Göken e vaken.

Idag är Kurres begravning och jag skickar mina tankar till Nika och Johan. Begravningar är både tunga och sorgliga, men de har sin funktion.
Det paradoxala är att det enbart är på begravningar vi "barn" träffar våra förädrars bekanta och vänner.
Det var ju de som alltid förekom runt omkring oss när vi var små, och yngre. Alla fester våra föräldrar ställde till med, resor och bus. Alla somrar, vi ungar var ju alltid med. På det viset har de blivit en del av vår uppväxt och säkerligen också på olika sätt påverkat oss.
Jag leker med en lite absurd tanke, men den är hoppfull.
Tänk om jag kunde se hur hela kotteriet med vänner nu ses där uppe i himlen, vilken samling, vilket liv. Jag nästan kan höra hur de uppdaterar varandra om allt som hänt medan en del varit kvar på jorden. Det är skratten jag hör skämten, stämningarna från förr, jag vill tro att det låter likadant nu, men på ett ställe där vi inte kan höra dem.
De får väl passa på så länge det är "barnfritt" i himlen!

Jag ser med sorg också hur ytterligare en generation håller på att lämna Notholmen.
Oberoende allt skrivet, alla fotografier och alla efterlämnade dokument, är det endast det uttalade ordet och berättelser från mun till mun som har det största värdet.
Jag har en hel del kvar att ta reda på, och det skall jag göra så fort som möjligt.
Jag hörde göken kucka idag för första gången, på Notholmen har den hållit på redan ett bra tag, men Notholmsborna är ju tidiga av sig. Gökens rop är det riktiga försommartecknet för mej.
Kurre, hälsa mamma och pappa och alla de andra, och snälla skräm inte Gud med era tokerier!

Cab, convertible, susa runt utan tak och insupa dofter, ljud och natur. Skitbra och ger en känsla av lyxiöst leverne, oberoende att den lilla cabrioletten ser ganska löjlig ut i jämförelse med en mercedes, eller corvette alt, mustang.... nåja i detta fallet talar jag naturligtvis om Peugeottan, den lilla blå som fört mej runt i länderna och på sträckor vida omkring. För all del den har förts fram även av andra och till platser jag inte tänkt mej, men det är redan glömt åtminstone av bilen. Den har varit mej trofast tills för något år sedan, då fick den för sig att jävlas, som en envis grinig gammal kärring som inte har lust att fungera när JAG ville det. Först började fönsterhissarna krångla, ja ja det hade ju regnat in i den lite då o då, genom någon antenn eller så men lite skall den väl tåla tyckte jag....det ansåg inte styrmekanismen a`8000 kronor.
Nåja när det väl var avhjälpt bar den sig underligt åt, åtminstone på de finska landsvägarna. Någon nitisk unge till finsk polis påstod på det inhemska hemska språket att hastigheterna inte hållits trots mina envisa protester. Jädra bilskrälle, det var ju en hon...hade dragit iväg långt över de godkända hastigheterna, märkligt. Jag hade dock ett körkort kvar, de snodde bara ett av dem.
Så långt allt väl, i år var det dax igen för henne att bråka, det inträffar ju enbart då solen gassar och man verkligen vill utnyttja hennes egenskaper. Taket brummar snällt av....tills det står RAKT UPP, då stannar eländet. Går varken ner eller upp utan står som om den försökte nå himlarna, det ser inte bara idiotiskt ut utan det framkallar känslor som närmast kallas raseri hos ägarinnan, dvs mej. Jag e så arg så jag skulle kunna sälja henne på stående fot för ...äsch jag skulle tom betala för att bli av med den dessa stunder. Ok på med presenning och en gång tog jag en vattenslang för att hålla presenningen på plats, sparkade på däcken och lämnade eländet. Synen ett dygn senare...var betalbar. Då hade hydrauliken släppt ner taket och bakluckan vilket ledde till att presenning vattenslangar och allt var nerpressat under cabben...det såg ut som ett plockepinn....nä inte så kul....
Min nästa bil blir ingen peugeotta och ingen cab! ...tror jag! Tänkte på cykel faktiskt!

