Rätt!

Såja, det var som jag misstänkt. Rådjur och hjortar älskar svamp, speciellt kantareller som deras ögon ser utmärkt bra.
Det jag inte visste var att de ställen i skogen där man kan se liksom rafsade spår, gropar, är också deras lämningar i sökande efter svamp. Det hjortarna och rådjuren har som sin delikatess är något som kallas hjort - tryffel. Tryffeln växer liksom sina franska kusiner ca 10-15 cm under marken och hjortarnas och rådjurens magnifika luktsinne gör att de vet var de kan hitta dem. Nu vet vi det.
Jag har trots allt hittat kantareller i mängder och faktiskt just på de ställen där marken tydligt är upprafsad. Kanske hjortarna är som vi andra, tar det bästa först om det finns.
Snart skall jag också göra en avhandling på kräftor. Jag begriper mej inte riktigt på de djuren, och det verkar som om inte andra heller har gjort det. Jag hittar bara ynklig fattig information om hur de lever och tänker. Farbror Markkanen är dock den enda hittils som kunnat ge mej vettig info. Herr Markkanen är en äldre man som alltid berättat otroliga historier ur sitt liv. Han kommer från de djupaste skogarna i Finland och har lärt sig ur livets hårda skola. Det han inte vet om djur och natur är inte värt att veta. Bla om hur man fångar myror om man vill flytta på deras stackar eller ta sig ett skråvmål i brist på annan föda. Men det tar vi en annan gång.

Svampar å sånt

I tidernas gryning, tog min mormor med mej ut i skogarna, hemmaskogarna på holmen.
Momi visade förklarade o berättade om tider då svamparna blev livsviktiga för henne o familjen. Svampen o bär försedde folk med näring o energi, då inget annat gick att få. Krigstiderna talade hon om. Det var tider strax innan jag gjordes. Momi visade sina special ställen där det alltid fanns svamp. Jag lyssnade o lade det på minnet. Senare då jag traskade runt med min mamma kunde jag stolt innan hon visade ..berätta var svampen fanns, mamma var klok nog att inte säga att det egentligen var "hennes plats".
Hur som helst har svamparna en förmåga att dyka upp år efter år på samma platser o jag har stolt som en major uppsökt "mina " platser. Vinterkriget var avslutat sedan många år men återuppstod en höst för några årsedan. Detta krig var dock rätt lokalt! det såkallade SVAMPKRIGET bröt ut någongång i slutet av 1990 talet, då jag upptäkte spår av en rövare på MINA svampställen!
Jag letade raskt upp en planka, målade dit ett ilsket ansikte o skrev, NANS SVAMP LÅT BLI.
Puh kriget avstannade trots att flera misstänkta släktingar blev anklagade i all tysthet.
För ett år sedan upptäckte jag återigen att någon varit o tafsat på mina speciella ställen. Nu fick jag ta mej en funderare, de som tidigare av mej ansågs skyldiga satt i himlen och de andra borde rimligtvis inte våga...jag var konfunderad, ända tills, ja ända tills en liten guddotter stolt berättade hur deras ställe, som hennes far visat henne givit massor av kantareller. Den undrande Fazun...som jag kallas av henne, undrade följdaktligen var då? Joho menade den lilla blonda fröken gudunge, det e där uppe vid ängen, Momi Nitu o pappa hade det stället som sitt hemliga egna. Det var då jag insåg, det var inte bara mitt....
Nu startar det riktiga svampkriget!
Jag har planer...
Jag tycker dock det är rätt skönt att bevista de riksvenska skogarna i djupaste Småland, här kan man åtminstone alltid skylla på Tyskarna om man inte har nåt bättre för sig när man inte ens hittar en fjuttig rest av en svamp. Eller är det så att de riksvenska rådjuren lärt sig nyttja denna naturliga delikatess....
Vilka stora problem jag har.....

Doft av höst

Att fylla på ett konto, innebär inte att det handlar om slantar. Det handlar om att snusa in en kristallklar höstmorgon i lungorna. Det kan handla om att fylla på skrattkontot, eller bara den där delen av hjärnan som slumrat. Det kan handla om att fylla på den del av skallen som njutit av alla korkade resonemang den har för sig själv, herregud väcka någonting som sovit.
Efter en jättekul kväll med absolut unika o tokiga vänner har jag fyllt på en stor skopa av stjärnor i huvudet. Nu gäller det bara att använda det till nåt bra innan ideerna slumrar in igen.
Nu är det höst äntligen. Jag har alltid längtat efter den, lugnet, tystnaden och förberedelsen för en mjuk vinter. När ungarna var små, var det e befrielse att hösten kom, allting började rulla i normala banor igen. Man behövde inte planera sammankomster med piffig picknick, se till att man var lagon brun och sommarfräsch. Hysterin i att göra saker, träffas, umgås, blir på hösten mer sansad.
Nu skall jag coola ner tända lite ljus och försöka förstå olika saker.

