Ögonblick

Nyss skrotade jag i strand brynet, jag plockade lingon, det brukar jag då aldrig göra, men nu gjorde jag det.
Det är mycket jag inte "brukar" men nu gör jag det, är det månne att man ger sig TID, eller är det överlevnaden, grundinstinkterna som ploppar upp. "Överleva vintern"
Jag har en teori.
Lever man nära naturen, med naturen, i naturen, eliminerar man det man inte behöver, man plockar bort det onödiga på något underligt vis.
Jag skapar mej den tiden jag behöver för de saker jag anser är viktiga helt enkelt. Så enkelt är det!
När jag satt vid stranden och lät lingonen ramla ner i handflatan tänkte jag på hur jag mådde för 26 år sedan. Tjyvens och helt ärligt var jag helt väck just då, MEN å andra sidan gav jag liv några timmar senare. Det största underverket på denna jord såg världen den 15 sept 1983. Jag lyckades med bedriften att ge liv till ett par underverk till och dessa har på inget vis en mindre betydelse, men då visste jag ju redan vad det handlade om. Att just mina tre eller våra då...urs Kalle, är de bästa, vet ju hela världen redan och i synnerhet de, så jag lämnar den avdelningen "morssadravel"

Jag fångade de sista solstrålarna plockade in lite björknäver som tände, kokade potatisen jag fick av en snäll öbo på Bastholmen. Han kom förrästen med de fetaste finaste abborrarna på lördagen, som blev en delikatess för alla gäster runt bordet.

På lördag morgon strax efter 6 satte jag mej vid stranden med kameran o kaffet, jag ville föreviga ögonblicken. Jag vände kameran mot huset som låg inbäddat i morgonstrålarna och knäppte av en serie vackra bilder. En stund senare när jag ladde upp bilderna fick jag hicka. Undrar hur detta horrorhus kom in i min lilla apparat.

Eftersom ögonblicken äro oändliga och sagolika ibland, kommer jag antagligen att fortsätta nerteckna stunder som utspelar sig på min udde. Vintern lär bli lång och jag kommer att sakna alla vänner jag har på avstånd men paradoxalt nog kommer mina viktigaste element i tillvaron bestå av tekniken.

Visst är livet bra konstigt iallafall. Datorn, telefonen, bilen och lite till kommer iallafall att göra livet enklare.
Målar livet vitt och njuter, och sjunger tillsammans med Patrik Isaksson just i kväll.
Nu skall jag göra det jag njuter ohejdat av, dricka mitt te o äta knäckebröd i sängen, smaska ohejdat och smula och till detta Theodor Kalifatides de sju timmarna i paradiset ( haha mina är inte räknade *L*

Lådo rå sånt

Ibland tar saker jag skall göra en oändlighet i tid. För det mesta utför jag dock det jag vill blixtsnabbt, men det där med att packa upp bara en låda kan bli en process som tar dagar (år) i anspråk. Sist gällde det kartongen med babykläder. Jag har i åratal undvikit att kika in i den, det finns förresten minst 3, men nu gjorde jag det. Vilket vemod hela det innehållet framkallade, men också glädje. Företaget att sortera de pyttemå babykläderna har tagit en hel vecka i anspråk. Att slänga saker har aldrig varit min starka sida och allra minst nu. De små plaggen skorna, ligger framme för att liksom på något vis bli använda igen om inte annat så för mitt öga och mina sinnen. Många saker har tillhört mig själv, min mor eller tom min mormor som baby. Förvånansvärt fint bevarade och då menar jag ju att det finns en mening med att kanske sparar dem ett tag till. Jag flyttar helt enkelt över det ansvaret till mina barn...att kasta det. Mao sparas det, och packas in på nytt. Ja ja kära mina barn jag har lyckats kasta en del, lugna er. Och jag har fortfarande för avsikt att gå igenom resten av de 26 lådorna innan jag kastar in handuken *L*
F.ö. har Augustimånaden varit en av de finaste jag minns. Förr har jag alltid kännt en oerhörd stress då jag varit på holmen, bara att betrakta alla bären svamparna har gjort att mitt usla samvete blivit aktiverat. Jag vill ju ta vara på allt det goda fina. Nu har jag varit unnad att kunna göra det när helst jag vill. Måste iallafall just i dagarna konstatera att jag för första gången i mitt liv blivit ganska "mätt" på svamp! Men i frysen finns de alla sorterna och väntar på en bister vinter, iallafall. I år har man kunnat säga att naturens gåvor har kunnat samlas in, inte plockats, man har bara kunnat gå ut o ta för sig, oberoende släktingar rådjur eller andra element som brukar störa galoppen.
Augusti har varit varm, och sälskapet likaså. Hösten, den som börjar nu snart o förhoppningsvis varar till mars kommer att vara fullspäckad. Det är helt onödigt att tro någonting annat inser jag.
Jag skjuter upp olika beslut och gör bara det jag absolut måste just nu. Den lilla blå som konverterat, mår för tillfället alldeles utmärkt, vilket klart påverkar min sinnesstämning också.
Betraktar det lilla stumma ansiktet bredvid mej och ser att jag nog skall putsa av henne innan jag lägger ner henne i lådan igen. Undrar vem som skall plocka fram henne igen, det blir garanterat inte jag *L*
Nu skall jag bläddra i min lilla bok över hur man uppför sig bland muslimer....skall förhoppningsvis förbättra "brunsten" om några veckor, tackvare tant grön och tant gredelin, och jag har nog på mycket länge inte längtat efter nåt så mycket som den här flykten mot sydligare nejder o äventyr.
Skall ta en kopp hett kaffe med Cat Stevens och be om en trudelutt under någon Cypress...har jag tänkt *S*
Godmorgon hela viken och världen, nu far vi till jobbet, lilla blå o jag!

