Isgiljotiner

När jag kliver in i mitt ispalats ser jag att någon hängt isgiljotiner ovanför min dörr. De är så vackra så jag stannar upp och bara beundrar detta konstverk inte gjort av människohand och jag böjer mej vörnadsfullt för att inte förstöra dem.
Väl inne i palatset kan jag konstatera att dessa vacka istoder vittnar om att någon = jag glömt att isolera någonstans...dvs det läcker ut värme utan att jag ville det.
I nästa stund ler jag haha MIN värme räcker tydligen och blir över, för jag har det varmt och gott både inom bords och inne i palatset, mao är detta en ren ventil av det som inte behövs och det förvandlas till konstverk. Vad kan vara bättre!

Alexandra Edelfeldt var Alberts syster, hon var en vacker kvinna. Hon gav min morfars far en vacker liten tavla av sin bror till hans födelsedag. Nu hänger Alexandras brors tavla här hos mej och jag tycker den är en av mina vackraste teckningar på den vita stockväggen. Ibland för historien med sig otroliga ving och pennslag. (Jessicas tavla av Alexandra)





Här står hon min stol på bryggan, solens stol, vit och rimfrost klädd och bara väntar. Jag leker med historiens berättelser, leker med orden och jag känner mej lika iklädd vinterns skrud som hon, den vita obegagnade jungfrun. ( kanske då ändå inte helt *L*)

Hon ser ut som om ingen någonsin rört vid henne, så vit och täckt av den vitaste sky av frost




Jag råkar veta att oändliga bakar, feta, fula, vackra mjuka har suttit och låtit sig behaga av hennes bekvämlighet. Hon har låtit dem alla åtnjuta av det hon kunna ge i bekvämlighet utsikter och skönhet.



Stolt måste hon få stå o blicka ut över fjärden, hon får bli mitt öga, det som håller koll, medan jag inte är här.
Om hon tappar lite av sin färg förlåter jag, det kan repareras, hon duger just som hon är trots havets omilda blick.

Nu ut på de 7 vilda haven och sen över nästa, längtar efter mina barn alldeles ryysligt!

Helt jäkla galet härligt!

Barometern stiger, temperaturen bara sjunker, och det är bitande kallt men paradoxalt så otroligt vackert.

Året 2010 s första dag ( för mej i mitt eget paradis)kunde jag avnjuta genom att galoppera runt och betrakta allt det som legat i mörker de gångna månaderna åtminstone för mina ögon.
Då jag inatt efter att ha kommit i hamn och lät min lilla blå forcera drivorna längs vägen kunde strålkastarljuset visa mej en skönhet av oanat slag.
Vitt, tungt låg ett gnistrande täcke över hela naturen.
Inomhus hade någon beslutat att spara på elen...så det var bara att elda. Men värmen som fanns inneboende under huden kallnade inte för det.
Visserligen skall jag nog skaffa mej en ny termometer, min visar envist 10 - 15 grader och jag tycker det är fel, jag tror det är varmt eller är jag felprogrammerad även på den punkten?
I radion meddelade de förresten att talgoxen börjar sin vårsång den 20 januari oberoende köldgrader och jag gillar talgoxen har jag bestämt.
Just nu är det ganska tyst i skogen, jag traskade efter en hjort och ev en mårdhund utan att se dem, jag stirrade mest uppåt trädtopparna dit solens strålar nådde.

Jag är djupt troende har jag konstaterat, jag tror på så mycket och det jag tror på driver mej framåt med en sån fart så jag knappt hinner med själv. Just nu tror jag på att hela det här året kommer att bli det absolut finaste hittils detta sekel. Jag tror också på att min längtan efter allt det jag ännu inte lärt mej eller vet till en stor del skall bli tillfredsställt under 2010.
Jag hoppas också att jag skall kunna bli med barn på något vis under året *L

Bilden nedan symboliserar lycka.
Barnskor sparades förr och lades på vinden i torpen och på gårdar, detta skulle symbolisera att barn skulle födas och få växa upp i hushållet. Man kan alltså ännu hitta rester av barn skodon på många vindar i gamla hus. Här hänger de på väggen och står för att alla barn skall må bra.

Tack för alla mejl och support ang mina gamla dammiga texter. Som svar kan jag berätta, nej, ingenting kommer att ges ut utan min delaktighet.







Inte kan jag låta bli att lägga ut en bild på min kompis Herr Barros. Mitt smeknamn Lady Barroso bär jag med stolthet efter som jag gillar herrn. Han är ett portvin som nyligen införts till Skandinavien. Herr Barros är alltså en ny upplevelse i norden och har blivit en mycket omtyckt sådan. Jag har lärt mej hans kvaliteter och jag älskar honom.
Herr Barros och jag trollar till otroliga maträtter, de mest enkla blir kungligt delikata bara med hans hjälp.
Portvin är så oändligt underskattade som njutningsmedel, ett vackert glas tillsammans med en god ost eller som på bilden med en bit mörk choklad gör att livs safterna vaknar i vilken kyla som helst.

