Det är int så svårt!

Allt är så enkelt, egentligen, ändå kan allt va sååå motigt.
Så mycket vackert och där emellan såå fult, grått och trist. Mina små hurrarop, mina vackra tankar och underbara utsikter kan te sig så fjuttiga mörka och dystra, men ack så skriver man ju icke, sade någon poet.
"-Så skola man ej uttrycka sig emedan detta främjar de outgrundliga mörkren i sinnet".
Ja må han då vila i sitt eget mörker tänker jag , och ändå har han ju lite rätt.
Jag är ändå glad åt att ansiktet inte alltid speglar själen, på det viset kan man behålla lite hemliga rum för sig själv. Ja jag har nog antagligen grottat in mej, vilket jag så mycket längtat efter i många år, eller så kallas det egentligen, Vila.
Nu: Mysfaktorn är hög, jag längtar varje dag efter stunderna med mej själv, jävligt roliga än så länge, eldar i brasan svär över fuktig ved, kikar varje em. under pallen där tandemfällorna samlar in skogens små rara möss.
Snälla söta musar gå någon annastans, hos mej döööör ni ju!
Jag är inte rädd för mörkret, förstår inte alls varför någon kan vara det! Det tryggaste jag vet är att försiktigt över våta klippor kliva ut på bryggan och insupa stunden. Stillheten tystnaden eller stormen, ljuden plasket, rasslet, jag vet ju att det bara finns djur runt om mej. Jag kan inte tänka mej en tryggare plats än den jag just nu befinner mej på, i, under!
Helgen ombord på skeppet var lika roligt som alltid, nya människor samma kommentarer och samma kärvänliga jargong mellan besättningen. Den här gången fick jag en helt egen flaska för taisting bara för mej, bubbel....de har ju lärt sig nu!
Fredagens lilla sessiour med mina tre barn, cyber ungarna, en på skype från Dublin, en på telefon från Stockholm, och en irl, hade överraskat sin mor på ett sätt jag aldrig kunnat föreställa mej. Jag blev så själaglad över den helt oväntade lyx pryl, min nya vän en Coolpix L100 Nikon kamera.
Jag har inte förtjänat dessa tre diamanter, hur blev de så?
Fortsätter ödmjukt tacksamt, nu med nya dokumentations möjligheter.
Tack mina tre ungar!