På tuppen har jag i hela mitt liv kunna läsa denna "Abedissans bön" På tuppen finns det tid att sitta och begrunda olika saker, en stund av eftertänksamhet helt enkelt mellan verserna.
Kommentarer är egentligen överflödiga, för jag personligen tycker att felfria personer är odrägliga, men fundera kan man ju alltid...

Abedissans bön.

Gud du vet bättre än jag själv att

Jag åldras och att jag en dag

kommer att bli gammal.

Hindra mej från att bli pratsjuk

Och rädda mej framför allt från

vanföreställningen att jag måste yttra mej om

allting och vid alla tillfällen.

Befria mej från lusten att blanda

mej i andra människors angelägenheter.

Bevara mej från mångordighetens

Synd och giv mig vingar att snabbt nå

Fram till det väsentliga.

Skänk mej nåden att med

takt och tålamod kunna lyssna till

andras bekymmer.

Men försegla mina läppar om mina

Egna krämpor, - de blir ju bara fler

och fler, och min lust att tala om

dem blir starkare allt eftersom

åren går.

Skänk mej den underbara insikten

Att det någongång kan vara

möjligt att jag har fel.

Gud gör mej hjälpsam, men icke

Beskäftig, omtänksam, men icke

despotisk.

När man har en sådan enorm

Livsvisdom som jag, tycker man

Att det är skada, att den inte kommer

alla tillgodo.

Men du vet Herre, att jag gärna vill ha

Några vänner kvar till slutet!

Män, män...men!

Min lilla mammas högsta önskan var att jag skulle gifta mej. Helst en gång till och då med en som åtminstone hade ett bra namn.
Med bra menade hon von Sidentjofs, Af Murfeltjut mfl.
Det skulle alltså låta bra.
Jag inser att vi var av olika generationer och jag skall inte kommentera det destu mer.
Igår sökte jag en stjärnskruvmejsel! En sån trivial pryl som man alltid behöver och förmodligen har ett 100 tal av i olika modeller. problemet är att de olika modellerna gärna gömmer sig på ett hundratas olika ställen och aldrig finns då man behöver dem. ALDRIG!
Man står i stället med en fin silverkniv alt. tar något annat verktyg som man råkar hitta. ( Hammare e inge bra alternativ har jag märkt)
I det huset jag bor vet jag också att det inte är någon ide att fråga.
Då slog det mej när jag letade och svor, tänk om man hade ett sällskap som hade ordning på sig!!! haha i samma ögonblick kom jag på, herregud nej! Inte katten skulle jag överleva om jag hade en pedant som höll ordning på allt. Det skulle ju innebära att han även ansåg att jag skulle göra det. Jag kastade tanken direkt mao. Då slog det mej, det har det förvisso gjort redan tidigare.
Jag skulle behöva en man för varje sak! Alltså flera män!
Drömde mej bort.
En man skulle vara ekonom, han skulle alltid veta råd, och hålla ordning på ekonomin. En Bankman mao
En man skulle vara pedant: Han skulle finnas och hålla reda på mina grejer, veta var saker låg om jag frågade, naturligtvis utan att gräla på mej!
En mekaniker: han som alltid reparerade bilar båtar och sånt smått och gott!
En läkare: han som hade resurser o kontakter så man aldrig behövde ens närma sig baciller o ohälsa... humm
En festman: han som tog mej på överraskningar, middagar med bubbel i silverbägare.
En älskare: den heta uppfinningrika sensuella som bara fanns runt mej och samtalade med små lätta ord om hur uuunderbar jag var, helst hela tiden, med vissa avbrott. ( Toalettbesök o sånt)
Suck så var det förnuftet igen...inte katten skulle jag klara av det heller, Att ha män med dessa egenskaper i olika skepnader, herrejösses, vilken tids stress att få dem att gå ihop.
Hur skall man bestämma vem man skall ha, och när. Det skulle förmodligen resultera i en rejäl kollision på något plan.
Det finns fortfarande kvinnor som letar alla dessa egenskaper i en o samma kropp.
Lycka till säger jag bara.
Denna lyckönskan innebär dock inte att jag är illusionslös på något vis däremot är jag realist!
Tjofaderej, mor sitter däruppe o kikar lite surt men samtidigt tror jag hon förstår varför jag aldrig ens sökte hennes adelsdrömmar.
Livet är ännu ganska spännande!
Blåbären är mogna!

