Just idag är jag stark- Kenta

Tillbaka lutad tillvaro

Jag skulle möta upp några vänner, tog en kopp kaffe med några andra under tiden. Då uppenbarade sig detta spektakel.
Helt suveräna herrar som laddat upp det bästa de hade på en båt och sen gav de järnet! Vilken succé tala om närvaro hos både publik och Band. De kallar sig" Älä jäta koverit", kan översättas med " Lämna inte din vän, men också Lämna inte covers, det var betydelsen i detta fall.
Suveräna herrar som endast drar ihop sitt Band ca 1 gång om året för allmän beskådan.

Helgerna har varit innehållsrika, sommaren är en förunderlig tid. Alla kryper fram ur sina nästen och klär på sig, av sig och luftar ut vinterns tankar. Jag tror jag på många år inte varit så "social" som denna indiansommar. Så roligt har det varit och är.
Under åren i Småland var både avstånd och andra orsaker handbroms för social samvaro, men det har reparerats på alla sätt. Antagligen behöver vi såna "off" år för att sen tralla med ett tag igen.
Det finns mycket jag hade velat hinna med som jag helt enkelt valt bort eller inte hunnit med, men jag tror bestämt det kommer en ny vår och sommar, kanske blir det tid då?
Jag är lat av naturen, slö och bekväm, men måste jag göra nåt då blir det gjort bums. Ett av mina sagolika barn hjälpte till att flytta, rada veden till bastun. Någon vecka senare såg det ut så här, nja det var ju också midsommardagen han radade så det var kanske inte så konstigt att det blev Sne radat...=)
Jag har alltså radat ved nu.
Hösten är i antågande, men jag släpper inte in den ännu.
Allt det där jag trodde jag skulle göra har naturligtvis inte blivit gjort. Jag har prioriterat att inta det som bjudits och inte tackat nej till varesig fest eller vardag i solen.
Det innebär då att en hel del MÅSTEN snart måste ske.
I synnerhet om naturen tänker ordna till en liknande vinter som den förra. Mentalt har jag förberett mig, Utan vänner skulle det kunna vara lite knepigt men en höst får gärna infinna sig i år också en tuff vinter.
Tjatigt kan mina hoilande te sig om njutningarna, men för mig är de fortfarande överraskningar.
Ikväll drog jag på Kentas "Idag mår jag bra" och simmade ut i viken. Solen stod högt och havet låg spegelblankt, och när jag klev upp ur det 24 gradiga havet visar termometern 28 grader. Klockan är alltså kvar över sju på kvällen.
På måndag kommer Fia äntligen till sin mamma, och mamman får vara med sin dotter, det behöver både hon och jag.
Lätt Lätt Lätt som en plätt är det ju att andas!

Bonus tid

Bonus tid är för mig någonting jag inte förväntat mig att få. Jag lever nog i en sk. bonustillvaro, men också i en sådan kan det tillkomma ytterligare Bonusar med guldkant.
Min brygga har i år varit platsen för guldkantarena av mina skorpor. De man suger lite extra på även om man har tänderna kvar i käftamentet. Jag har sugit in och intagit momenten på bryggan vid havet i värmen i samvaron av de vänner jag har nära hjärtat.
Bonus enl Wikipedia:
Bonus är att betrakta som något för en del att få och inte någon allmän utdelning till samtliga.
Det känns helt ok att gå in i mitt fängelse några dagar per vecka för jag vet ju att jag blir utsläppt och framför allt jag har valt det själv!
Bilden är av en annan luden vän som njuter av ett stilla hav.
Jag hade tänkt lägga till bilder men någon verkar sitta med handbromsen på alltså blir detta en kort fattad summering av veckorna.
Vänner, kusiner kusiner, kräftor, vänner, stilla kvällar, svettiga jobbdagar, texter, advokater, lite bekymmer, sköna regn, bilreparationer, vänner vänner och kärlek .
Summa = <3

