Hård mage!

Jag tycker att den här våren beter sig som en hård mage. Den verkar så förstoppad att snart måste det ske någonting förskräckligt. Den borde vilja, den har alla tecken, det verkar som om den försöker, men ändå ser det inte ut som om någonting kommer ut. Kanske slutar det med en rejäl "strittskitu" och då kommer våren sommaren och hösten, alltihop på en gång, äpplena står mogna inom 2 veckor och potatisen blir pommes frittes bara man tittar på den.
Äsch inte vet jag men, med de här raderna kan man ju utläsa att den här skribenten verkar helt klart inte har vettigare för sig än att filosofera kring en förstoppning...

Nu vet jag!

Nu har jag kommit på det.
Jag har kommit på varför folk i 50 års åldern är så fruktansvärt knäppa. Det finns helt enkelt tre kategorier av dem.
De som gör det. De som inte gör det, och de som bara e skitkraja.
Detta fenomen inträffar för de flesta i 50 års åldern beroende på att då börjar deras ungar bli stora, de som har kids dvs.
De som inte har barn undrar plötsligt varför de inte gjort nåt åt deras egen fortplantning om det har gått. Somliga kommer plötsligt i den här åldern på, att det är kortare frammåt än bakåt och plötsligt finner de sig omedvetet stå jazzande till Vikingarnas tunggung, trots att metallica stod på deras favolista.
50 åringen vaknar plösligt upp med sin gamla sängkamrat och finner att hon, han, den, det inte alls motsvarade det saftiga exemplaret han en gång bjöd in att dela täcket med.
Arbetet, vad hände med det, inte mera guldläge att gå ut och marknadsföra sig som den mest innovativa resurs någon bara måste anställa. I synnerhet inte om man dessutom bär på lasten att man är kvinna. Hur som helst, det är den förskräckliga åldern då det alltså skakar till i övre våningen av deras sovande hjärnor. Aktiviteten blir ganska omedelbar hos dem det ännu finns aktivitet. Ingen tid att förlora, all tid är begränsad, vilket den sanna 50 åringen nu vet.
Det är nu omgivningen får ta del av deras nojor och det leder oftast bara till En sak.
De blir sedda som fullkomligt vansinniga, knäppa, oberäkneliga och totalt obegripliga. De blir också livsfarliga för sin omgivning pga av att deras respekt för döden är lika stor som hos en 18 åring som nyss fått körkort. En 50 åring , de som vaknat, dör hellre i en skateboardbstörtning med en solstol än i nåt så trivialt som någon cancer bak eller fram. 50 åringen anser sig också vara så gammal att den respekten han hon den det hade till olika saker helt börjar avtrubbas. Detta leder i sin tur till att ingen mera går säker i en 50 årings omgivning.
De gamla trogna kamraterna, förblir just vad det är, gamla.
50 åringen undrar om det inte går att skaffa nya helst otrogna vänner. All förnyelse vad det än må vara blir en utmaning han, hon måste anta.
Salta elände, jag ägnar dessa rader till de barn som olyckligtvis skall behöva ta del av såna föräldrar, dvs de som ännu är vakna och inte beställt en skön gungstol.
Lyckliga är de ungar som hava en sansad förälder de som sova eller ännu inte vågat vakna.
Citerar Mark Levengood: Saliga äro de korkade, ty de skola flyta då syndafloden kommer!

Hej hopp ang hypoteser

Jag träffade mamman igen, hon som var ledsen.
Nu var hon glad och hur stolt som helst över sina ungar.
Så kan det vara, ena dagen ner och den andra upp. Det är nog inte lätt för dagens ungar heller. Vi som haft förmånen att vara med våra ungar utan dagisar och höghussyndrom, vi har ju skapat format dem. Det är tungt att bli stor, det är tungt att försöka leva överhuvudtaget ibland. Allt skall dessa stackars ungar lära sig, göra sin egna misstag, och kanske snubbla just när de når målsnöret.
Värst är det egentligen för barnen när de observerar hur vuxna människor inte kan uppföra sig. Hur förklarar man det för ungarna.
När Mistralen blåser rent i en mammas huvud och stämpeln kossa sitter fastetsad i pannan, är det inte lätt av vara klok.

