Testosteron stinn

Kolla in den här bilden! Jag sitter dagarna i ända o får gråa hår av att fundera kring recept. Det ordet kan f.ö. få mej att få något anfall i hela huvudet, dvs. det delen som inte e skadat från tidigare ...menar jag. Jag har redan sedan en tid förvånats över att herrar i de yngre åldrarna 40-50 behöver testosteron tillskrivet per recept i medicinform... Mitt förvånade ansikte då jag första gången stötte på det fenomenet kan ni bara ana.... Jag har antagligen med andra ord varit helt förskonat från män med detta fel, med avsaknad av detta eftersom jag gång på gång stött på kandidater som uppenbart har FÖR MYCKET av den sorten...några reducerade testosteron medicament herrar har jag ännu alltså inte stött på!
Borde jag...och hur ser dessa herrar ut undrar jag. Om ni betraktar bilden kan jag meddela att bilden visar resterna av MIN dyrt vårdade persilja. VAR, alltså inte mer. Min testosteron halt gick i taket när jag kom till mitt residens och såg vad några sabla filurer sysselsatt sig med medans jag slet i mitt anletes svett. Jag blev galen och har hedanefter bestämt mej för att försöka köra över så många harar kaniner och odjur på 4 ben som möjligt. Ja ja jag kanske väjer för de som e högre än en meter då....Jag har byggt ett "Belsenstadt " runt mina blommor eftersom de sabla typerna bara synes vara intresserade av mina blommor o av att kopulera....det senare har har jag hört. De skall bort! Min mink baby som jag hade i min björk häromdagen den dog, någon hund eller räv tog den så naturen skötte det sas. helt själv utan mitt artilleri. Funderar stillsamt om mina övriga fiender ocjså saneras bort av naturliga själ...Hörde ni min suck. Just nu ingår Minkar Möss Rådjur, Harar, Skarvar och några ilskna odjur i Stockholmstrakten till mina oönskade energistjälare!
Mobiliseringar i form av att tömma olika förpackningar och hänga upp dem ingår i min krigsföring tills jag tagit jägarexamen.
Testosteron...just det jag har tydligen. Av den sorten i överflöd så jag kan dela med mej lite.
Förrästen Tallin e en riktigt kul stad i solsken och med bästa vänner...Se bilder på FB: *L*

Johan och Fredrika...

...var som sammansvetsade från den dagen de träffades. Deras kärlek var speciell och unik. När Johan berättade att han ville bege sig ut och resa under ett år för att studera olika universitet studietekniker i Europa var Fredrika direkt med på noterna. Fredrika väntade deras första barn och tyckte det lät spännande, hon mådde bra och älskade alla de olika platser de kom till.
När de kom till Odessa i februari fick hon deras efterlängtade första barn. Maria var stor frisk och en glad unge. Snart reste Johan och hans lilla familj vidare och de stannade i Aten.
Fredrika njöt av stadens puls, människorna dofterna och fram för allt av att vara mamma. Johan avgudade Maria och så fort han kunde gick han omkring och bar på sin dotter vare sig hon ville eller inte. Han berättade för henne alla sina innersta hemligheter och hon var hans, bara hans prinsessa. Maria fick en lätt förkylning i juni, febern ville inte ge med sig och Marias hosta bara förvärrades.
Fredrika gjorde som alla mammor, hon baddade bytte, försökte hitta på olika sätt för att få sin dotter att bli frisk igen. I juli var Maria bara en skugga av det lilla friska runda barn hon varit en månad tidigare. Johan och Fredrika vakade dag och natt vid sin dotters sida men hon dog den 15 juli, bara 4 månader gammal. Fredrika och Johan dog också lite grann den natten.
2 år senare i Helsingfors födde Fredrika en dotter Anna och ett år senare en son Alexander. När hon tre år senare gav liv åt en son Ernst var hennes krafter slut och Fredrika dog då babyn Ernst var två dygn gammal.
Johans sorg visste inga gränser men han gav sina tre barn en ny fru, bara två år efter Fredrikas död.
Yngsta sonen Ernst växte upp till en målmedveten ung man. Han genomförde sin stora dröm då han var 30 år. Han grundade en egen skola och blev rekor för den. Han hade träffat Berta på en fest och den 28 juni gifte de sig.
Ernst gav sin Berta en morgongåva, en speciell guldklocka. I den lät han göra en inskription
"Åt Berta av hennes Ernst 28/6 1896.
11/6 2009 får Fia (Sofia) sin mormors farmors klocka i present. Ernst sons dotters dotters dotter.
Ernst skola hette och heter fortfarande Laguska skolan.
I Aten finns fortfarande Maria Castalias grav.
Fredrikas sista son Ernst fick en son Erik vars dotter fick namnet Castalia, det var min mor, Fias mormor, Sofia som min dotter heter, har sitt namn efter min mormor Sofia Lagus.
Samtliga brev av Fredrika och Johan Lagus under åren 1850-1859 ligger under min säng....
Puh" det e mycket nu" som Nisse på Nordlandia säger....