Festina lente

Festina lente= skynda långsamt. Orden finns på min vägg i huset. De kom till en vinternatt 2009. I en målningsessiour av de större slagen, hamnade en massa kloka uttryck på väggarna.
Natten var mörk och kall men jag var varm och energisk. Då ljuset grydde på morgonen satt jag förvånad och beundrade de latinska klokheterna, i dagsljuset såg de inte lika prydliga ut och somliga blev helt enkelt övermålade, men endel fick sitta kvar.
Skynda långsamt blev ett av ledorden för hur jag tänkte leva, ett annat blev, "Så länge jag andas lever jag". Jag försöker hela tiden.
Att andas har varit lätt, och det blir enklare hela tiden, men vissa moment har haft en bromsande effekt. Det senaste har varit den sk. ickebefintliga klimatanläggningen på skutan där jag jobbar. Gamla "Bosse Larsson" båten Nordlandia har inte riktigt klarat av den tropiska hetta som legat över vårt land den senaste tiden. I 32 grader har det varit en upplevelse att försöka få hjärnkontoret och extremiteterna att hänga med.
Ögonen har däremot haft underhållning. Jag har aldrig skådat så många olika kroppsdelar som ohejdat har exponerats på de mest intrikata sätt.
Plötsligt har jag kunna tycka mig se fördelarna med kläder oavsett hur fula de är, och jag har lite svårt att förstå alla män som jublar över sommartiden...jag har åtminstone bara sett skumpande magasin, och blekmagra skeletthögar.
Dessutom har plötsligt alla vansinnigt fula kroppsmålningar kommit i dagern.
Har ni tänkt på hur många gräsliga tatueringar det finns på folk, håren reser i nacken när jag tänker på vilka ställen de här fulheterna finns som jag då inte kan se.
Varje gång jag såg en REN arm utan några tjafstatueringar njöt mitt öga oberoende om den var mager eller fet.
Fy för klimakterietanter som vill tuffa till sig med fåniga små ödlor o spindlar Blahhh
Nå mina ögon fick sitt godis. =)
Paul Allens Octopus
Jag har beundrat skönheten i form av den till tredje största privata kryssaren i världen, och nog var hon imponerande vacker.
På nära håll kunde jag följa med aktiviterna ombord, jag funderade ett tag på att anmäla mitt intresse för anställning som ruffhäxa men återtog raskt mina tankar då jag förstod att lönen antagligen är halva min nuvarande fjuttiga....
Men nu har jag tillgång till havet utan en sk. uniform och jag är ohejdat ledig då jag är ledig!
Idag firar jag Fias födelsedag.
Denna lilla unge som kom till världen efterlängtad och välkommen av hela familjen. Längtar efter att få fira henne på Notholmssättet men vet att hon behövs i Stockholm...inte bara bland gräddan runt Stureplan....
Nu hoppar jag i sjön...

Så här vill jag leva

Tjafsigt kan många tycka, men jag måste få uttrycka min sång i ord.
Det är vackert att få leva, och att få göra det på övertid och dessutom kunna njuta obeskrivligt av det.
Jag kommer sannolikt att riskera att ingen någonsin vill veta eller läsa mina texter just för att de blir upprepningar av tidigare teser. Jag kommer inte att bry mig om det, jag har lärt mig att leva egoistiskt, men ödmjukt. Hoppas jag ialla fall.
Att bara gå ut på morgonen i mitt vardagsrum som består av naturen, kissa i stranden och kika på vassen som svajar som yra höns eller att lyssna på skatorna på Gullö, tom vilsna flugor är välkomna..(nä int i baken men annors)

Bilden jag tog i förbifarten blev lite kul, min pappa tog den 1958 på Sydprickens brygga och nu blev nutiden inmonterad i skuggorna, tom jag själv kom med, den ickemidjan av mig drygt 50 år senare kan skönjas om man så vill.
Jag kämpar mot olika företeelser varje dag. Tankar som är negativa, den lilla blå, min kära livsvän, som ba MÅSTE FUNKKA, jag kämpar mot tiden som inte vill räcka till när jag vill, mot längtan som kan te sig som knivar då det gäller ungarna, tankar angående släktingar bröder, deras välbefinnande o välmående är livsviktiga har jag upptäckt.
Jag kämpar mot funderingar som bara jag satt in i mitt huvud och jag antagligen delar med många!
Oro är en annan sak som jag lärt mig lägga åt sidan, tror jag! Katastroferna kommer iallafall oavsett om jag trott mig förbereda mig på dem eller inte. Alltså dem ägnar jag inte mera större energi.
Jag kämpar mot att bli som min mor i vissa avseenden, i andra önskar jag hade hennes egenskaper...

Jag tar pennan i handen eller tangentbordet i besittning och skriver o skriver.
Just idag ligger vinterns vindar och snökyla långt långt borta, jag njuter av havets värmade 22 grader och ligger mest o flyter i det elementet som e bara mitt just nu o jag känner mig lätt!

Bilden: en stilla sommarkväll med en av mina stjärnor lysande på bryggan.


