Ett, två, fem, sex och den nästa högen ett två sex, sju! Attans.
Så har jag hållit på igen de senaste dagarna, jag räknar om och om igen högarna. Hur jag än räknar finns det alltid mera i en hög och jag flyttar, lägger till som det vore ett spel med pjäser, de små paketen.
Visst har det slagit slint här, men det har jag ju skrivit om tidigare.
Något av barnen får mera paket det andra mindre, detta eviga rättvisetänkande som tydligen är inneboende i ens huvud från och med att man fått mer än ett barn. De skall ha lika, som om paketen skulle vara ett bevis för min kärlek. Trams och fullkomligt irrelevant i det sammanhanget.
Knäcken blev god, bättre än någonsin tidigare, chokladen, tryffeln också. Citronsillarna och leverspastejen ligger klara för intag, och korvar och köttbullor är på plats i kylskåpet.
Vågen , den har jag gömt under badkaret i en liten förhoppning att den skall få svåra fuktskador över julen.
Jag lägger undan alla tidningar som rapporterar om trafik olyckor och Härmed beodrar jag vår egen skyddsängel att jobba speciellt nu över jul . Må hon hålla alla sina vingar över alla barn som finns där ute i trafiken, och deras föräldrar.
Julgranen, jäklar, nu skall jag smyga ut i morgon mörkret och försöka hitta den.

Varför, varför blir det på detta viset

4 dagar kvar till jul, en födelsedag innan dess. Ekonomin skall gås igenom, kontakter måste uppdateras, julhälsningar. Huset skall städas gården putsas. Julpynten skall fram, granris, blommor, dofter frammanas. Justämningen skall lockas fram, baken frodas, alltså degar och inläggningar.
Dagarna är korta åtminstone ljuset, det hinner ju inte bli ljust innan det blir mörkt igen och helst skall skavanker ju saneras i dagsljus.
Fan och fan, mitt i allt det här kom det som jag väntat på så länge. Inspirationen, energin, lusten och viljan att skriva igen. Den bara fanns där utan att jag vet hur den kom. Det e som ammen i kyrkan att den anfaller när det som minst passar, dessvärre är lusten så angenäm att jag helst skulle strunta i att göra någonting annat just nu och ett halv år frammåt.
Just nu när jag verkligen vill göra fint, vill göra mej till för barn och julgubbe. Just nu när jag har bestämt mej för att göra Jul på riktigt, vilket sannerligen inte varit så vanligt de sista 20 åren, då smäller det till i huvudet. Just nu när det som kommer, är så efterlängtat av mej.
Jag sitter ju till och med på tuppen och har meningarna, uppläggen klara i huvudet, och där på köksbänken ligger en trött sill retsamt och väntar på att bäddas in bland löken och kryddorna.
Jag misstänker att jag inte har någon vidare bra kontakt med mitt huvud just nu, jag behöver säga upp kontraktet över jul med aktiviteterna i övre våningen, en vecka åtminstone....Suck
Bilden: Paris tunnelbana, en avstängningsknapp för galningar, eller?

Muminmamman

- Voi Voi Snart kommer de, och int ha ja hunni göra allt klart, å voi ändå di ska ju köra den långa resan hit och hur ska de gå, månne de kommer att köra försiktigt.
- Det får int hända dem någå, å voi sen måst di ju åka tillbaka, hela långa resan.

Alla som läst om Muminfamiljen vet vad jag talar om, man har människor omkring sig med alla de egenskaperna av trollen som Tove Jansson skrev om.
Muminpappans ibland helt irrelevanta och oeftertänksamma ider som han försöker realisera, även om det så är enbart i hans fantasier.
Muminmammans försök till att hålla lite styrsel omkring henne, men också hon faller i drömmar och lustar som inte allas har förankring i verkligheten.
Råddjurets samlade yrsel, hans disträa försök till att få världen lite roligare, lilla My och alla hennes rädslor men också hennes plötsliga styrka av iska som kan få omvärlden att häpna.
Det bor nog lite av de flesta egenskaperna av mumintrollen i oss, och det tycker jag e tecken på sundhet.
Just nu far jag runt som en riktig filifjonka, försöker städa, gömma, pyssla göra huset fint för julen. I samma takt jag lik en muminmamma vaggar runt och är över lycklig över att få ha ungarna hos mej, växer en allt starkare ångest fram som har med tanken att göra hur mina barn som alltså inte ännu har kommit, snart ändå måste åka igen. Ångesten över att de i samma bil skall åka hela vägen och utsättas för galna julhysteriska vansinniga bilister som skyndsamt skall till sina mål.
Jaja hysteriska andra...jag misstänker att jag själv snart platsar i den kategorin även om jag inte har ratten som verktyg utan dammsugaren.
Just nu undrar jag var jag skall gömma div godis, för att åtminstone en bråkdel skall finnas kvar för julen, jag misstänker att det finns krafter i huset som gör att de på ett märkligt vis försvinner. Kanske en typiskt mumin´sk företeelse?