Jag är en tant

Jag har blivit en prakt tant. Min vardag består av vissa ingredienser, inte indegridienser eller indegrisirester, som en somliga uttrycker sig. Mina sådana består ofta av enbart frihets faktorer. Till dem hör bla att äta när man vill hur man vill om man vill. Till dem hör också att släppa väder, mao vädra flatulensen fritt utan tanke på om och när. Till mathållningen hör att en middag tx kan bestå av enbart blåbär en dag eller kanske en hel chokladkaka, kanske en tomat i efterrätt. Jag njuuuter ohejdat av att smula o smaska knäckebröd i sängen samtidigt jag löser förra årets sodoku eller såkodoku.. Att jag ohejdat njuter av hög musik vare sig det passar eller inte och framför allt underhåller de flesta grannar...fiskmåsarna och en o annan tjuvfiskare gör inte tillvaron mindre njutningsfull. Jag eldar och spelar min egen "fuck on the floor" musik hur jag vill och dansar till brasans sken. Då och då måste jag uppföra mej, mina barn bla kräver ett visst "morssa hyfs" har jag förstått... Just för tillfället måste jag också uppföra mej som man förväntar sig då o då...annors lär ju hela Malmö trakten få höra om den galna kärringen på udden.
Facebook, detta helt underbara media, ett sätt att ha en liten men nära kontakt med alla man bryr sig om, förvisso finns det huggormar som kan snika sig in o kolla läsa och tycka, men jag e nog för gammal för att tycka att de har någon som helst påverkan eller betydelse just för mej.
Mycket har jag lämnat men ännu mer har jag påbörjat och jag är sååå rik på det fina.
Nu skall jag få vara mamma några dagar vilket jag saknar så att det gör ont. Tänk att just jag. (jaja och visst Kalle,) gjort de finaste ungarna på denna jord, och jag har ju faktiskt kännt dem redan INNAN de föddes alltså har jag rätt att tycka de är de bästa roligaste, vackraste och finaste, varmaste på hela denna jord. Min mor snärjde in mej i sitt liv men jag hoppas aldrig jag skall göra det, enbart njuta av dem när jag har förmånen att vara med dem. Jag hade ju dem helt då de var små o det var mer värt än allt på den här jorden.
Nu har jag lagt näten i ösregn...Fia gillar ju fisk...va gör inte en morssa....

Var tvungen att lägga in en bilder på så vackra skapelser en röd corvette...den blå lär vara såld, den var ju "min." Båda är vackra smäckra, de mullrar bekannt och varmt, en V8 a kan man sällan missta sig på...men de äro dyyra, billigare torde vara att ro stilla i viken och låta själen minnas och vila vackert.

Välkommer hela magiska underbara onsdagen, imorgon.

