Mannen på isen

....

Han såg till att så ofta han kunde ha ärenden till hennes far. Då han friade hade hon redan gjort sytt en näsduk med hans initialer på. Hon var den bästa hustru han kunde tänka sig och hon tog emot honom om kvällarna med den värme en man ofta bara fick drömma om.

Han tittade upp mot himlen, den var svart men då och då kunde han skymta ljuset av fullmånen, ljuset blev magiskt då det drev igenom skyarna och han såg det som ett gott tecken. Klart väder innebar kyla och det innebar att isen tjocknade. Snart skulle det vara tid att bryta isblock för sommaren. Han visste inte då att denna vinter skulle komma att bli tidernas strängaste och längsta.

Han vaknade från sina drömmar av ett plötsligt dån, ett dovt mullrande och sedan krasande ljud sjöng över isen. Palten ryckte till och stannade.

Mannen tog tag i tyglarna och brummade lugnande till hästen. Palten fortsatte sitt lunkande västerut. Mannen konstaterade att vattnet tydligen gick ut och isen följde med, därav det sjungande dånet. Han visste att hästen instinktivt undvek att gå där bergens källor rann fram och mannen föll tillbaka i sina tankar.

Han hade varit i Braås för att upphandla förnödenheter de sedan länge saknat.
forts. följer