En hypotes

En hypotes är ett antagande (eller premiss) om hur två eller flera begrepp är relaterade till varandra.
Alltså ett sorts antagande om verkligheten. ...
En hypotetisk historia:
Om vi nu leker med tanken antar att följande skulle ske.
En kvinna ställs inför ett faktum. Ett av hennes barn, en dotter runt 20 år anser att mamman skall vara med och betala ett skönhetsingrepp. Detta barn har ingen inkomst vilket inte heller mamman har. Barnets skönhetsfel syns inte någon annastans än i barnets eget huvud, mao omärkt för all omgivning. Mamman undrar över situationen. Vad säger jag till mamman?
Jo följande: Söta rara idiot, nu räcker det väl, vill det lilla barnet göra detta skall hon självklart genomföra det, eftersom hon anser det skapar ett sk. lidande, MEN en självklarhet är ju att hon själv betalar för det. Barnet är inte sjukt, detta är inte ett handikapp, detta är enbart ett icke för andra skönjbart "fel". Mao en fix ide som dottern anser skall åtgärdas. Jag anser att det inte ligger under en mammas förpliktelser, i synnerhet i detta fallet eftersom mamman inte själv har pengar.
Lek med tanken no 2:
En kvinna vars studerande son ber sin mor om en borgensförpliktelse till inköp av en motorcykel. Kvinnan hade i många år arbetat med att rehabilitera ungdomar som skadats allvarligt vid bla motorcyckelolyckor och hon ansåg även vid detta tillfälle bortsett olyckrisken att barnets ekonomi antagligen inte klarat av ett inköp av ett fordon av det här slaget.
Kvinnan satt mitt emot mej och var bedrövad. Hon var ledsen och nerslagen.
Jag kallade henne idiot en gång till och ansåg att hon skulle skärpa sig!
Hon tittade bort.
Plötsligt förstod jag vad det hela handlade om, det handlade inte om pengar, det handlade inte om att neka sin barn någonting utan det handlade om något mycket värre.
Hon satt plötsligt med en visshet om att det var hon själv som hade uppfostrat dessa barn, och hon skämdes! Hon hade ju alltid varit så stolt över dem!
Nu kallade jag inte henne idiot, jag gav henne en näsduk! Det regnade ute.

Laku!

Det var det fånigaste, absolut generalstolligaste idiotiska! Hur kan man, hur vågar man?
den hederliga gamla lakubilden har blivit en anonym en helt opersonlig logga. Jag känner mej bedrövad över mitt fosterland, vars styrande ledare inte brukar låta sig påverkas av yttre åsikter. Någon, några har blivit frustrerade över den glada negerflickan som i alla tider har prytt lakulådorna. Nehepp neger får man visst inte heller säga.
Rasistiskt, påstås det, jag undrar vem som har tappat allt förnuft.
Va i helsike har herr Claude Moraes med vår lakufigur att göra, jag anser att han skall tugga i sin en fet pudding från sina egna hemtrakter. Sen har han mage att göra en eu fråga av en liten söt lakuflicka i Finland. Suck!
Jag misstänker att Cloettas klåttiga fingrar i Fazer firman har med det att göra...Min personliga åsikt är att Sveriges filosofi om att "-alltid vara till lags kosta vad det kosta vill" är den bidragande orsaken till den här tokförändringen.
Eu i all ära men Claude klåddan tänker jag inte äta middag med, även om han bjuder!
http://www.hbl.fi/text/inrikes/2008/2/29/d10777.php

Skvaller.