Rehabilitering

Ordet rehabilitering kommer från språket latin där Re betyder åter och Habilis betyder skicklig. Rehabilitering betyder alltså att TA tillbaka Skickligheten ...
Re att ta Åter det man förlorat tappat eller missat. Habilis ett underbart ord.
Det fanns förresten ett folk för några tusentals år sedan som hette Homo Habilis. De utrotades av Homo Erektus. Ordet erektus betyder "upprätt". Nja ni kan väl ana hur det hela hänger ihop...
Hur som helst, mina inlägg på bloggen har blivit allt glesare, detta inte av ointresse, inte av olust, men av en sund anledning, har inte tid! Jag har prioriterat den tiden till annat för mej viktigare rehabiliteringar.
Jag jobbar, vilket ju idag är ett privilegium och för många efterlängad sysselsättning.
Min semester börjar vid 5 på eftermiddagarna och slutar i allmänhet vid kl 7 då den lilla blå med mej lägger sikte på Skåldö färjan som för oss till fastalandet. Dagarna går till att umgås med underbara vänner och kolleger och också hjälpa en och annan med olika besvär, men varje dag medför nya utmaningar. Den dagen det inte gör det, lovar jag sluta omedelbart!
Fredag kvällarna äntrar jag skutan Norlandia och tillbringar lö sö med sjömän av olika slag. Så länge man tycker det man gör är roligt och givande kan man fortsätta.
I dag har jag suttit på Höga berget tillika holmens och släktens viloplats, gravplats. Mamma hade firat sin 80 års dag just idag. Att umgås med släkten har alltid medfört glädje, galenskap, o tokigheter, uppe på höga berget är de mer fridfulla, inte alltför högljudda mer även om jag tydligt hör deras röster, skratt, sånger, moralkakor, och skämt. Jag tycker det känns bra att veta var jag skall vila en dag. Det bästa att man kan få vila där nu också, som ganska levande, öva typ!
I dagarna skall jag ha lite mer tankar hos Kent i Landsbro, dessutom måste jag nog städa lite ifall jag blir sambo....inte med fyrfotingar denna gång...
Tycker ni att detta inlägg e råddigt, jo det e korrekt jag lovar bättra mej...*S*
Bilden är en kantarell, tydligen får man se ut hur som helst nuförtiden*L*

Eftertanken

Ja den är inte speciellt givande. Ibland är den dock nyttig. Jag har en hel del att ta igen, år som jag bara låtit passera, för att leva i nuet, göra det jag just då trodde på och ansåg var bäst.
Nu går jag och skrotar runt bland saker och träffar människor jag lagt åt sidan, alldeles för länge.
Det ringer i min lur, det är tyst på andra sidan, en snyftning och sen tystnad igen.
Det finns så många kvinnor därute som lever vid sidan av en människa, som inte älskar dem, inte vill ha dem, men ändå tar dem för givna, de har blivit praktiska verktyg för att mannen kunna fortsätta leva sina liv med drogerna.
De här kvinnorna är "medberoende" och de drivs av en enda kraft, tron!
Tron på förändring, och den bygger oftast på en ärlig kärlek.
Deras tro är så stark för de älskar till den gräns vad andra kallar fula ord, galenskap, de älskar gränslöst men framför allt har de svårt att ge upp.
Nej de här kvinnorna är sällan beroende av dessa män, och väldigt sällan ointelligenta. Tvärtom. Varför går de då inte?
"- Om det händer, då går jag åtminstone. Det hände och ändå gick jag inte. "Cit Märta Tikkanen, Århundradets kälekssaga.
Ett litet fniss i luren, det behövs så litet för att hon skall orka gå vidare. Hon behöver bara veta att det finns någon där ute som vet, och lyssnar, hennes egna nära vänner har för länge sedan tröttnat på att lyssna på henne.
Hon lever med skammen över sitt eget val. Att leva med en människa där drogen är det elexiret som styr hela tillvaron, och är starkare än allt, det gör att de här kvinnorna aldrig egentligen får den respiten de skulle behöva för att skrapa ihop sig själva.
Läste Markus Birros inlägg i Expressen, " Män har flykten i blodet" - Vad kan vara mer viktigt för en man än hans son eller dotter" han slår huvudet på spiken.
Var finns den hjälpen dessa kvinnor skulle behöva, det stödet, den uppbackningen?
I Sverige finns det inte, men det finns stora resurser om man missbrukar själv. Finland är lika uselt på den fronten. Det behövs ju så litet!
Jag går längs stranden och kollar mina röda tånaglar, jag låter sanden sitta fast och torka mellan tårna en stund, det kratchar skönt, renande, helande.
Jag har varit där, förklarat, hittat på, svarat, skrivit, ordnat, bäddat efter katastrofer, skylt över o lyssnat. Jag har gått, kommit tillbaka, packat och återvändt. och jag har trott.
Min lur skall alltid kunna vara öppen för andra som tror, men som kanske snubblar på vägen!
Nu är jag enbart medberoende av hela naturens vidunderliga skapelse, vilket innebär att jag den här strålande morgonen bara skall njuta!
( kanske smyga efter kantarellerna jag gömde under några grankvistar, undan hugade släktingars svampgalopp i skogen)

