindar som fört all drivis norrut. Gamla Nordlandia har med sina motorer haft en hel del svårigheter att forcera isarna med endast ca en meters marginal av vatten under sig, resten har varit packis.
Hon har morrat några gånger och det har hänt att hon helt enkelt vägrat fortsätta.
Mycket bra gjort av en gammal dam, hon vet ju sina begränsningar! Man brinner ju inte två gånger i ett maskinrum precis bara så där! Dessutom misstänker jag att hon gillar att bli assisterad av de ståtliga ishavens riddare. Isbrytarna är nog mäktiga skapelser som så vackert kan föra en vacker ädel dam framåt.


Serie från 12.01 2010. Sitter fast i isen och vi väntar på assistans av den stora starka.

Här kommer SISU ur dimmorna för assistera Lady Nordlandia.





Sisu visar upp sina muskler för oss...

...och lägger sin tryggt framför oss och visar vägen genom isen hemåt igen.






Nu befinner jag mej på fastlandet ett tag, men jag tycker istiden kan ta slut nu!

Info: http://www.faktaomfartyg.se/olau_hollandia_1981.htm

Laddad för full muff.

Flydde iskylan när den bet som värst, steg i land i en annan värme. Moderjordens frusenhet byttes mot den andra fostermoderns lite varmare klimat. Min lilla blå , min trogna kamrat förde mej till ungar och vänner.
Jag blev expert i immateriella rättigheter och upphovsrätternas snårskogar, med ett mycket tillfredsställande resultat. Det känns skönt att veta att det finns ramar och prejudicerande exempel för såna som mej också.

Jag fick tid att finnas i värmen av mina barn, något av ett behov jag tydligen åtminstone med jämna mellanrum måste få ta del av för att kunna vara utan dem ett tag igen. Antagligen en rätt vanlig förekommande åkomma hos mödrar...
Jag har haft tid att värma mej med bästa nära vänner, och firade min egen indepence day med högtidlig ödmjuk nigning till tillvaron.
Kylan kom naturligtvis efter mig och någonstans i Norrköpingstrakterna visade termometern minus 23 grader, men den bekom mej inte alls inte heller brydde sig den lilla blå, hon brummade säkert genom landskapen. Möten av de nyare slagen var dessutom mycket upplyftande!
Då jag landade på moderjorden igen möttes jag av årtiondets snöoväder, minst 40 cm ny snö lagt sig överallt, min lilla sommarbil konverterade bums till en snöplog och snön yrde över motorhuven när vi forcerade de oplogade vägarna hem. Fördelen med detta är att huset här välisolerat och varmt. En annan fördel är att bakbenen får extra motion då jag kliver genom snöhögarna.
Eftersom jag gjort någon form av glädjekalkyler då det gäller min egen tid blir det nu dax att jobba mer än någonsin, och helt klart är att man kan ladda sina egna batterier.
Mina är fulladdade just nu.
Jag skänker tankar västerut, och packar igen, nu för kortare turer.