Jag trodde inte mina ögon, men så var hon bara där alldeles bredvid mej den här mulna fula kalla februaridagen. Hon lyste i hela det lilla skruttiga ansiktet, och hon såg bara så glad ut. Hon var inte påträngande snarare ursäktande, och hon sken som en sol när jag bad att få ta en bild på henne. Hon var dessutom så stolt över de handstickade sockorna ( som nog var maskinstickade) men hela henns lilla väsen gjorde mej glad.
Just nu finns det mörka moln ovanför mitt huvud, och bakom mej, som en arg hund jagar de mej, men just den här lilla tanten berättade att det är ingen ide att se upp, då ramlar de ner. Blicken stadigt riktad mot den nya horisonten, ( haha rent konkret varar min horistont bara någon timme, innan man kan skymta land igen) där är jag säker på att de där palmerna med paraplydrinkarna finns. Tills dess är jag i allafall varm om fötterna, i de nya röda ulliga sockorna. Min dotter sade förrästen nåt kul idag, fan morssan att du inte har tagit till spriten någonsin...haha det har jag ju gjort nu! Jag månglar på oskyldiga människor sprit i olika former. Underbara ungar!
1 kommentar:
He he.. Mamma de är så bra det du skriver! =)
Som ögonblick ur en riktigt fin berättelse. Det är som när kameran fångar ett ögonblick där orden måste vara minst tio tusen för att beskriva just den känslan i det ögonblicket... Kram!
Skicka en kommentar