En liten julföljetong

Lägger ut en liten historia:
...

På väg hem. 8 jan 1855

Snön knarrade under Paltens hovar för varje steg den tog och han kunde känna hur isen sjöng under medarna på släden. Isen hade lagt sig strax innan nyårsaftonen och man visste aldrig hur länge den skulle ligga, men nu visade termometern – 12 grader och det blåste iskall vind från öster. Kvällen var mulen och endast det svaga ljuset av en svag låga från den lilla olje lyktan som satt fram på släden visade att det någon befann sig ute på Örkens svarta is.

Snöflingor virvlade i luften och mannen som satt på släden blundade, han hade dragit den tjocka vargpälskragen högt över nacken. Han skänkte en tacksam tanke på den envisa handlaren på marknaden ifjol.

Envetet menade den mörkhyade mannen vid ståndet att han skulle vara glad åt mössan då kylan kom. Sälskinn, nu värmde den hans huvud och han var glad åt köpet. Hans fingrar var stelfrusna och han gömde dem i pälsen, han behövde inte tänka på att hålla i tyglarna, Palten hittade tillbaka till hemmet, det visste han och han lät tankarna vandra. Han tänkte på sin hustru och hemmet.

Kerstin var en vacker ung fröken från Asa, han hade mött henne på markanden då hon bara var 16 år och han kunde som glad 24 åring inte glömma hennes glada skratt.

Fortsättning följer