Februari-Mars tycks vara den tid då jag blir effektiv, tvingas kanske eller så har man mer eller mindre aktiva perioder utan att man vet om dem!
För två år sedan lämnade jag Ramkvilla Småland, jag lämnade en tillvaro som var osund på ett sätt, men också väldigt lärorik och berikande på ett annat.
Jag fick möjlighet att starta på nytt på ett friskt sätt. För ett år sedan fick jag återigen möjligheten att anta en utmaning jag aldrig kunnat drömma om och jag har njutit av varje sekund. Eftersom jag länge varit van vid att det mesta ordnar sig har jag inte heller varit skraj för de sk osäkra inkomsterna en ny utmaning blev.
Den enda som kanske undrar är min kära vän Kent i Landsbro, min stora support som tydligen alltid trott på mig, vilket jag med djup tacksamhet niger för.
Nu har jag igen hoppat på ett nytt tåg, denna gång med mer fast mark under fötterna på många vis, och mer kontrollerat. Är det ett ålders tecken? Vete katten men Kent borde iallafall glädja sig=)
Jag har kanske alltid dragits åt att befinna mig med människor "på resa" under Smålandstiden var det med en person som ständigt befann sig på resa, målet var dock lite oklart. Tiden på skutan och besättningen befann sig ju ständigt i rörelse med olika filurer där som sökte resans spänning även dessa på olika sätt.
Nu har jag igen bytt plats för arbete och finns också med människor som är på resa men nu kanske på ett lugnare sätt, och nu med båda fötterna på fast mark. Det gäller nu även för plånboken som har varit lite surmulen under en tid=)
Momentalt njuter jag inte enbart av tillvaron och påfyllning av säkra sekiner utan också av en särskilt varm vän. Han heter Herr Hitachi och har en fin placering på min vägg. Han är en riktig värmeklippa, i synnerhet just nu i mars när vintern verkar hålla sitt grepp om den här delen av världen.
Han säkrar plusgraderna omkring mig.
Som avslutning måste jag kommentera en bagatell, eventuellt enligt många. ( Just nu i tiderna med både Jordbävningar och andra katastrofer) och har tagit mig friheten att kopiera Sanna Lundells svar till en idiot.
Diskussionen gällde Mikael Persbrandts kokainbruk.
Svaret av Sanna var både starkt och mycket sant.
Svar: Pia, vad är det jag döljer? Vad har jag bakom min "lilla yta"? Kan man inte vara en glad människa, med åsikter, integritet, självkänsla och själförtroende om man lever med beroende kring sig? Måste man dölja, ljuga och må dåligt för att någon i ens familj har ett beroende?Nej, faktiskt inte. Gå på ett Alanon-möte eller ett ACOA-möte och lär dig om beroendesjukdomarna. Lär dig att var och en som är vuxen har ansvar för sitt eget liv, sitt eget mående och faktiskt i slutändan: sin egen lycka. Livet är inte slut för att ens farsa/morsa/flickvän/pojkvän/barn har ett beroende. Det går att göra något åt det. Det går att välja livet.
Nu skall jag gå ut och betrakta månen som finns där bland alla stjärnor, just ovanför mig!
Jag har valt livet!
