Till livets höjder hör ju att ta utmaningar, helst dem man inte borde eller inte vågar. Jag har antagligen min kvot fylld av utmaningar men ändå blir det till att ta dem då och då. Alternativen ter sig fjuttiga och ofta dyra för plånboken.
Taket denna Istid har haft dumheten att samla på sin snö, i mängder.
Stock skall ju klara det mesta men jag insåg alltför långsamt att högarna som samlats denna vinter var extrema. Dessutom hade snön fräckheten att smälta vilket innebar att en ansenlig del behagade förvandla sig till is på plåttaket. När jag såg att spikarna till plåten skuttade ut som små sputnickar längs sidorna var det bara att svälja och bekliva stegen till den yttre rymden.
På spagettiben och darrande gom påbörjade jag skottning av elementen (nära stjärnorna tyckte jag)
För några år sedan "ramlade" jag ju ner från ett tak som inte var högre än detta men eftersmaken av det skuttet sitter ju kvar i vänstra hälens nya konstruktion som dagligen gör sig påmind. Morr och frääs men varken skatan eller fiskljusen jag såg, ansåg jag vara kandidater att hjälpa mej alltså bet jag i den sura vanten och skred till verket.
JAG TYCKER JU INTE NUFÖRTIDEN OM ATT GÖRA SAKER JAG INTE TYCKER OM!
Nåja jag ramlade inte ner och taket har säkerligen blivit en aning lättare befriad från några ton snö, men...
Vad göra med hänget, jaja nog vet jag att era goda råd om att bara "hacka" bort det eller skuffa Tjohej jag kan berätta att hänget av is är ca 20 cm tjockt och sitter som sten! Jag har nog funderat på att ta till motorsågen eller isbillen men jag vet hur det slutar! Nämligen i en massaker av ...inte isen utan mej själv! Så jag låter det hänga och min kropp sympatiserar med det hänget. Allt det som hänger har jag ju jobbat på, ögonen, brösten, låren och knän huuua vad jordens dragningskraft kan ställa till med.
Nu önskar jag jordens dito kan jobba så hela ishänget ramlar ner och fort!
Den här bilden hör däremot till denna vinterns absoluta glädjeämnen. En frusen fartkamera, en av mina stora hatobjekt! Men i detta tillstånd kan jag stå ut med åsynen *L* Igensnöat elände och jag jublar och frääser förbi i mina 120 så snön yr! Senast de Finska polismyndigheterna påkallade min uppmärksamhet med otaliga brev ...på finska...till slut på svenska, menade de att jag inte hade något körkort Haha. Nej absolut ett Svenskt i mitt förra namn Lindblom och då fanns jag inte! Jag firade lite extra eftersom jag gillar tanken ...Inte finnas, det skulle passa min melodi.
Avslutar med en bedårande bild av en underbar liten herre som nyligen kommit till världen, och som jag haft förmånen av att snusa och njuta av.
Kiriku ett av två nya underverk naturen skapat av kärlek, glömmer dock inte Samuel som kom ungefär samtidigt men honom har jag ännu inte sett eller fått njuta av.
En annan herre vill jag också ge några rader till.
En liten Patrik föddes på torsdagen för 20 år sedan. Han har utvecklats till en sensibel varm god och intelligent man. För många år sedan när jag lärde känna denna unga man hade han för vana att kasta pilar när han var missnöjd, mycket fiffigt. Varje gång jag besökte platser han hade besökt kunde jag se olika pilar i snön...i mossan, då visste jag att Aha nu var det visst någe fel någonstans.
Hans uttryckssätt var magnifikt!
Gatulerar dessa tre herrar och hoppas deras liv kommer att bli allt det de önskar!
Själv har jag överlevt tidernas vinter och istid mao finns det stora chanser att jag får se sommaren också, och jag tror jag skall kliva upp på taket en dag då solen skiner och fåglarna kvittar, för därifrån har man en fin utsikt över sitt liv!