Spotifyar

Nu är jag en spotifajare, haha och ni som e så mossiga och dammiga att ni inte vet vad det betyder så kan jag upplysa er om att jag egentligen inte heller har en aning om vad det EGENTLIGEN är, men man kan liksom lyssna på vilken musik man vill utan att ha uselt samvete för alla skivbolag och stackars fattiga artister.
Det är bara att söka på en favoritartist eller låt och lyssna. Man laddar inte hem nåt man bara lyssnar liksom som radio och dem man lyssnar på skall enligt hörsägen belönas, men hur vet jag inte, inte heller belastas mitt minuskonto, så vete katten hur det går till.
Nå jag e ialla fall me i leken och spotifajjar både gärna o länge, tack Robert för att du e så envis och hjälper mig i så mycket.
Nu har Lillajulsfesten avlöpt med ett varmt famntag om hela mej och min lilla familj. Det som förr i tiderna var en mardröm har nu blivit någonting jag så varmt uppskattar och är glad för. ( Absolut kära läsare, ett ålderdomstecken om något!)
Att kunna ha alla barnen med sig är verkligen för mej den dyrbaraste gåva jag fått och har. Jag har dock en liten önskan kvar åt Julgubben i Lappland, och jag tror han hörde min önskan, vi får väl se om det blir som jag vill *L*
En pappa skall nog också få bli glad en dag och jag tror han däruppe kan lägga damm och mossa på tider och ord som flytt.

BILDEN: Per Hasselbergs Vårklockan.

Nu kommer den

Nu kommer den närmare igen, som ett stort svart moln vältrar den sig närmare för att snart vara så nära så den kommer att äta upp mej. HJÄLP, jag talar om Julen.
Min största support i livet förutom ungarna var ju mamma. Min knäppa stolliga men så innerligt snälla mamma, ja med vissa undantag då...men HON skulle nu ha hållit med mej.
Paniken inför jul, paniken att inte ha tillräkligt med presenter och att plötsligt upptäcka att en unge fått för många paket i jämförelse med barn no 2 och 3. Mamma berättade målande så många gånger till och med mitt i sommaren hur hon vaknat alldeles kallsvettig av att hon upptäckt att hon inte hade köpt tillräkligt med julklappar.
Undrar nu stillsamt om detta också är ärftligt, liksom så många andra av min kära mors egenskaper som jag så hårt arbetat emot...
Hjälp nu är den ialla fall snart här o jag har som vanligt inte ens tittat åt en butik för att köpa nåt skräp, nåt vettigt har jag helt enkelt inte råd till i år.
Jag såg att Tvilfit säljer 5 par strumpor för priset av två, och det e nog en sak jag skall fundera på, man kan ju alltid slå in strumpa för strumpa i olika paket.
Det där med kalsonger är likadant 6 par för priset av ett.
En underbar unge önskade sig ett skohorn, jag har nyligen hittat en bra pinne som e lite bredare på ena sidan o skall börja fila på det strax. Hur jag skall klippa ihop ett par regnbrallor till dottern som hon önskade, har jag nästan löst. Det ligger en gammal vaxduk i ladan, det kan jag säkert snickra till till ett par balla brax om jag vill och jag tror hon kommer att älska dem... ;/
Ett stackars barn fick sig som present för en vecka sedan en FOUTÅÅÅ eller va det nu kallas en joga madrass typ.
Morfar Moritz slutade som textilingeniör och designer för ca 40 år sedan och vår käre mor hade råkat spara diverse tyger, alltså rotade jag i förråden fram ett mycket speciellt sådant med Egyptiska filurer och sydde raskt ett omtag / överdrag till en madrass jag hittade i ladan, förmodligen av gammalt hästtagel men den blev till synes helt bra tyckte jag... Sonen smålog överseende och sade sig artigt vara glad och tackade.
Ja jag lär ju inte bli ihågkommen för mina vackert inslagna paket vilket jag ventilerat tidigare här och inte lär jag bli ihågkommen för innehållen av dessa heller.
Herregud nu blir det Jul vare sig jag vill det eller inte...
BILDEN: TÄNKAREN av August Rodin ( 1840 - 1970)

