Tysta höstglimtar

Tjuvfiskarna har dragit sig till sina hemmasoffor, på fastlandet.

Skönt tycker jag, ingen sitter utanför min klippa och stör dagens höstens magiska lugn. Ibland stänger jag radion, musiken och bara lyssnar på ljudet som inte hörs.

Tystnaden är förunderlig just nu. Inga rasslande löv, inga fåglar, inga hammarslag från grannön, och över huvudtaget är det så stilla.

På vintern är det öronbedövande tyst, men då en bedövande kompakt snö- tystnad, nu är tystnaden hög och ståtlig på något vis. Mina var-dagar består av tjatter, prat rop och ljud som pockar på ens uppmärksamhet och jag njuter av det ickeljudet som ljuder omkring mig här hemma.

Det har varit en märklig tid, en höst som bara dragit ut i sin prakt av både färger och värme. Denna tid för ett år sedan befann jag mig i en is igloo, en iskall sådan, tom julljusen på busken hade snöat in i november och ljusen syntes först fram i april i år.

I år har dagarna kunnat användas för allsköns aktiviteter trots att dagarna varit korta vad ljuset beträffar.

Dagarna i Frankrike var juvliga men tyvärr alldeles för få. Visst kunde kroppen ladda för en lång mörkertid men någonting hos mig var ändå på väg hem igen innan man riktigt hann acklimatisera sig i stunden.

Denna höst firar jag lite extra med olika viktiga slutpunkter i min existens, ett lån är avklarat en kontroll likaså, och nya planer med nya längtor är inbokade.

Man blir ju aldrig nöjd. TUR är väl det, för den dagen kan någon ringa Fonus, för då är jag slut! ( Kallas det liknöjd?)

Nu längtar jag västerut, tillbaka eller hemmåt eller bara efter barnen vet inte men längtan är konstant även nu om målet inte alltid är det viktigaste.

Sunt eller inte jag fortsätter med det iallafall *LER*