Ljuvligt och skrämmande.

Den "lilla blå" för mej varje dag till och från en strålande existens. I varmt soligt väder är det ett nöje som tar mej ca 1 1/2 timme tur och retur. Den här tiden är en gåva.
I bilen tänker jag bäst. När håret flyger i vinden och arm dallret skakar kan jag utestänga allt annat.
Jag funderar på döden på livet sorgen och på kärleken. Triviala rubriker men det är ju det vi lever för.
Kurre har lämnat oss. Kurre var för mej den spralliga ovuxna, och absolut den som vi ungar älskade mest av alla släktingar när vi var små. Han var mammas kusin och den som alltid vågade trotsa systemen på ett sätt jag alltid beundrade.
Till och med i "vuxen" ålder var han "Tjalle Tvärvigg", han skapade en integritet kring sig som person, vilket idag är sällsynt.
Men Kurre kommer, så länge jag lever att förbli den person jag alltid har i tanken med tacksamhet. Han älskade dessutom att reta församlingar, speciellt damer och deras insnöade funderingar kring hur man skulle bete sig. En gång var han rasande på min mor, (det var i o för sig inte särskilt svårt), de var kusiner och levde som syskon tidvis.
Mamma och Kurre grälade, då utbrast Kurre i dörren på väg ut: " -jag hoppas jag nästa gång träffar dej på din begravning" Kurre använde uttryck och ord som en en mycket duktig konstnär.
Kurres glittrande ögon kommer inte mera att lägga sig på skönheter som dansar kring midsommarstången på Notholmen, och hans humor kommer inte mera att lysa upp släkt och vänners träffar. Men vi minns!
Jag lägger en bukett liljekonvaljer vid Eken i skogsbrynet.
I dag kommer Patrick, och jag vill gärna höra den ljuvaste musik och fanfarer över hans närvaro i landet.
Idag skulle jag till och med kunna möta en huggorm, den skulle förmodligen få leva.
Solen värmer!

Huggormen

Idag kom den i stilla mak, den närmade sig mig nästan magestätiskt. Den såg ut som om den ägde platsen. Bland vitsippor, citronfjärilar och underbaraste vårgrönska lyfte den sitt smäckra huvud och försökte visa vem den var.
Jag stelnade och riktade blicken mot spaden från 1890. Jag smög sakta fram till spaden medan hon låg där stilla avvaktande, hon smålog åt mej.
Hon skulle inte få förstöra min dag, mitt liv, min existens, hon skulle bort. Med en frenesi som antagligen var illavarslande och inte var sund, föreställde jag mej att denna slingrande inkräktare var en kvinna från Borås takten, och den människan som här nu var en reptil hade inget värde, det enda den gjorde, var att förstöra mitt liv just nu. Hon hade gärna fått finnas men här hade hon kommit in på fel territorium.
Jag smällde till hela bladet om baken på det fula stycket, laddade om och andades lugnt och jag lade blixtsnabbt om spadtaget, nu till att förstöra huvudet på det slingriga otäcka.
Hunden som stod stilla bredvid o betraktade min energi sa ingenting men jag förstod att han begrep att inte störa mej. Med min fantasi dissikerade jag hela denna kvinnliga elaka vidriga gestalt i småbitar, till en gröt av hemsk, cynisk, beräknande gele! Det nöjet jag kände just då, kan ingen ta ifrån mej.
Hon var död jag såg det själv. Jag bar henne, resterna, sakta o lugnt till myrstacken Hagbard lite längre upp i skogen. De kunde gärna göra ett skrovmål av henne tyckte jag. Nöjd av min bedrift och absolut utan dåligt samvete skall jag se att dagen blir strålande och dagsverket avslutat!

Hård mage!