Näckrosen

Som en kulinarisk efterrätt kan ligga och vänta på att inmundigas, ter sig det långa arbetet med historien om Näckrosen snart ganska klart.

Från att från början bara ha varit en suddig skugga av en kvinnokropp börjar hela Näckrosen få sin lekamen hel, tom tårna kan börja skönjas. Hm det här låter antagligen lurvigt för den oinvigde, men bekannt för alla vi utsatt för detta projekt under de två sista åren.
Berättelsen om den unga flickan som blev förälskad i den äldre berömde mannen skulptören Per Hasselberg, och hennes öden sorger och glädjeämnen är fashinerande och gripande.
Bilden f.ö. konstnärens grav.
Högtidligen kunde jag i söndags till och med vandra på de golvtiljor hon trampade på för 111 år sedan.
Sällan har jag dock upplevt att ett arbete krävt så mycket svett tårar och gråa hår, men det är kanske för att jag aldrig tidigare gett mej in i någonting så energiskt. Sanningen är att både tårar och misströstan funnits oräkneliga gånger under årens lopp, men någon har uppmuntrat...och sett till att man inte ger upp.
Idag känns det lite roligt att läsa och höra om information kring dessa personer och om fakta som är helgalen o osann, och då känns det bra att känna att man kanske inte jobbat förgäves.
Festen hos C o T blev som jag trott en upplevelse ...igen. Jag hade ont i både huvudet och benen dagen efter, vilket nuförtiden inte händer så ofta, och jag kunde faktiskt känna att det som gjorde ont hade gjort gott...typ.
Tack sänder jag till värdparet denna väg också.
Överraskningsvisiten i Malmköping hos Maria blev som kronan på dagarnas verksamhet. Tack

Äntligen

Såja var det dags att jag också fräser till om idiotprogram. Nu talar jag om idol, även om jag måste erkänna att bonde söker fru, ensam mamma osv också blivit nånting jag mot min vilja fastnat för.
Bra att den lilla sminkade babysen Äntligen åkte ut. Hans små skrikande fans hade antagligen inga slantar kvar i sina mobiler vilket gjorde att han äntligen försvann ur leken. Ungen borde sitta på sitt rum o spela tv spel med finnar i facet och vara uppkäftig mot sin omgivning, inte stå uppsminkad som en "det" och åma sig på en scen...Nå det var mammans inlägg i den tunga debatten.
Nu har jag återigen kommit på mej själv med en allvarlig "vuxenvarning".
Festen i Vendesö som i starten för 25 år sedan inte alls lockade mej utan snarare var ett någonting man måste gå på, har nu blivit någonting jag absolut måste gå på och absolut INTE vill missa. Traditionen av festen blivit som år efter år ordnas, har verkligen förvandlats till en riktigt högtid. Mängden ev personer är forfarande konstant men innehållet har ändrats en del under åren.
Ingen av personerna är några jag egentligen träffar och pratar med under året men då man ses blir det lika jäkla kul som om bara någon vecka passerat mellan möten. Jag har ju faktiskt insett att just de här tillfällena ger den extra kryddan på ena kanten av livet, den andra må vara hur aptitdödande som helst.
C o T som ordnar festligheterna brukar alltid se till att gästerna har roligt, det på ett storartat och generöst sätt och jag kommer aldrig att glömma festen med temat Ostron.
Det vattnas fortfarande i munnen av den kvällen då de flesta av gästerna med avsmak betraktade kvällens matintag, och jag och min väninna jublade. Jag har nog aldrig i hela mitt liv fått äta så många och så fina ostron. Nu skall jag kolla isläget på vägarna först....festen är långt ifrån mej ännu.