Glömska

Barn glömmer i regel, eller väljer att glömma. Ni vet det där, "-sen, -lugn morssan, jag vet, - jag skall bara," och som frustrerad morssa undrar man hur kort deras minne är. Deras minne fungerar däremot alldeles utmärkt då det handlar om skeenden som för länge sedan passerat och man själv helt sanerat bort i minnes kontoret.
Då är deras minne briljant, alla prekära, pinsamma och i en förälders tycke helt onödiga händelser. Dessa barn kan kristallklart citera en och påpeka de mest onödiga detaljer från flydda tider.
I dessa dagar önskar jag att åtminstone ett barn ( inte mitt men ändock kärt) minns hur lätt livet kan förändras åt fel håll av tanklöshet.
Barn kan alltså glömma lätt och det gör jag också, som tur är, det kan ju också kallas överlevnads strategi. Att vi vuxna glömmer kan alltså inte alltid skyllas på en sorts demensförstadium snarare om att man sanerar friskt och ibland utan kontroll i minnescentrat. Nästan dagligen ränner jag runt och undrar var jag lagt saker och ting. Oftast kommer de ju fram så småningom och inte sällan på de mest konstiga platser. Jag önskar nog att jag kunde ha någon att skylla på på ibland men hittils har ingen av mina sambos kunnat få skulden för bla hammarens ständiga förflyttningar, eller glasögonens...
Min lilla Fransyska den" lilla blå" rullar igen. Hennes bakdel gav upp och följdaktligen blev hon inlagd och fick en hel ny bakaxel och stag. Det var alltså inte vara på mej och plånboken alla resor mellan Stockholm och Ramkvilla tärde, haha men min bakdel är än sålänge intakt,( något halt i ena springdelen men dock hel *L*)
För ett år sedan skrev jag om Älgvira vars kalv blivit överkörd av en båt och dog i skogen invid ängen. Älgvira var förtvivlad råmade och fräste så det rykte runt hennes mule så fort någon vågade närma sig henne och hennes döda kalv. Hon skulle skjutas menade en del släktingar medan andra tyckte hon skulle få sörja i fred. Älgvira lämnade inte kalven innan det bara fanns ben kvar av ungen. Naturen skötte sitt men med en fruktansvärd kadaver stank i skogen under ca 3 veckors tid. Nu är Älgvira tillbaka med en ny liten rostfärjad unge som mest liknar vår hädangångna Setter, nåja lite längre ben då o lite vigare o kanske lite mindre lurvig. Då jag inatt traskade i skogen efter en glad session på de östra klipporna sjöng jag för modern o barnet i skogen. De två Älgvira och ungen stod lugnt och tittade på mej och jag antar att de somnade lugnt bredvid björkarna.
Jag hoppas dock att de inte förväntar sig samma procedur varje kväll, jag har fullt upp med att parera, hjortarna, hararna, ekorrarna, minken, trastarna och nu också myrorna som vill ta del av mitt liv.
Puh va det nån som sa nåt om att det kan va skönt att bo ensam....Just de....

På ett ögonblick förändras livet.

Livet är så skört, livet är föränderligt och det är ju egentligen en så kort tid vi lever just nu.
Under dagarna, veckan som gått har igen händelser vänt upp och ner på tankar och existensen, funderingar och planer.
På några minuter har förutsättningarna förändrats. Besked som raserat det man planerat. Allt det är inte ovanligt inte märkligt egentligen, men det gör att man är tvungen att hubba om, rensa och skapa nya lösningar.
Efter en underbar vecka runt midsommar med ungar kära vänner, värme och skratt var det som om "någon" bara förberedde mej för ändelsen.
Bilen gav upp, min enda ägodel, "min kära medarbetare", beskedet om den slant den kostar att bli duglig igen fick mej att sluta andas en halvtimme sitta ner och stirra tomt, beskedet om att den så efterlängtade slant en överenskommelse skulle leda till, och därmed hjälpa mej ur den prekära ekonomiska knipan, inte skulle infinna sig, gjorde mej lite låg. ( Visst var det snällt skrivet *L*) Ursinnig, galen, ledsen kanske låter som det var.
Men som vanligt varade det bara en stund innan nästa överraskning kom.
Då var ursinnet äkta och rejält. Ett litet barn, glömde bort att använda det han absolut fått för att överleva. Förnuftet!
Då jag satt och grubblade över hur lätt det är att livets trådar klipps av och hur alkoholen gör sitt för att både vuxna och barn skall tappa intelligensen, hur droger förstör för evigt sakta men säkert allt det en kropp begåvats med framför allt tanken, förnuftet och känslorna, var jag rasande och ledsen.
Vuxna människor som lallar, lurar, och sover bort sitt liv, sina begåvningar är en sak, men att det får koncekvenser och kan kan bli livsavgörande för andra, för samtliga runt dem gör mej vansinnig.
Det finns dock stjärnor som lyser och håller sina skyddande strålar runt dem som förtjänar det. Det lilla barnet hade stjärnan med sig, just i det här fallet, och kanske ger det både barnet och hans vänner nya, andra perpektiv på livet.
Från tunga tankar till lättare konstateranden, både persilja och andra livselexir har förpassats upp på väggen av vännen Maria, de är nu oåtkomliga för olika tuggande skadedjur.
Nu skall jag låta solstrålarna fara över min lekamen, det är gratis nöje tror jag!

Igår är historia imorgon!