Jag talar om njutning och det skall bli mitt led ord detta magiska nya år 2010

Mitt galna liv

DÅ
Mitt galna liv, nej inte mitt, men ändå.
En gång för länge sedan 2004 fick jag ett första besked som gjorde att jag tappade fotfästet ett tag, tappade styrkraften på något vis. Jag satte mej ner och började skriva frenetiskt. Nej inte om mej själv det blev antagligen för nära och svårhanterligt, istället skrev jag om en person i min närhet eftersom just hans liv var så osannolikt, jag försökte förstå kanske genom att skriva galet. Genom hela den våren skrev jag, här på Notholmen skrev jag tills energin och substansen för info och intresset falnade.
Personen ifråga jag koncentrerat mina tangentslag på, tyckte ju detta var en fin fin ide, och marcherade runt som en stolt tupp. Texterna hamnade i lådor, väl gömda eftersom upplevelserna övergick till sanningar jag inte mer kunde sätta på pränt. Sanningar om ett leverne jag tog del av men inte var stolt över. Då det andra beskedet 2007 kom, ledde det igen till en period av intensiv forskning, och ny attack på tangenterna. Mitt galna liv under året därefter byttes ut mot ett nytt strax efter nyåret 2009.

Året 2009 har varit det mest spännande och sunda på många år, dessutom det mest lyckosamma *S*

Skulle någon mot förmodan råka se några av texterna från dessa år är de inte publicerade med mitt tillstånd och får inte användas av någon annan än mej.

(Texterna finns f.ö. redan i ett circus sammanhang där olika missbruk är ledmotivet)
-------------------------------------------------------------------------------------------------

NU mitt galna liv

Tjiff tjoff Julen är äntligen passerad och redan idag kunde jag skönja konturer i skogsbrynet vid färjan. Det ljusnar!
Det är med en aning vemod jag lämnar min arbetsplats för att byta mot en ny, eller i pluralis, nya, men just nu är tiden då det skall hända, ut, ut i världen, nya utmaningar, nya ideer. Jag kommer att sakna alla arbetskamrater men alla finns ju kvar. Det sista jag hörde idag då jag lämnade byggnaden var ord : "Tänk efter hur kan vi spara, vilka tjänster kan vi dra in vilka kan vi ta betalt för" Jag skuttade iväg medveten om att verksamheten dignar under alla indragningar och frustrationer.
Och jag får bara skutta vidare och nu får jag skriva igen , denna gång inte frammanad av tokbesked utan bara ren frihet.

Ute på havet skall jag inta mitt bubbel och njuta av att hela hufvudstaden firar med mej in ett 2010

Stillsam högljudd röst strax inna julen

Vid det här laget har var eviga kotte på det norra halvklotet tröttnat på mina natura rapporter och jag skall nog bespara er från det...nog kanske...
Jag vill i alla fall högljutt deklarera att jag råkar befinna mej på en av de vackraste och mest magiska platserna på jorden. Bara så ni vet om ni nu ha råkat missuppfatta det tidigare!
Vitt vitt och överallt har ca 20 cm lagt sig som av dunaktiga vita hattflingor av snö. Den välsignade naturen har ordnat till det så att ca en halv meter snö har isolerat mitt palats från ostan västan nordan och jädran.

