Som en kulinarisk efterrätt kan ligga och vänta på att inmundigas, ter sig det långa arbetet med historien om Näckrosen snart ganska klart.
Från att från början bara ha varit en suddig skugga av en kvinnokropp börjar hela Näckrosen få sin lekamen hel, tom tårna kan börja skönjas. Hm det här låter antagligen lurvigt för den oinvigde, men bekannt för alla vi utsatt för detta projekt under de två sista åren.
Berättelsen om den unga flickan som blev förälskad i den äldre berömde mannen skulptören Per Hasselberg, och hennes öden sorger och glädjeämnen är fashinerande och gripande.
Bilden f.ö. konstnärens grav.
Högtidligen kunde jag i söndags till och med vandra på de golvtiljor hon trampade på för 111 år sedan.
Sällan har jag dock upplevt att ett arbete krävt så mycket svett tårar och gråa hår, men det är kanske för att jag aldrig tidigare gett mej in i någonting så energiskt. Sanningen är att både tårar och misströstan funnits oräkneliga gånger under årens lopp, men någon har uppmuntrat...och sett till att man inte ger upp.
Idag känns det lite roligt att läsa och höra om information kring dessa personer och om fakta som är helgalen o osann, och då känns det bra att känna att man kanske inte jobbat förgäves.
Festen hos C o T blev som jag trott en upplevelse ...igen. Jag hade ont i både huvudet och benen dagen efter, vilket nuförtiden inte händer så ofta, och jag kunde faktiskt känna att det som gjorde ont hade gjort gott...typ.
Tack sänder jag till värdparet denna väg också.
Överraskningsvisiten i Malmköping hos Maria blev som kronan på dagarnas verksamhet. Tack