Den försvunna Diamanten

Jag har aldrig hört till den kategorin av fruntimmer som går i spinn i juvelerar butiker, eller drömmer om guld och diamanter. (Inte ens en giftas-ring *L*) Jag äger tre riktiga Diamanter i form av mina barn, men på mitt högra ringfinger har jag sedan 1983 burit en ring jag fick av min mor.
Den har tillhört min farmors mor som levde och bodde i Dresden. Den ringen var sälsynt inte bara pga infattningen utan även på grund av stenen. Det är en diamant men en sk. "smutsig" sådan. I mitten av stenen finns en svart smuts fläck knappt skönjbar av ögat. Den har alltså suttit på mitt finger och i åratal har jag hört min mor säga" låt kontrollera den minst 1 ggr i året" Jaja ni vet hur fint man lyssnarpå morssor!
Idag har jag och den äldste Diamanten sonen, sanerat stället, samtliga 4 hus, ordnat veden och farit fram med en frenesi som liknar hot om släktträff imorgon!!!
Allt har dragits ut, dammats bytt sängkläder, byggts sängar, grävts i rabatter, skurats spikats. Plötsligt i en av mina berömda mus-sanerings bestyr upptäcker jag ett vasst föremål på mitt finger. Ringen saknade sin sten och endast den vassa infattningen satt kvar!
Jag grät inte men jag kände en tung känsla över att ha förlorat nåt jag tyckte mycket om och satt stort värde på.
I det fallet har jag visserligen tränat mej, men detta var något annat.
Jag visste att möjligheten att kunna hitta en så liten sak på en så stor areal och i så många skrymslen var obefintlig. Min pärla till son kröp runt i geografin, finkammade olika möjliga o omöjliga ställen men jag hade redan gett upp och informerade honom att skulle någon hitta den om så där 30 - 40 - 50 år så skulle han veta varifrån den kom.
Vi avslutade så småningom saneringen av husen för alla sommarens varmt välkomna besökare, men det kändes som en kall vind farit in under min hud och över mitt finger.
Då sonen redan satt och istallerade något borttappat program i karaktärsbyggnaden, lade jag mej på golvet i "skräprummet" där springorna i golvet är stora som avgrunder. Jag bara stirrade...tänkte och funderade på ingenting! Vet inte ens varför jag var där...
Där på golvet i ett hörn ligger den lilla och glittrar framför min näsa, bland musskitar repstumpar gamla kalsonger och ett övergivet ankare. ( jag hade alltså inte städat riktigt överallt!)
JAG HITTADE DEN! Oddsen måste ha varit noll = 0!
Per W, i Haninge, du gode rara vän, jag tänkte omedelbart på dej. Hade du DITT finger med i spelet?
Nu är ringen (som trots allt kom av fingret), sten o son på väg till någon entusiast i Helsingfors, som kan återställa ordningen bland mina fingrar.
Japp Per jag skall kika lite x-tra på den där gamla böneboken, som även den kommer från en av mina lådor, och nu fått ta plats ovanför min säng.
Nästa gång skall jag berätta om ytterligare en klenod som jag krafsat fram bland minnena i mina lådor.

Vägen frammåt

Jag har antagligen världens vackraste vägsträckning till arbetet. Morgnarna kan vara magiskt vackra och det händer att jag missar färjetiden bara för att jag är tvungen att stanna och fotografera. Vägen är kantad av inte bara blomster utan också alla skogens djur. Ibland känns det som om de finns där bara för att kontrollera att jag verkligen kommer iväg. Under veckan har jag hunnit bekanta mej med det garanterat det fulaste färjefästet i Nord Europa, och dessutom några av de mest fyrkantiga byråkrater på samma ställe. Hangö tullare! Min lillablå skall få nya plåtar, och för den skull var jag tvungen att under hot om dyyrbara böter försöka bevisa att jag befunnit mig i Sverige de senaste 25 åren! Han lugnade sig till slut då jag hittade ett handskrivet kvitto från Puttes Lanthandel 2007 i Ramkvilla! Snacka om dårskap, för en gångs skull var jag glad över att jag inte städat bilen på ett tag *L* ja nu skall den lilla blå bara "vänta" haha tre månader menades det....
Övriga triviala noteringar från veckan, svanarna för ett jäkla oväsen, åtminstone min, han som ligger i den östra viken. Göken på Gullö har fått fnatt, han gallskriker ibland, då lägger jag på Metallicas Enter Sandman och han tystnar en stund. Humlegården blir snart klar, det e bara Humlen som saknas. Finlands blivande Finansminister har fyllt 14 år, hon är inte bara klok utan även en skönhet. Mina kopparrör har spruckit vilket gör att ett visst vattenflöde inte rör sig där JAG hade tänkt.
Under veckan upptäckte jag att en fräck tjuvfiskare hade lagt nät...jag rodde raskt till platsen rafsade upp hela systemet med bojar och ankare och rodde hem igen. Gömde attiraljerna, och beslöt mej att rensa nätet, fångsten tillhörde ju mej! Efter en stund dök dock två herrar upp som undrade om jag visste vart deras fångstgarn tagit vägen. Ja de två herrarna tyckte historien var mycket pinsam, det visade sig att självaste Herr sjöbevakaren varit ute i sk. ogjort ärende. De hade inte räknat med att det satt en fullfjädrad rugguggla på udden, som inte väntar utan "agerar" Misstänker att deras nät inte mera läggs längs mina stränder. Undrar f.ö. vad samma herr Sjöbevakare säger om han hittar mej i min skuta utan reg.papper...?
Slut för idag, denna lediga lördag!