Vad är skvaller egentligen. Det är ett fult ord som för det mesta sjunger falskt i ens öron. Jag har alltid hävdat att skvaller är att bry sig om någon, skvaller behöver inte vara illa menat.
Skvaller är att ventilera uppgifter, hörslor, vetskap med andra som är intresserade.
Förvisso hanteras uppgifter i ett skvaller forum också fel och missbrukas men i stort sett kan skvallerstunder vara nästan en nödvändighet.
När män skvallrar byter de bara åsikter, och framför dem på ett lite annat sätt än kvinnor. Haha För några år sedan läste jag en intressant utredning om hur viktigt skvallret är på en arbetsplats tx.
Igår talade jag med en äldre släkting som plötsligt efter ca 70 år inte hade någon information om vad som hände de andra vännerna och släktingarna på vår urgamla släktholme.
Min mamma, den stora informationskällan avled förra året och följdaktligen försvann en viktig cental för små och stora händelser.
Holmens historia är lång och förökningen av släktingar har varit stor, 6 generationer och dess historia trampar runt på samma mark.
Holmen är stor och innevånarna spridda för vinden under vinterhalvåret men på somrarna sjuder ön av liv, då ventileras årets händelser och det kommande .
Kafferepen kan nuförtiden bli gigantiska men också vansinnigt roliga. Min mor var av den tredje generationen och eftersom hon kände alla var det till henne man ringde om man ville veta om när någonting hände holmboarna.
Skvallerkärring, absolut, och hon hade väldigt svårt att hålla "tätt", men jag har ofta slagits emot den negativa klangen av det påståendet.
Idag med facit i handen, mamma brydde sig om alla, hon ville veta och hon ville vara delaktig åtminstone i tanken, att hon "läkte", innebar ju att man visste vad som hände på holmen.
Vem skall axla rollen som skvallerguru nu? Mina elaka bröder menar att jag är född till det, och vid de tillfällen detta har kommit på tal har jag försökt kasta dem i sjön alt hotat dem med socker i bensinen o annat elände. Jag har funderat på den uppgiften nu, och börjar mjukna i tanken på att kanske iallafall försöka.
Jag har upptäckt att det kan vara viktigt, och jag har ju dessutom åldern inne, den gyllene åldern som så småningom innebär att man egentligen skiter i vad andra tycker. Min kära småkusin Nika kommer att protestera våldsamt, men jag tror jag klarar av henne också.
kanske vore en blogg för Notholmare något?

Akta dej karl!

Nej jag avser inte uttrycka hot mot ett äldre X, nej rubriken är tagen från ett urgammalt vykort jag hittade bland de gamla brev en ung student Claes Håkansson fick. "Akta dej karl för flickorna" skottdagen innebar ju att flickorna fick fria till pojkarna. Det startade enl historieböckerna som en skämt och lever kvar, kanske inte idag mer på samma sätt. Nuförtiden finns det inget hinder för en flicka att meddela sin pojkvän över det lämpliga i att gifta sig.
Ett av mina barn reagerade med stark irritation häromdagen när jag satt och tänkte högt ang. mitt eget bröllop.
Jag konstaterade torrt att jag liksom aldrig riktigt var med på det...menar såklart att jag stod där och gjorde vad jag skulle och jag var nog mycket lycklig men. Vad jag menade var att, -konstigt att jag inte gifte mej på det viset jag alltid innan drömt om.
Jag hade som flicka alltid drömt om ett bröllop ute i havsbandet, sommar och Notholmen, enkelt romantiskt på hemma mark liksom.
Nu blev det ett mycket vackert bröllop men någon annan bestämde då. Jag bar tx en fånig hög prinsess krona i guld, för att göra någon gudfar till min man glad. Jag hade ju drömt om den där myrtenkransen, från egenhändigt odlad kruka. Jag var ju dessutom gravid och då var det fånigt att bära krona, oskuldens tecken...Små detaljer som kallas kompromisser antar jag.
Idag vet jag varför mina funderingar kring bröllopet ser ut som de gör. När jag gifte mej väntade jag mitt första barn, denna känsla av lycka vida övesteg lyckan i att stå brud. Allt annat blev ovidkommande och ointressant just vid den tiden. Detsamma skedde då jag väntade de andra barnen. jag levde i min egen bubbla. Jag försökte förklara för min dotter som ilsket påpekade det olämpliga i att filosofera kring hennes fars och mitt bröllop, att det inte var en ånger utan ett konstaterande. Min mormor skulle ha kallat det att vara ödmjuk inför vad som då hände, foga sig.
Det var dessutom inte skottår då och jag minns inte ens om han någonsin friade, paradoxalt blev det nog staten och myndigheterna som såg till att det blev ett bröllop. I och med att jag väntade barn var den blivande fadern tvungen att skriva på ett dokument om att han tog faderskapet på sig, det var förödmjukande och löjligt ansåg vi och följdaktligen skulle ingen kunna ha med det att göra om man gifte sig.
Jag var en lycklig blivande mamma som gifte sig.
-Hur jag skulle göra idag?
Ja jag skulle iallafall inte vara gravid, och den som friade skulle då vara August, min kära. Han nöffar och snuffar, tydligen håller han med.