Så här vill jag leva o så här önskar jag somna in en dag , men inte ännu på ett tag...
Nu blir det brygga o njutning, penna o papper igen en stund !

IQ Fiskmås

Den här varelsen (eller är de kanske flera ) följer mig, OBS inte förföljer. Är jag på bryggan finns den och bara är vacker och fridfull, går jag ut på mitt morgonkaffe på bakdäck av skutan finns han strax ovanför mig stilla svävande. Han finns på andra sidan han sitter ibland lugnt bredvid mej när jag intar mitt aftonte med horisonten som bakgrund.
Jag tror i motsats vad jag tidigare påstått, att han är en sällsynt klok filur.
Jag har återigen lämnat min stora familj på skutan och säkert har var och en redan läst er trötta på hur fort den lilla blå susar längs kusten västerut varje gång jag blir "utsläppt" Nu har hon ju dessutom ny växellåda, inte illa för en gammal kärring som egentligen bara använt femmans full gas.
Landningen denna gång på moderjorden gick ut på att undersöka vilka kryddor som var redo för burken, dvs torkat ut i denna tropiska hetta. Dock har hjälpsamma kära nära småkusiner hållit liv i div blomster och döm om min förvåning då dessa dessutom förökat sig. Tack Nika o Johan.
Bilden är från en sagolik varm vacker natt och en del av besättningen intar sitt kvällsfika, inte många har den utsikten...

Just idag har en stjärna landat i Sverige efter lång vistelse på Irland, nu väntar en otålig fiskmås och jag på att hon kommer HEM!

Bilden från misommarnatten innan rodden hem. Det var min finaste midsommar på mycket länge. Tack alla medverkande!

Är det förresten någon annan som tycker att Jack Vreeswijk sjunger å spelar bättre än sin far?

Några dagar nu, ägnas till ABSOLUT INGENTING!

Som gamla ämbar.

Ljuuvliga regn dagar, storm och rusk. Sommar har alltid inneburit ett speciellt stressmoment i mina dagar. Allt och då menar jag ALLT skall hinna göras, man skall träffas, man skall umgås, man skall ha det TREVLIGT, helst grilla lite, ta ett glas helst flera, vara snygg skall man också...
Nu har jag nog förmodligen blivit stor eller iallafall en aning mer vuxen då om man vill. Mina lediga dagar har inneburit absolut noll program.
Jag är som en vindflöjel om man vill bestämma nåt med mig,
kanske, blir mitt svar, kanske, om jag inte får lust till nåt annat typ.
Ego kärring helt klart. Mina lediga dagar så varmt välkomna har varit just lediga helt.
Jag har stannat bilen om jag haft lust att prata, jag har grävt i jorden om jag haft lust och slutat om jag kommit på nåt roligare. Jag har svurit och pärklat över tx båtens bottenmålning men med vetskapen om att jag när som helst kan sluta. Jag njuter helt enkelt.
Nåjo nog skulle jag kunna tänka mej den där händiga typen som kopplar in min tvättmaskin, eller han som sågar upp mina träd som ligger och pryder södervyerna, men å andra sidan.... Jag har nog behövt min ensamtid, och klarar mig utan element som jag inte vill ha.
Ämbarena hittade jag idag mitt i skogen, de berättade för mig en historia, den om generationerna före mig, historien om dem som levt här grävt här innan jag såg dagens ljus.
Det är en mäktig känsla att vandra i deras spår.
Den här vackra busken med sina otroliga vita blommor är någotslags kinesiskt som min morfar planterade.
Morfar Erik fick jag aldrig träffa men han har satt sina spår runt mig på många olika sätt. Erik Lagus dagböcker har jag läst och skrivit ner en del. Jag skulle gärna träffa honom men han finns närvarande genom sina spår på holmen.
Båten har alltså fått giftfärg på bottnen en jäkla smörja som nu också sitter i mitt hår o på mina extremiteter.

En lördags afton med nyländsk nypotatis och Billens lax avslutades med en liten lektion i hur man lirar.
Musikern från Sveriges södra regioner tillika docktorn som vistas som närmaste granne är en mycket duktig lärare och elev förrästen, hans bröd duger även för en annan gammal bakare =)

Med Vangelis i bakvattnet skall texterna flöda eftersom idéerna och orden i huvudet är rikliga.

Aftonen är otroligt vacker.
Stranden alltid olika varje kväll och ljuden magiska.

Nu tillbaka till pennan och tankarna och texterna.