Säkerligen kan den som vill konstatera att min bild är oskarp, må så vara jag har ju inte helt blivit kompis med min lilla nya cooolpixel ännu.
Jag tränar, och han o jag delar många magiska ögonblick. Haha jag bytte ju, övergav honom som blev opålitlig och suddig dessutom rann hans skarphet ut i kanterna på någe vis...
Någon sa åt mej följande påstående vilket jag för ovanligheten kommer ihåg:
"Om din favoritkrog e stängd behöver det inte betyda att du skall gå hungrig hela livet!"
Märkligt hur man lägger på minnet vissa saker andra glömmer man obevekligen.
Senaste glömma -"Posta dina paket innan den 18 december för att de skall nå mottagaren innan jul"
Den här morssan stod fånigt ilsk när postkärringen menade att -ja nog kanske det kommer fram till nyår.....
Åååångesten är djuuup, det lilla barnet som på julaftonen gråter krokodiltårar över att inte få öppna kalsarna och strumporna av mamma. Den här mamman vågar påstå i en tillfällig morsk stund att han förmodligen bara är glad över att få slippa . Just det barnet vet att han fullkomligen kommer att drunkna av kärlek och kärlekspaket den dag morssan kommer nära honom.
Julen , den tycker jag inte om i år, men obevekligen kommer den.
Krampaktigt tvingar jag mej lägga in sill, titta på snören o papper...vete katten vem som skall slå in de fjuttiga gåvorna.
Jag skulle jag vilja ge dem:
No 1 En returbiljett, och studier för 2 år!, Den andra betala studierna för två år frammåt, Den tredje likaledes .och dessutom en ny cykel.
Klimatmötet och facebook.
Jag har en speciell feeling för de som aldrig på allvar insett vilken gåva facebook är.
De som pratar mest skit om den, är de som inte har en susning om vad det innebär att ha kontakt med nära och väldigt kära.= I Love Facebook
Klimatmötet,:
Vad är det för fel på att det bli varmare, just visar barometern "oväder i Baku" o temp: minus masssor!
Jag ser verkliger fram emot att ligga på bryggan o softa i bikini en julafton om några år!
Sillen ja ....anfall anbelangas asap!

Existensiell njutning

Jag som tyckte att jag under en tuff renovering av det gamla huset i Småland levde spratanskt.
Hur duschen som då befann sig under äppelträdet ombonat av en grön trasig presenning var lite "enkel".
Under vissa iskalla snöiga perioder gick det bra att tvaga sig i en murarbalja. Utedasset friluftsdragigt och hemtrevligt.
MEN vad är detta jag nu har, allt det ter sig som barnaleken ala sagan om ringen mot skärgårds livet. Detta bästa läsare skall inte läggas till avdelningen Gnällfiler, enbart ett konstaterande och jag känner mej mycket ambivalent vad bekvämlighet beträffar.
Nog skall ni alla därute veta att ingen njuter som jag i ett hett bubbelbad med tända ljus, men om jag inte samtidigt kan ha tillgång till sprinterloppet från stranden i iskall snålblåst o regn, blir jag frustrerad.
Helst skulle min själ nog vilja ha båda helst samtidigt och helst på samma plats.
Nåja momentalt kan jag förtälja att "morgonsittningen" är ljuuvlig frisk och fräsch. Utsikten sagolik. Jag har nog babblat om naturens finurliga svängar så alla säkert sedan länge tröttnat, men jag själv har ju inte tröttnat än. Hmmmm
Framför allt är dagarna hela tiden olika, ingen lik den andra. Ingen av utsikterna lik den som var igår. Jag som älskar förändringar mår mao alldeles utmärkt i hela denna tillvaro. Men ack det som varar.
Just nu är den förbaskade julen mycket nära.
Nej jag tänker inte med vemod på julen för ett år sedan utan jag tänker på den enbart med tacksamhet. Tydligen skall just vår lilla familj ha "vartannat års" jular och i år är vi spridda i världen.
Posten har fått ta del av mina sekiner för att framföra fjuttiga små klappar men det viktigaste är att alla ungar har det bra, är älskade o uppskattade där de firar Jesu afton, gemenskap o värme. Jag har befriat struntat i allt julande, nåja några fåniga tomtar o ljus e uppsatta, men städning, det tar jag ett annat år.
Vår jul blir fin i år och dessutom har naturen lovat vara vit så det e bara att acceptera och jag konstaterar att mina vattentunnor jag glömde tömma blivit runda som ballonger....den där kemilektionen jag sov bort...nåt med expansion o minusgrader...men på kroppsdelar har jag läst att kyla krymper??? äsch så fånigt.
Nu skall jag reparera pälsen jag fick 1984...den behövs nu!

Godtrogen

Naiv godtrogen, lättlurad. Kan dessa ord vara synonyma med att vara korkad, blåst eller bara slapp i hela huvudet!
Ja jag tar mej en rejäl tankeställare. ( Har förrästen gjort det ofta under de senare åren) Hur som helst är detta ju egenskaper som egentligen visar på att den som tror andra om gott fortfarande innehar en tro.
En tro om att andra inte drar nytta av en och blir dumma elaka eller lurar en.


Marocco var ett underbart land i det hänseendet, där fanns det ingen misstro, man anförtrodde varandra och visade och berättade med en kraft som inte innefattade misstänksamhet. Borde man vara misstänksam, på sin vakt, gardera sig?
Hm så är jag inte skaffad och det har nog kostat många dyra tårar, slantar och ledsenhet ibland. Mest ledsen har jag nog varit över att märka hur saker o ting användts på ett fult sätt utan att jag förstått att så kunde vara.
Jag är stolt över att ännu kunna ha tron kvar låta anförtro folk saker jag inte tror de använder emot mej. Jag berättar med glädje var mina nycklar finns, kanske behöver just den dem någongång för att värma sig, inte skulle jag drömma om att den personen skulle ta något ifrån mej.
Alltså med stolthet som en anka tänker jag fortsätta min naiva tro på folk och vänner.