Jag tycker att den här våren beter sig som en hård mage. Den verkar så förstoppad att snart måste det ske någonting förskräckligt. Den borde vilja, den har alla tecken, det verkar som om den försöker, men ändå ser det inte ut som om någonting kommer ut. Kanske slutar det med en rejäl "strittskitu" och då kommer våren sommaren och hösten, alltihop på en gång, äpplena står mogna inom 2 veckor och potatisen blir pommes frittes bara man tittar på den.
Äsch inte vet jag men, med de här raderna kan man ju utläsa att den här skribenten verkar helt klart inte har vettigare för sig än att filosofera kring en förstoppning...

Nu vet jag!

Nu har jag kommit på det.
Jag har kommit på varför folk i 50 års åldern är så fruktansvärt knäppa. Det finns helt enkelt tre kategorier av dem.
De som gör det. De som inte gör det, och de som bara e skitkraja.
Detta fenomen inträffar för de flesta i 50 års åldern beroende på att då börjar deras ungar bli stora, de som har kids dvs.
De som inte har barn undrar plötsligt varför de inte gjort nåt åt deras egen fortplantning om det har gått. Somliga kommer plötsligt i den här åldern på, att det är kortare frammåt än bakåt och plötsligt finner de sig omedvetet stå jazzande till Vikingarnas tunggung, trots att metallica stod på deras favolista.
50 åringen vaknar plösligt upp med sin gamla sängkamrat och finner att hon, han, den, det inte alls motsvarade det saftiga exemplaret han en gång bjöd in att dela täcket med.
Arbetet, vad hände med det, inte mera guldläge att gå ut och marknadsföra sig som den mest innovativa resurs någon bara måste anställa. I synnerhet inte om man dessutom bär på lasten att man är kvinna. Hur som helst, det är den förskräckliga åldern då det alltså skakar till i övre våningen av deras sovande hjärnor. Aktiviteten blir ganska omedelbar hos dem det ännu finns aktivitet. Ingen tid att förlora, all tid är begränsad, vilket den sanna 50 åringen nu vet.
Det är nu omgivningen får ta del av deras nojor och det leder oftast bara till En sak.
De blir sedda som fullkomligt vansinniga, knäppa, oberäkneliga och totalt obegripliga. De blir också livsfarliga för sin omgivning pga av att deras respekt för döden är lika stor som hos en 18 åring som nyss fått körkort. En 50 åring , de som vaknat, dör hellre i en skateboardbstörtning med en solstol än i nåt så trivialt som någon cancer bak eller fram. 50 åringen anser sig också vara så gammal att den respekten han hon den det hade till olika saker helt börjar avtrubbas. Detta leder i sin tur till att ingen mera går säker i en 50 årings omgivning.
De gamla trogna kamraterna, förblir just vad det är, gamla.
50 åringen undrar om det inte går att skaffa nya helst otrogna vänner. All förnyelse vad det än må vara blir en utmaning han, hon måste anta.
Salta elände, jag ägnar dessa rader till de barn som olyckligtvis skall behöva ta del av såna föräldrar, dvs de som ännu är vakna och inte beställt en skön gungstol.
Lyckliga är de ungar som hava en sansad förälder de som sova eller ännu inte vågat vakna.
Citerar Mark Levengood: Saliga äro de korkade, ty de skola flyta då syndafloden kommer!

Hej hopp ang hypoteser

Jag träffade mamman igen, hon som var ledsen.
Nu var hon glad och hur stolt som helst över sina ungar.
Så kan det vara, ena dagen ner och den andra upp. Det är nog inte lätt för dagens ungar heller. Vi som haft förmånen att vara med våra ungar utan dagisar och höghussyndrom, vi har ju skapat format dem. Det är tungt att bli stor, det är tungt att försöka leva överhuvudtaget ibland. Allt skall dessa stackars ungar lära sig, göra sin egna misstag, och kanske snubbla just när de når målsnöret.
Värst är det egentligen för barnen när de observerar hur vuxna människor inte kan uppföra sig. Hur förklarar man det för ungarna.
När Mistralen blåser rent i en mammas huvud och stämpeln kossa sitter fastetsad i pannan, är det inte lätt av vara klok.