Mutor och bestickningar

Jag är förnuftig nog att förstå och ändå förstår jag inte alls.
Om man uppskattar någonting utöver det vanliga, någonting som verkligen är betydelsefullt, kan man få visa det?
När barnen var små var det ju naturligt att man som förälder berömde dem och visade att de gjort något bra.
En slant kanske eller nåt annat som var påtagligt. Kramar och pussar fick de ju iallafall.
Mutor javisst, det kallas så, men bestickning, är det inte alldeles samma sak?
Bestickning är ett anamatopoetiskt ord! Det menar att ordet betyder det det låter som!
Ex Plask = vått och stänk. Sus = lågt ljud ssuus. Fan= kort ilskt.
Bestickning, stick= en handling som gör ont och be= medveten önskan eller avsikt. Det låter fult hela ordet och egentligen är det detsamma som muta.
Bästa läsare jag vet precis att man i officiella sammanhang inte kan driva en verksamhet eller system med att vare sig ta eller ge mutor, MEN skilnaderna kan ju som bekant vara hårfina.
Jag skulle vilja hänge mej åt att med hela min själ visa min tacksamhet idag, och jag skulle vilja strunta i om det läggs under rubriken besticka eller muta!
Men eftersom jag är laglydig ibland får tanken får vara dett fjuttiga sätt jag använder mej av idag, Och ordet Tack!
Det dedikeras till ett litet ställe 15 min från Ramkvilla, till en för mej, mycket betydelsefull person.
Tack.

Det lilla barnet.

Killarna sprang omkring, när de var försvunna, visste jag var jag skulle leta.
Inne hos Farmor o Farfar i mässingsrummet, där fanns mina unga herrar. Farfar o Farmor hade alltid tid för sina barnbarn. I mässingsrummet fanns det alltid godis, historier och samvaro.
Barnen var inpyrda av rök men lyckliga, och farmor gjorde varma bullar.
Sent på kvällen för några år sedan lämnade vi killarna sovande i sina "uppisängar." Vi tog båten över till fastalandet och bilen in till stan.
Barnen blev på holmen, alla fanns runt dem, bara några meter bort och det kändes tryggt.
Strax efter midnatt gick farfar ut på backen, han hissade den svenska flaggan. Han hade blivit farfar till den första (och enda) flickan.
Han hissade magestätiskt upp den stora svenska flaggan och riggade med strålkastare som kastade sitt sken på fanan så alla över Havet skulle kunna se den.
I Ekenäs skärgård hade man den natten meddelat båtfolket följande:
Om det står fem flaskor öl på bryggan är det en pojke,
står det en flaska champange på bryggan är det en flicka!
Sjöfararna kunde betrakta en flaska tom Gula Änkan bredvid tre stearinljus den natten.
Anrika Dalarö Hotell hade dukat upp ett bord med champange tidigt nästa morgon, och jag kan inte minnas att drycken någonsin har smakat så gott som då.
Yrvakna storebröder 3 år och 4 år stod i sina pyamasar och tog emot en ny röd fet sovande lillasyster, som var 5 timmar gammal. Redan då insåg dessa två unga herrar att man inte skulle kommentera systerns utseende, det har de f.ö. kunnat sedan dess.
Det lilla barnet vägde mer än de allra flesta, hon var inte speciellt vacker just då ( det tog hon igen mycket snart) men hon var vår egen lillasyster och dotter.
Eftersom en tredje son var väntad som skulle heta Vilhelm, blev det bara "han" "hon" till en början.
Konstigt för en mor att hubba om i huvudet efter två killar.
Släkt och vänner såg dock direkt till att pryda det nya barnet med attiraljer som samtliga bar någonform av rosa nyans. Ingen kunde ta miste på av vilket kön det lilla barnet var, inte ens hennes mor.
Det var en magisk natt, lika magisk som de två gångerna innan, men den här gången fanns redan två små färdiga pärlor som den 16 juli 1988 utökades med en tredje.

Det är 20 år sedan!