Min självständighet är guldbelagd av erfarenheter och just nu gnistrar de i mörkret. Den senaste av mina erfarenheter är att det inte enbart är män som tycker sig dra det längsta ståt av mej, nu även en madam, och hennes ord var inte mycket värda. Ibland känner jag mej som Jesus. Jag tycker bara synd om henne och tror inte hon sover gott om nätterna. Hon köpte en lägenhet av mej och sålde den vidare innan hon betalat mej.


Visst skäms jag ibland över mina oerhört korkade handlingar, jag skäms ofta förrästen och visst svär jag som en skogshuggare över allt galet jag gjort, satsat, och trott på. Men gott folk, jag ångrar inget tror jag, för i slutändan är det nog jag som avgår med segern på något vis, om inte så kanske jag kan byta till nya vinterdäck iallafall.

Martin föddes igår för 25 år sedan, det var andra dagen efter det Söderledstunneln hade öppnats för trafik. Ny asvalterad o fin fanns den där när jag åkte i den med en mage som en Zunami. Kalle premiärkörde tunneln försiktigt men i min, just då födande värld befann jag mej på en stenåker ala Smålands stenigaste åkrar.
Väl på Sös infann sig en leende skallig prins en unge soms krattade de första 10 åren. En gång grät han, å då inkallades både sjöbevakning och helikopterdivisionen. Senare har har surat många gånger och han rymde också en gång iklädd pyamas ryggsäck och gummistövlar. Han kom hem efter 10 minuter, han visste inte vart han skulle rymma, sa han! Anledningen var att hans lillasyster hade hittat hans godisförråd och hans mamma förstod honom inte.
Inte förstår sig hans mamma på honom alltid nuförtiden heller och helst skulle hon förvandla sig till muslim eftersom hon hittat hans fru redan. Men om det talar vi inte, mamman har ju inte konverterat ännu. Martin är en unge jag aldrig förstod att jag skulle kunna älska så mycket som jag gör!
När man som mamma har en unge och det är det käraste man har, kan man inte fatta att ens kärlek skall kunna räcka till två. Det var ofattbart då. Nu vet jag att den räcker till alla tre och tom fler om det vill sig!

Bastugnen är ett ståtligt verk av min far Moritz, han som borde blivit konstnär. Men han lever kvar!

Jag hoppas mina ungar förblir godtrogna, troende på det goda!

Något mindre sommar...

-"Mamma int e det höst bara lite mindre sommar o sen kommer våren direkt!" sa en ungen till mej för ett tag sedan. Så rätt han hade.
Det plaskar. öser och plötsligt kommer solen samtidigt. Graderna visar 8 plus och jag njuter. Ur led är tiden sa någon, men det är rätt häftigt, ljuset är otroligt och ibland är det som om någon står med en filmisk rökmaskin, dimmer och för ett fashinerande dis över bilden.
Trots att jag gått med i VVJ Våga Vägra Julen har jag rotat bland jusakerna och några fåniga tåntar. Upptäcker att det ju inte var julsakerna jag packade in först för ett år sedan, och många alla ljusslingor är borta.
Bara bra på det viset göder jag ju inte det finska elbolagen i vinter.


Eftersom jag använder ett nytt fotoöverföringsprogram blir inte sidan riktigt som jag vill ännu, men jag tränar.

Gjorde en resurce på hur en eventuell julgran skulle se ut i år, den här föll mej i smaken, den står dessutom nästan mitt på stigen varför den också år efter år blir mer o mer skallig på ena sidan där grenarna alltid petar på en när man passerar den. Den e så ful och ogranig så jag tycker den borde få till uppgift att bli ljusprydd trots mina antijuls åsikter.

En arla morgon då jag körde med full fart som vanligt varjag tvungen att tvär bromsa i en kurva. Mitt på vägen låg en enorm vit hög. Det visade sig vara en död svan, och när jag omillt sparkade den åt sidan såg jag att den saknade huvud. Då jag återvände på kvällen var den bortta men efter en stund sökande hittade jag kvarlevorna under en tät gran.
Min vän här i skären Lodde Lo hade skaffat sig en fin fet svan till middag. Hörde av fiskarna i trakten att två Lo djur huserar här i skogen och då undrar jag följdaktligen, en hona en hane, och vad händer sedan. Angenäm tanke, hjortarna lär jag iallafall bli av med, och Lo djuret äter inte potatis...tror jag!