Hinner int....

...göra allt jag vill. Träffa folk, jorden, blommorna, veden, allt som skall skrivas, måla taket, leta efter katchan... Allt skulle jag göra när den enda lediga helgen kom, så kom den och var tog tiden vägen.
Jag skulle ju ligga o fläska mej i solen hade jag tänkt. Nå jag hann nog kasta ut lite blommor här o där, men veden blir ett måste idag.
Min tid under veckorna går till att fajtas med PegFasus ( Pegasus), dagtid, tur att jag har engagerade kollegor som sköter kriget mot beslutsfattare av lägre intelligens än fiskmåsars i Raseborgs stad.
Jag har nog aldrig hittils konfronterats med ett så bristfälligt och uselt utformat data program, som om inte annat drabbar patienternas säkerhet på många olika plan. Men jag njuter av att veta att energin hos mina kolleger skulle räcka till för ett helt infanteri, när det gäller att protestera mot orättvisor.
Finska kvinnor kan, och ni som underskattat deras förmåga, kom till Ekenäs!
Hörde talas om någon Eurovisions radaj, tydligen händer det saker ute i världen, och Island lär ha utmärkt sig. Lutar mej tillbaka lugn över vetskapen att jag nog får ta del av "nyheterna" på måndagen. Under tiden blänger jag på högen av olästa dagstidningar både Rikssvenska o de från närorterna, kanske tar jag dem i höst...eller när jag får tid.
Nu tar jag veden...

Jordbruk

"Kolla de krattar i skogen, i naturen, den skall ju vara som den är. Hur kan man va så tånttig och börja putsa och dona med en natur som är vacker just så orörd."
Jag citerar mej själv, då jag med smått ironiska hojt undrat hur det står till i övre våningen hos folk vårtid.
Hmmm jag kommer på mej själv med att göra just likadant, vad som i andras ögon skulle se helt crazyt ut. Mitt försvarstal till mej själv lyder som förljande: Jag bygger ut mitt rum, jag drar ut gränserna för mitt eget rum, både inne och ute. Jag krattar för att ge plats åt ny växtlighet, vegetation som ev legat i mörker under sekel skall nu fram i ljuset. Jag vill inte göra gräsmattor och exotiska trädgårdar däremot skall jorden bli varm och vänlig för både fjärilar och vilda blomster. Nu drar jag alltså fram över jorden som en mullvad. Förvisso önskar jag mej en jordfräs och helst ett lastbilslass frisk jord just nu, men tillsvidare får den gamla duga.
Långt borta från mina ägor just nu tänker jag på rosorna och mitt gamla kryddland. I Ramkvilla lär de ännu stå och kanske blomma ännu i år, men som med allt annat i livet, överlever inget utan omvårdnad. Nu är jag nybyggare och snart blommar min egen skog!
Träffade förrästen en ödla igår, på två fötter, jag föredrar ödlor med fyra de är inte så högljudda *L*

Stunder i lugn

Där står hon, den stora klumpiga, komliga helt omöjliga stora fåtöljen.
Hon har färdats från Georgsgatan till det inre av Småland.
Där stod hon bortglömd och inpyrd av rök, dock skyddad av diverse lakan.
Nu har hon transporterats av Nusse tillbaka till Stockholm för att nu äntligen stå på sin plats. Här skall hon stå som ett altare över ett lugn. Hon det e nog en hon, har saktmodigt placerat sig så att, om man sjunker ner i hennes famn ser man havet, båtarna, brasan båda ingångarna och mao har hon den mest centrala plats man kan tänka sig.
Efter en valborg med goda vänner och gamla minnen, nu nya. Effektiva barn på holmen, och energi som får en mumie att vakna har livet återgått till vardag igen. Nu tänker jag bädda ner mej i famnen av min stol och njuta. Just nu låter jag Märta Tikkanens bok TVÅ föra mej in i nyttiga tankebanor.
Hon skriver om sin kärlek till Henrik, men också om konkurrensen mellan två skapande personer och bruket, missbruket, hennes med beroende ställning.
Har ni inte läst "Århundrades kärlekssaga" av Märta så gör det!
Skymningen är vacker.

Några vackra ord:

Bind en krans runt mitt dunkande huvud.
Fäst en blomma och ett hopp vid mitt bröst.
Fyll en snäcka med pärlor ur mörkret.
Ge mej sånger att sjunga till tröst.
Res ett segel för att bära min längtan.
Fyll ett hav för att släcka min törst.
Bind en krans som välsignar min rädsla.
Ge mej modet att våga gå först,
för i vindarna bor mina drömmar på ett hav fyllt av tårar och skratt.
Och ur ändlösa rymders mörker tänds en stjärna som lyser min natt!